Claudine Otto: vi måste fundera över hur vi kan bli mer autonoma på europeisk nivå mot bakgrund av globaliseringen

I samma stund som nedstängningen tillkännagavs tömdes gatorna på folk. Tystnaden var slående. Nu var det slut på stressen till jobbet, utlandsresorna för att delta i tvåtimmarsmöten, bilarnas tutande i staden, bussarna som aldrig kommer ... I likhet med många andra rättade även vi oss efter att tvingas leva instängda och försökte på gott och ont att anpassa oss till detta nya sätt att leva. För mig var det lätt att arbeta på distans, men det var inte möjligt för min man eftersom hans yrke och infrastrukturen inte var (och fortfarande inte är) redo för det. Denna brist på anpassning kostade honom några sömnlösa nätter på grund av den rekordhöga frånvaron bland hans anställda. Skräcken spred sig minst lika fort som själva viruset.

Nu när den första vågen passerat undrar jag: i vilket psykiskt, socialt och ekonomiskt tillstånd kommer vi att befinna oss när vi kommit ut ur den här krisen? Pandemin må ha medfört ett nytt sätt att prioritera vad som är viktigt och en ny miljömedvetenhet, men gav oss också prov på individuella beteenden på nationell och global nivå. Ingen i Luxemburg hade kunnat tro att vi på nytt skulle behöva uppleva stängda gränser. Gränsarbetet är mycket viktigt i Storhertigdömet, och begränsningen av människors fria rörlighet fick oss att frukta en brist på bland annat vårdpersonal.

Den här krisen ger oss också tillfälle att reflektera över vår egen utsatthet. Vi har upptäckt att vi är beroende inte bara av hälso- och sjukvårdspersonal utan även av andras beteenden.

Den ekonomiska återhämtningen måste ske gemensamt. Låt oss undvika nationalism och att ekonomier rasar samman till följd av att vissa länder, i motståndskraftens namn, överväger att nationalisera värdekedjorna. På europeisk nivå bör en större autonomi eftersträvas mot bakgrund av globaliseringen. Den här krisen ger oss sålunda en möjlighet att stanna upp ett ögonblick, så att vi kan reflektera över oss själva.