Av Nicoletta Merlo 

Praktikprogram ger ungdomar möjlighet att bekanta sig med arbetslivet i väglednings- och utbildningssyfte. De har utvecklats avsevärt i hela EU, bland annat tack vare den europeiska ungdomsgarantin. Rådets rekommendation om kvalitetskriterier för praktikprogram från 2014 gav medlemsstaterna värdefulla riktlinjer för genomförandet av instrumentet. 

Tyvärr har det med tiden uppstått missbruk av och snedvridningar i genomförandet av praktikprogram, med ett ökat utnyttjande av unga praktikanter som används för att ersätta arbetstagare som billig arbetskraft utan tillgång till lämpliga skyddsåtgärder och socialt skydd. 

EESK stöder därför kommissionens mål att förbättra kvalitetskriterierna för praktikprogram i EU, särskilt när det gäller att stärka lärande- och utbildningsinnehållet och bekämpa missbruk och felaktig användning av praktikprogram. 

I kommissionens båda förslag – som omfattar en uppdaterad rådsrekommendation och ett direktiv – tas dock bara några av problemen upp, och de har vissa problematiska aspekter: 

• De avser utan åtskillnad alla former av praktik och tar inte tillräcklig hänsyn till de rådande skillnaderna mellan de olika typerna av praktik och deras syften eller deras olika användningsområden i medlemsstaterna. 
• Nödvändiga åtgärder för att förhindra missbruk av praktikprogram i tidigare led planeras inte, och det saknas bindande regler för att höja kvalitetsnormerna. 
• När det gäller förslaget till direktiv begränsar det restriktiva tillämpningsområdet, som enbart omfattar praktikanter som betraktas som arbetstagare eller som befinner sig i ett anställningsförhållande, vilket är fallet i mindre än hälften av medlemsstaterna, antalet personer som kan dra nya av det och gör att de förväntade resultaten riskerar att inte kunna uppnås. 

För att förbättra praktikprogrammens kvalitet bör man enligt min mening först och främst fastställa minimikvalitetskriterier för varje typ av praktik, och begränsa användningen av dem i tidigare led. Dessa kriterier bör tillhandahålla grundläggande garantier och ett starkt fokus på utbildning samt åtaganden om att motverka alla fall av missbruk med lämpliga åtgärder, bland annat genom ett stärkt inspektionssystem. 

För att ge alla möjlighet att göra praktik skulle det dessutom – även om vi inte generellt kan tala om löner, eftersom praktikanter i de flesta fall inte betraktas som arbetstagare och praktik oftast inte betraktas som ett anställningsförhållande – vara viktigt att sätta stopp för oavlönade praktikplatser genom en obligatorisk ersättning som inte bara bygger på de arbetsuppgifter och det ansvar som praktiktjänstgöringen medför, utan även tar hänsyn till eventuella utgifter som praktikanterna måste ådra sig för att kunna göra praktik. 

Slutligen bör större hänsyn tas till den roll som arbetsmarknadens parter kan spela i genomförandet av bestämmelserna på nationell nivå samt i övervakningen och kontrollen av användningen av instrumentet.