EESK info

I mars 2020 började vi inse att covid‑19-pandemin inte bara utgjorde en hälsokris utan skulle påverka många aspekter av vårt liv. Det stod också klart för organisationer och aktivister att vi skulle ställas inför nya utmaningar i vårt ordinarie arbete. Läget visade sig vara långt värre än vad vi hade vågat tro.

I maj 2020 anordnade vi en ”virtuell drink”. Efter två månaders nedstängning med distansarbete beslutade vi oss för att träffas och diskutera våra första tankar om denna period.

Tillsammans med kollegor från Europeiska medborgarforumet – ett gränsöverskridande nätverk som sammanför mer än 100 sammanslutningar och icke-statliga organisationer som aktivt arbetar för frågor som medborgarutbildning, försvar av de mänskliga rättigheterna och opinionsbildning för demokrati – tillbringade vi fem timmar i en känslomässigt laddad debatt. Även om var och en hade sitt nationella perspektiv, var våra slutsatser desamma.

På grundval av dessa diskussioner drog vi följande lärdomar ...
Den första lärdomen: Vår säkerhet är avhängig andras säkerhet
Vi behöver universell hälso- och sjukvård och socialt skydd för alla i vårt samhälle och i hela världen.

Den andra lärdomen: Vi är alla sårbara och våra öden är sammanvävda.
Solidaritet, jämlikhet, rättigheter och omsorg måste ingå i det fundament på vilket internationella relationer och människornas vardag vilar.

Den tredje lärdomen: Det gemensamma bästa existerar
Offentliga institutioner måste tjäna, skydda och verka för det gemensamma bästa, inte särintressen.

Den fjärde lärdomen: Demokrati är det avgörande antivirus vi alla behöver
Medborgarmedvetenhet, civilt deltagande, tillförlitlig information, forskning och utbildning i offentlig regi samt öppna institutioner – allt detta borgar för det gemensamma bästa.

Den femte lärdomen: Det globala marknadssystemet har fallerat
Vi måste flytta produktionen, genomföra den cirkulära ekonomin och införa medborgarlön för alla.

Den sjätte lärdomen: Vi förvaltar jorden, vi äger den inte
Naturen utnyttjar vår nedstängning för att återhämta sig från de skador vi har åsamkat den. Vi måste återupprätta miljömässig rättvisa för jorden.

Den sjunde lärdomen: Samhällsnödvändiga arbetstagare är riktiga hjältar. Kvinnorna står i främsta ledet
Kvinnornas bidrag måste ges erkännande i den sociala hierarkin, de som är osynliga måste kunna få full tillgång till sina rättigheter.

Den åttonde lärdomen: Tiden måste sakta ner
Nedstängningen tvingade oss att ge oinskränkt plats för sociala band, tålamod och medkänsla. Vi måste hålla kvar detta – långsiktigt.

Den nionde lärdomen: Vi behöver mänsklig, social och ekologisk säkerhet
Vi åtar oss att verka för en rättvis återhämtning och en rättvis omställning i vårt land, i Europa och i hela världen.

Den tionde lärdomen: Framtiden måste bli annorlunda än det förgångna
Vi måste dra lärdom av dessa erfarenheter och agera tillsammans.

Kan vi lära oss mer efter krisen? Är vi i stånd att vända krisen till en ny möjlighet?
Jag är övertygad om att framtiden måste bli annorlunda än det förgångna.

Allt är nytt, det här är första gången jag personligen upplever en pandemi. På internet fann jag en lista med de tio värsta pandemierna i världshistorien och fick veta att den som senast drabbade Europa, före covid‑19, var spanska sjukan 1920. Jag må vara gammal – man så gammal är jag inte.

På grund av en kronisk lungsjukdom har min partner nedsatt immunförsvar och är extremt mottaglig för virus och bakterier. Så vi aktar oss ordentligt för att ha kontakt med andra. Detta har gett oss nya erfarenheter. Hon har valt att mer eller mindre självisolera sig för att minska risken att bli smittad. Och jag måste göra saker som hon tidigare brukade sköta, som till exempel att gå och handla mat. Före krisen var jag bara med och gick en meter bakom henne med kundvagnen – det var hon som fyllde den med varor. Men nu är det annorlunda.

Att gå med kundvagn är lätt, man bara följer efter och funderar på hur man kan skapa en bättre värld medan hon fyller på med varor. Eftersom jag nu måste fylla vagnen själv, drabbas jag av beslutsångest vid varenda butikshylla. På köplistan står det kaffe, men på hyllan står det dussintals olika märken, som alla ser likadana ut. Och vilket toalettpapper ska vi ha? Med ett, två, tre eller fyra skikt? Min hustru vet vilka varor hon vill ha och var de finns. Det hela tar oss inte mer än några minuter. För mig är affärer labyrinter. Det är bara på ölavdelningen som jag inte drabbas av beslutsångest, allt annat tar timmar för mig – förlorad i dilemman som gör mig galen.

Jag var överraskad av nederländarnas första reaktion på pandemin. De reagerade med enighet och solidaritet. Tyvärr visade sig koncentrationsförmågan vara tämligen kortlivad för ett mindre antal förvirrade och allmänt bedrövliga personer; efter bara några veckor gick deras solidaritet upp i rök. Folk slutade följa reglerna, anklagade regeringen för att urholka deras grundläggande rättigheter och begränsa deras fyra friheter. Så för att hävda sina oförytterliga rättigheter att festa stämde de staten – förlorade i galenskap.

Tack och lov lever vi i Europa, där demokrati och rättsstatens principer är relativt garanterade (åtminstone i de flesta medlemsstater) och hälso- och sjukvården är tämligen bra i jämförelse med andra delar av världen. Om man tittar på hur olika generationer påverkas av viruset är det uppenbart att det är de unga som drabbas hårdast. När man är 19 är det meningen att man ska dejta, utforska sin sexualitet och upptäcka den där ”crazy little thing called love”. Men i pandemitider är till och med de mest oskyldiga kramar tabu. Sådana saker gör unga osäkra – förlorade i otillfredsställt begär.

Den stora frågan är vad vi ska göra med ekonomin. En nystart med devisen ”business as usual” så snart pandemin är under kontroll? Eller att ta tillfället i akt att vända ryggen åt ett system som domineras av kannibaliska monopolister och i stället röra oss mot en inkluderande ekonomisk modell med hållbara, småskaliga initiativ i fredlig samexistens med ansvarsfulla storföretag? Valet mellan att fortsätta med ”business as usual” eller att ändra vårt flockbeteende kommer att definiera vår framtid och avgöra om vi kommer att leva vidare eller dö ut – förlorade i självdestruktionens avgrund.

Jag önskar alla en fin tid, med meditation, reflektion och – till den det vederbör – självrannsakan.

Vi stod inför en situation som vi aldrig tidigare hade upplevt. Viruset kom plötsligt och spreds mycket snabbt, vilket ledde till att hela landet placerades i strikt karantän. Eftersom det var en helt ny situation för oss hade vi ingen erfarenhet av hur vi skulle hantera den på bästa sätt. Vi undrade vad som skulle hända härnäst. I början var vi rädda och hjälplösa. Inom näringslivet gick alla planer för det innevarande året (2020) nästan omedelbart om intet, och på grund av den osäkra situationen omges också alla framtida planer av stor osäkerhet.

Vi ställde oss alla samma fråga: vad händer härnäst? Hur ska vi agera i denna nya situation: karantän, fullständig isolering och ingen möjlighet att veta när det tar slut? Den största rädslan och oron orsakas alltid av en oförmåga att förutsäga vad som kommer att hända härnäst. Även företagen reagerade till en början på liknande sätt. De ville alla att vi skulle tala om för dem hur länge denna situation skulle vara, vilka åtgärder regeringen skulle vidta och vilken typ av stöd de skulle kunna räkna med. Redan i ett mycket tidigt skede började det bli tydligt att vi inte alla befann oss i samma situation: för vissa ekonomiska sektorer såsom turism och logistik innebar krisen ekonomisk undergång, medan den för andra, såsom it-sektorn och livsmedelsindustrin, medförde nya möjligheter och utmaningar.

Till vår lycka vidtog regeringen, trots att den var nybildad, snabba och effektiva åtgärder så att vi tillsammans utarbetade handlingsprogram, stöd, incitament osv. Vi stod i ständig direktkontakt med många av våra medlemmar från olika sektorer för att kunna vara så välinformerade som möjligt om situationen inom enskilda sektorer, samla in så många idéer som möjligt om vilken typ av stöd som skulle vara mest verkningsfullt och ge information till regeringens företrädare.

Vad jag saknar mest är den direkta kommunikationen och de personliga kontakterna. Faktum är att kommunikationen under denna period har förflyttats online i största möjliga utsträckning, medan den direkta kommunikationen till stor del har försvunnit. De enorma framstegen i fråga om digitalisering och elektronisk kommunikation mellan företag och mellan stat och företag, samt med allmänheten och användarna, kan betraktas som en av de mest positiva följderna av covid-19.

Resultaten har visat att det viktigaste är god organisation och disciplin hos alla medborgare när det gäller att godta och respektera anvisningar och åtgärder, eftersom endast dessa kan leda till rätt lösningar.

Faktum är att covid-19 kommer att leda till förändringar på många områden. Vi vet dock inte ens hur länge covid-19-epidemin kommer att pågå, och inte heller om vi, när epidemin har bedarrat, kommer att börja räkna perioderna mellan en covid-19-våg och nästa, eftersom vi inte kommer att kunna göra oss av med viruset för gott. Krisen har tagit sig uttryck på alla områden, från utbildning och hälso- och sjukvård till de finansiella och ekonomiska sektorerna. Vi vet inte hur situationen kommer att se ut när krisen är över eller hur allvarligt ekonomin kommer att påverkas.

Det kommer att ske många förändringar som ännu är okända och det är därför fel att fråga vilka arbetstillfällen som kommer att gå förlorade. Vi måste alla sträva efter att se till att våra företag och därmed våra arbetstillfällen är så konkurrenskraftiga som möjligt när krisen är över. Vi kommer att uppnå detta inte endast med hjälp av statligt stöd utan också genom fortbildning på alla nivåer.

Faktum är att perioden av isolering tydligt har visat oss att digital kommunikation allena inte kan ersätta direkta kontakter, oavsett om det gäller skolor, affärsverksamhet eller andra aktiviteter. Vårt mål är därför naturligtvis att återupprätta den direkta kommunikationen, både inom vårt förbund och med alla dem som vi för närvarande enbart kommunicerar med genom nätbaserade verktyg.

När februari övergick i mars och samtidigt som vi arbetade med studier och debatter deltog vi, som alltid vid den tiden på året, i våra bulgariska vänners glädjerika Martenitsa-firande. Vi satte på oss tunna armband av flätat rött och vitt garn och gladde oss över de små ylledockor som gavs som lyckoamuletter. Vi kände optimism inför den antågande våren. Vi önskade varandra lycka till inför den sista etappen av det femåriga mandatet vid EESK.

Vi sköt instinktivt undan det hot mot våra välordnade liv i EU:s hjärta som det virus som spred sig i Asien innebar. Det är sant att signaler och allvarliga varningar redan börjat nå oss från södra Europa, men EU-institutionernas förfaranden skulle säkert skydda oss mot pandemin. Och förresten, skämtade våra kollegor från andra sidan Donau, som en sista utväg skulle det inte skada med en droppe medicin från hemapoteket, dvs. lite Martenitsa-brännvin. Faktum är att förfrågningar om desinfektionsmedel i sammanträdeslokalerna ignorerades, men man försäkrade oss ständigt om att hotet noggrant övervakades, vilket minskade vår oro inför viruset.

Så sent som onsdagen den 11 mars var jag med och diskuterade rekommendationer för investeringsplanen för ett hållbart Europa i studiegruppen ECO/505. I sektionerna utarbetade vi handlingsplaner och bokade våra kommande resor. Så plötsligt, en vecka senare stannade livet upp. Nedstängning! Med en metafor skulle jag kunna jämföra det med ett tåg som plötsligt slår på bromsarna så våldsamt att gnistorna flyger under hjulen.

Ingen förväntade sig de åtgärder för att begränsa spridningen som blev striktare för varje dag. Det var ett slag mot vårt livs själva grundvalar. Det var en mental tsunami, en egenartad ”sorg som flödar genom sinnelaget”, som poeten Ildefons Gałczyński uttryckte det. Det var förvåningen över att behöva stanna hemma och den ständiga rädslan. Det var frågorna om möjligheten att få hjälp och nödvändiga varor, omprövningen av våra vanor.

Jag förväntade mig inte att mitt nästa besök i Bryssel skulle dröja ända till juni, då jag reste med bil på tomma motorvägar, eftersom flygtrafiken ännu inte återupptagits. Jag minns hur rörd jag var när jag skrev ut det officiella ”lejdebrev” som jag mottagit per mejl från generalsekreteraren – COVID-19 laissez-passer – utfärdat den 29 maj 2020 på fyra språk och prytt med en imponerande, rund stämpel. Det skulle garantera att jag inte skulle behöva sitta i karantän.

För att vara på den säkra sidan kontrollerade jag detta genom att ringa de tyska hälsomyndigheternas kontor i de olika delstater som jag var tvungen att resa igenom. Den 8 juni i Bryssel deltog jag i det första hybridsammanträdet i studiegruppen ECO/510 och sedan i plenarsessionen den 10–11 juni.

Public service-media och sociala media översvämmades redan då av kommentarer, och även av misstankar om virusets inbillade verkliga skapare. Det är synd att detta, åtminstone inte hittills, har lett till moderna mästerverk i stil med Giovanni Boccaccios Decamerone från 1300-talet eller Albert Camus roman Pesten från 1947, som verkligen visar den mänskliga naturens brister och mänsklighetens kamp mot farsoter.

Utifrån erfarenheten av den världsomspännande nedstängningen och varningarna om en ytterligare våg av SARS-CoV-2, denna gång i kombination med säsongsinfluensa, som också varje år skördar ett stort antal liv i många länder – till och med fler än covid-19 för närvarande gör, har jag funderat på betydelsen av tjänster av allmänt intresse, som har försummats i årtionden.

Pandemin har nu visat den mycket viktiga och stabiliserande funktion som de lokala, regionala och EU-övergripande leverantörerna av dessa tjänster har. Det har i det offentliga rummet till slut vuxit fram en övertygelse om deras centrala roll, som ligger till grund för den europeiska sociala modellen och potentiellt för en kvalitativ återhämtning för ekonomin inom ramen för Next Generation EU-instrumentet och den europeiska gröna given.

Energi- och vattentjänster, avfallshantering och kollektivtrafik har under nedkylningen av ekonomin säkerställt att livet kunnat fortsätta att pulsera i våra samhällen och gett oss trygghet. Utan tidigare investeringar i denna sektor hade det nämligen inte varit möjligt att klara av något så självklart som att ta en morgondusch hemma, koka kaffe eller komma i tid till arbetet eller sjukhuset. Detsamma gäller för problem inom hälso- och sjukvården och omsorgen om personer med funktionsnedsättning och äldre personer. Dessa sektorer hade inte fungerat utan krishanteringsförfarandena, eller om tjänsterna av allmänt intresse inte hade vunnit förståelse hos politikerna och fått stöd hos allmänheten.

Vi måste också titta på den oerhört viktiga området för utbildning, forskning och kultur i vid mening. Det är först då vi kan beklaga oss över de svårigheter som vi upplevt under krisen.

Den 11 mars, tillbaka till Rom, hem. Tryckande stämning, ångest. I norra Italien räknar man redan sina döda. Min dotter Ilaria har återvänt från Milano, där hon studerar, och Miriam, den äldsta, bor och arbetar i Barcelona och är mycket oroad.

På kvällen förkunnar premiärminister Conte en karantän för hela landet. De ”röda” områdena i norr är redan nedstängda, och invånarna där måste isolera sig.

Skolorna stängs, matcherna i fotbollsligan samt fritids- och idrottsaktiviteterna ställs in, besök hos patienter på vårdinrättningar förbjuds. Man kan inte resa vare sig kollektivt eller privat, och all icke-nödvändig ekonomisk verksamhet ställs in.

En slöja av overklighet lägger sig över Italien. Förvirring, rädsla: Viruset verkar sprida sig okontrollerat och vara omöjligt att stoppa.

Två bilder symboliserar den hårda verkligheten: den långa kolonnen av militärfordon i Bergamo som transporterar bort de döda från regionen eftersom det inte längre finns plats på kyrkogårdarna, och de starka och oförglömliga tv-bilderna, som sänds över hela världen, på påve Franciskus som ber på en folktom Petersplats.

De italienska fackföreningarna vidtar tillsammans med regeringen omedelbart åtgärder för att trygga den nödvändiga ekonomiska verksamheten, som måste hållas öppen så att befolkningen kan köpa det som de behöver i livsmedelsbutikerna och läkemedel på apoteken. Fackföreningarna arbetar oförtrutet för att stödja dem som förlorat sitt arbete, komma överens med arbetsgivarna om distansarbete och sörja för inkomststöd, eftersom inkomsten inte längre är säkrad.

Situationen på sjukhusen är utom kontroll: det finns inga sängplatser mer, intensivvårdsavdelningarna är överbelastade, liksom hälso- och sjukvårdspersonalen: sjuksköterskor, läkare och sjukvårdsbiträden måste stanna hemifrån, i karantän, och arbetar utan uppehåll, med den enorma psykiska bördan av att vårda människor som dör utan sina närståendes tröst.

Under denna fas sade vi oss alla att ”vi inte kommer att glömma det som hänt”. I dag försöker vi gå vidare, men viruset är inte besegrat: små eller stora utbrott uppstår i de olika EU-länderna, och varje land reagerar på sitt sätt, med sina egna åtgärder. Just nu, då EU, tack vare de enorma ekonomiska insatser som gjorts för alla länder, borde agera samfällt genom att samordna de enskilda ländernas insatser, inser vi hur svårt det fortfarande är. Men ensamma kan vi inte vinna detta krig.

Fackföreningarnas röst har varit starkare än någonsin under dessa månader. Fackföreningen är inte ett abstrakt begrepp: Det är arbetstagarna som i varje enskilt land ställer berättigade krav på social jämlikhet, värdighet och respekt. De som har upplevt verkligheten på sjukhusen, på äldreboendena, i handeln, i städbranschen, i transportbranschen och på de företag där de grundläggande rättigheterna i fråga om arbetsmiljö kränks kan visa oss hur man kan ändra en ekonomisk och social modell som visar sina gränser och äventyrar framtiden för dem som kommer efter oss.

Det är vad jag önskar för mina döttrar, Ilaria, som studerar i Milano, och Miriam, som arbetar i Barcelona: en värld som passar dem och som är ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbar.

Pandemins konsekvenser gjorde Europas gränser synliga igen, i vissa fall till och med inom ett och samma land. Man hade kunnat tro att det skulle leda till en minskning av de gränsöverskridande samarbetena mellan regioner och städer. Men det blev faktiskt tvärtom.

Hur var det då att uppleva nedstängningen i Bulgarien? För en dynamisk och energisk friluftsfantast som mig var det tufft. Det fanns många restriktioner. Vi var tvungna att stanna hemma och kunde bara gå ut under de tider när de väsentligaste butikerna höll öppet för att köpa livsmedel, läkemedel och hushållsartiklar. En social distansering på minst 1,5 meter var obligatorisk, både inuti och utanför butikerna. Det var ganska komplicerat: varje gång man lämnade Sofia var man tvungen att fylla i ett formulär om skälet till sin resa och vart man var på väg, och på begäran visa upp det för polisen.

Den goda nyheten är att befolkningen har blivit mycket mer självförsörjande och att de uppskattar lokala livsmedel, lokala leverantörer och korta livsmedelsförsörjningskedjor i mycket högre grad. Efterfrågan på livsmedel från lantbruk och livsmedel som köps direkt från odlarna har ökat. Gräsrotsinitiativ främjar trädgårdsodling och småskalig produktion av grönsaker och örter.

Marknaderna är fortfarande öppna för allmänheten. De utgör en traditionell plats för försäljning av livsmedel, fröer, plantor, frukt, grönsaker och blommor. Att de får hålla öppet – under stränga säkerhetsåtgärder – bidrar till att upprätthålla en känsla av normalitet och bekanta rutiner.

I bergsområdena har lokala åtgärdsgrupper också varit mycket aktiva. För att ytterligare stödja producenter av lokalt odlade livsmedel under epidemin har de samlat in och förmedlat användbara kontakter på sina webbplatser.

I min organisation var vi, för att följa olika rese- och kontaktrestriktioner, tvungna att ställa in många av de fysiska möten och evenemang som vanligtvis gör det enklare att inleda samarbetsinitiativ och förmedla deras resultat. Men dessa begränsningar satte inte på långa vägar stopp för vår verksamhet. Vi fortsätter att samarbeta effektivt för att göra bergsregionerna starkare och ännu mer motståndskraftiga. I vissa fall anpassar vi våra arbetsplaner och tar nu fram gemensamma lösningar för att hjälpa utsatta EU-regioner och städer att klara av det rådande nödläget.

Vi inrättade ”Giving a hand” – en plattform för att öka solidariteten i landsbygdsområden. Plattformen främjar solidaritet mellan människor genom att föra samman människor i behov av hjälp med volontärer som är redo att bokstavligen ”ge någon ett handtag”. För närvarande är verksamheten inriktad på att hjälpa utsatta, funktionsnedsatta och äldre personer med att handla eller sköta hemmet (inte personlig vård och omsorg) och att ordna barnvakt åt föräldrar som måste arbeta och inte kan hitta någon annan lösning för sina barn.

Många andra initiativ har växt fram i landsbygds- och bergsområdena, och visar på den starka motståndskraft och beredskap att hjälpa andra som finns i våra samhällen. Det jag har lärt mig under den här tiden är att jag inte ska skjuta upp mina livsplaner! Att vara aktiv kan rädda oss i svåra tider.

I samma stund som nedstängningen tillkännagavs tömdes gatorna på folk. Tystnaden var slående. Nu var det slut på stressen till jobbet, utlandsresorna för att delta i tvåtimmarsmöten, bilarnas tutande i staden, bussarna som aldrig kommer ... I likhet med många andra rättade även vi oss efter att tvingas leva instängda och försökte på gott och ont att anpassa oss till detta nya sätt att leva. För mig var det lätt att arbeta på distans, men det var inte möjligt för min man eftersom hans yrke och infrastrukturen inte var (och fortfarande inte är) redo för det. Denna brist på anpassning kostade honom några sömnlösa nätter på grund av den rekordhöga frånvaron bland hans anställda. Skräcken spred sig minst lika fort som själva viruset.

Nu när den första vågen passerat undrar jag: i vilket psykiskt, socialt och ekonomiskt tillstånd kommer vi att befinna oss när vi kommit ut ur den här krisen? Pandemin må ha medfört ett nytt sätt att prioritera vad som är viktigt och en ny miljömedvetenhet, men gav oss också prov på individuella beteenden på nationell och global nivå. Ingen i Luxemburg hade kunnat tro att vi på nytt skulle behöva uppleva stängda gränser. Gränsarbetet är mycket viktigt i Storhertigdömet, och begränsningen av människors fria rörlighet fick oss att frukta en brist på bland annat vårdpersonal.

Den här krisen ger oss också tillfälle att reflektera över vår egen utsatthet. Vi har upptäckt att vi är beroende inte bara av hälso- och sjukvårdspersonal utan även av andras beteenden.

Den ekonomiska återhämtningen måste ske gemensamt. Låt oss undvika nationalism och att ekonomier rasar samman till följd av att vissa länder, i motståndskraftens namn, överväger att nationalisera värdekedjorna. På europeisk nivå bör en större autonomi eftersträvas mot bakgrund av globaliseringen. Den här krisen ger oss sålunda en möjlighet att stanna upp ett ögonblick, så att vi kan reflektera över oss själva.

Som apotekare har jag i dessa coronatider ägnat mycket tid åt genusmedicin. Särskilt på området psykisk hälsa är skillnaderna mellan könen i fråga om covid-19 slående.

Män hamnar jämförelsevis oftare på intensiven och dör oftare, framför allt yngre män.

Sedan nedstängningen har unga kvinnor oftare insjuknat till följd av sin nya roll: otrygg anställning, mer deltidsarbete, fler kontakter, mindre distansarbete samt vård och omsorg.

Vi måste återigen titta på uppfattningarna om kvinnors och äldres roller i familjen, för även äldre diskrimineras. Jag kommer att fortsätta att ta upp detta.

Den senaste tiden har jag satt mig på bänken framför vårt apotek och diskuterat detta med familjemedlemmar, och de uppskattade alla dessa samtal.

Jag har också stått på gatan framför vårt lokala äldreboende och hälsat på de äldre i sina rum, och vi har även sjungit.

Ensamheten måste övervinnas och de anhöriga måste få stöd. Politikerna måste beakta detta när man stöder arbetstillfällena på detta område, men fram till dess måste vi alla ge vårt stöd.

Jag har också frågat föräldrar om deras åsikter på utbildningsområdet och anordnat videokonferenser med lärare om mediekompetens.

Först rädsla, rädsla och häpnad

En äkta rädsla. En rädsla som fick allt att stanna upp, som varje kväll med rapporterna om nya dödsfall frammanade en oro för våra nära och kära, de mycket unga eller gamla, de mycket sköra. En rädsla som påminner om att skuggorna stryker runt, att de väntar.

Häpnad vid insikten om hur oförberedda den franska hälsomyndigheten, läkarkåren i frontlinjen och medborgarna i bakgrunden, var. Alla saknade grundläggande utrustning för att kunna skydda sig och ge vård. Häpnad också inför hur hela samhället i ett land som Frankrike, inbegripet de utomeuropeiska regionerna, i en handvändning kunde upphöra med alla tecken på mänsklig verksamhet och lämna städerna och skolorna tomma efter en hel vinter av befogat socialt raseri på gatorna.

Världen, som genom pandemin blivit ännu mer globaliserad, splittrades genom nedstängningen upp i en massa individer som levde sida vid sida men var för sig. Pandemin vidgade alla klyftor.

Statens återkomst

De offentliga tjänsterna, särskilt hälso- och sjukvården, har i uppgift att se till att livet vinner och har så småningom fått logistiskt stöd för detta, med åtgärder som ibland bara vidtogs för syns skull, såsom förflyttningar av ett antal sjuka med tåg eller helikopter, medan privatkliniker som var redo att agera inte tillfrågades.

Viktiga tjänsteföretag i städerna fick stöd av staten för att livet skulle fortgå, genom bland annat tjänster och städning.

Men deras anställda befann sig i mycket olika situationer vad gäller skydd mot viruset, och har inte fått någon systematisk belöning.

Sedan motståndskraft

Motståndskraften uppstod genom de band som fanns, mellan lärare och deras elever, genom nätverk, telefon, radio och teve, och media som erbjöd både nytta och nöje: det gällde att sysselsätta sig, disponera sin tid och arbeta. Medborgarna applåderade åt vårdpersonalen från sina fönster varje kväll klockan 20.00, eftersom staten inte gett denna det erkännande man förväntat sig.

Arbetstagarna återupptäckte sin egen innovationsförmåga. Distansarbete, som ibland nekats vissa arbetstagare, spreds mycket snabbt. Föräldrar, och särskilt mödrarna, var tvungna att sköta två arbeten: sitt eget och arbetet som lärare.

Fackföreningarnas roll som medlare mellan arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter återupprättade sin legitimitet i landet. Vi får hoppas att de inte bara hörs utan också verkligen blir förstådda.

Europa

Även EU fick oss att häpna med kommissionens första uttalanden.

Det som utropades var mycket mer än en Marshallplan. Och vilken återhämtning! Men regeringar och parlament var som vi vet snabba med att hitta orsaker till fördröjning.

Många små företag – med få anställda och begränsade medel – har redan gått i konkurs i landet. Små restauranger har sålts med förlust, och det handlar ofta om unga som just startat sin verksamhet. Bankerna finns inte där för dem. Arbetstagarna har rätt till viss arbetslöshetsersättning fram till september, men vad händer sedan? Trots statligt stöd har stora företag – såsom Air France-KLM (som fått 7 miljarder euro från Nederländerna och Frankrike) och Airbus – skandalöst nog avskedat sin personal. Och efter sommaren kommer 700 000 unga ut på arbetsmarknaden ...

Dagen efter?

Det börjar mer och mer likna dagen innan! Först och främst eftersom viruset fortfarande är i omlopp. Och vidare eftersom reformerna som pågick ”innan” kommer att återupptas ”efteråt”, även om den franska arbetsmarknaden inte vill veta av dem. Regeringen försöker övertyga medborgarna om att skatten inte ska användas till att finansiera BNP-raset på 13 %, men det stora antalet avskedade och höjningen av priserna på bland annat energi, transporter, frukt och grönsaker kommer inte att upphöra efter sommaren.

Med tanke på lärdomarna av krisen kommer sättet att organisera arbetet att utvecklas. För distansarbete, plattformsarbete och videokonferenser kommer det att behövas bestämmelser som ännu inte finns. Efter motståndskraften är det nu viktigt med vaksamhet. Kommer krisen att visa att de starkaste ekonomierna alltid klarar sig bäst och att de som inte är lika bemedlade får lida alltmer? I Parisregionen har det fattigaste departementet haft flest sjuka. Inget nytt under solen, tråkigt nog.

När coronakrisen bröt ut i Danmark den 11 mars arbetade jag och mina kollegor hårt för att säkerställa en organiserad nedstängning för våra medlemmar. Många av våra anställda var tvungna att arbeta hemifrån, andra i en stressfylld miljö på sjukhus, vårdhem och i tjänstesektorn, som fortsatte att hålla öppet under krisen. Tydliga svar och ett nära samarbete kolleger emellan var nödvändigt. 

Jag är också vice ordförande i Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), så jag behövde också samarbeta med kollegor i andra länder. Det gladde mig att vi – den danska regeringen och arbetsmarknadens parter – den 14 mars kunde sluta en trepartsöverenskommelse om tillfällig lönekompensation. Överenskommelsen omfattar anställda i privata företag som drabbas av särskilda ekonomiska svårigheter till följd av covid-19.

Företagen har utnyttjat det nya systemet för lönekompensation i stället för de befintliga reglerna där anställda kan permitteras tillfälligt utan lön. Stödordningar inrättades för småföretag, egenföretagare och frilansare. Delar av överenskommelsen löper snart ut och vi förhandlar nu om att ersätta den så att arbetstagarna fortsätter att vara skyddade.

Själv har jag arbetat hemifrån och blev snabbt en van användare av de nya onlineverktygen. Denna period i hemmet skulle ha kunnat vara mycket påfrestande på grund av osäkerheten om framtiden, men i slutändan innebar den att jag kunde koncentrera mig fullt ut på mitt arbete och tillbringa mer tid med min familj. Jag är övertygad om att de senaste månaderna har gett mig och mina kolleger ett skärpt fokus på vårt kärnuppdrag och bidragit till större disciplin vid mötena. För mig personligen har den inneburit att jag har kunnat koncentrera mig på det väsentliga i mitt eget liv.

Långt ifrån nationalistisk hemfallenhet och auktoritära frestelser visar sig samarbetet vara livskraftigt på europeisk nivå. Det är nödvändigt att medlemsstaterna arbetar tillsammans för att bekämpa viruset, men också att de bekämpar dess orsaker och konsekvenser, särskilt med tanke på att framtida pandemier – i likhet med miljöföroreningar, klimatstörningar eller nödläget för den biologiska mångfalden – inte känner några gränser. Europa har kraftfulla verktyg för att sätta det allmännas bästa i centrum för kontinentens utveckling. Genom att förbättra den gröna given, den gemensamma jordbrukspolitiken och den fleråriga budgetramen skulle vi på ett genomgripande sätt kunna styra om de europeiska och nationella projekten och finansiella medlen för att få Europa, världens starkaste makt, att slå in på en bana som innebär en värld som går att leva i.

Att föredra samarbete framför konkurrens, på alltifrån det individuella till det internationella planet, innebär definitivt inte att man färdas längs en lång och stillaflytande flod. Att försvara sina egna intressen verkar så enkelt. Men inför frestelsen bör vi påminna oss om att vi skulle förlora på en sådan kortsiktighet: den skulle som en bumerang slå tillbaka mot oss med våldsam kraft. Det här är kriser av historiska mått, utmaningarna kan te sig enorma, men det är inte genom att agera var och en för sig som vi kan lösa dem.

Min uppmaning är alltså otvetydig: För att ta sig ur dessa kriser måste vi osjälviskt arbeta tillsammans för det allmännas bästa. Ta hand om dig, dina anhöriga, främlingar i nöd, dem som du har i din närhet, och låt oss försöka ta vara på vår energi för att ta oss igenom dessa kriser av aldrig tidigare skådat slag som vi nu genomlever.