Av Stefano Mallia, ordförande för Arbetsgivargruppen vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Utifrån erfarenheterna av de två senaste årtiondena och de sju utvidgningarna sedan det europeiska projektet inleddes känns det lämpligt att fira årsdagen av ”big bang”-utvidgningen 2004 med fakta och siffror för att gjuta olja på vågorna i de känsloladdade diskussionerna inför EU-valet i juni.

Det tre år långa kriget i Ukraina har gjort att utvidgningsfrågan hamnat högt på den europeiska geopolitiska agendan. Den status som kandidatland som snabbt beviljades Ukraina, Moldavien, Bosnien och Hercegovina samt Georgien, liksom de anslutningsförhandlingar som äntligen har inletts med Nordmakedonien och Albanien, är positiva genombrott för en politik som stått och stampat i åratal.

För att se till att denna nya dynamik blir varaktig bör vi tydligt redogöra för affärsnyttan.

Demokratisering och rättsstatsprincipen är givetvis obestridliga principer, liksom den meritbaserade strategin i utvidgningsprocessen, som inte medger några genvägar. Men i slutändan måste människorna inges tillförsikt om de potentiella ekonomiska vinsterna och nästa generation européers välstånd.

Om det förflutna ger någon fingervisning om framtiden, så är det att affärsnyttan helt klart är obestridlig. Handeln mellan gamla och nya medlemsstater nästan tredubblades under den formella föranslutningsprocessen från 1994 till 2004 och femdubblades mellan de nya medlemsstaterna själva. Dåtidens EU-15 växte med i genomsnitt 4 % per år från anslutningsprocessens början till 2008, och anslutningsprocessen bidrog till hälften av denna tillväxt, vilket genererade tre miljoner nya arbetstillfällen mellan 2002 och 2008.

Covid-19 och kriget i Ukraina har visat att EU måste ompröva sin ekonomiska resiliens, särskilt i samband med den gröna och den digitala omställningen. I REPowerEU planeras en ökning av den europeiska produktionen av förnybar energi. Enligt rättsakten om nettonollindustri och akten om kritiska råvaror ska 40 % av de gröna värdekedjorna och värdekedjorna för råvaror omdirigeras till EU. EU:s kandidatländer, särskilt Ukraina, kan spela en viktig roll genom att skapa större ekonomisk säkerhet.

När det gäller naturresurser har Ukraina de största gasreserverna i Europa, efter Norge. Landets vattenkraftsproduktion hör också till de största i Europa, och den skulle kunna ökas tillsammans med andra gröna energikällor såsom vindkraft, solenergi och biomassa. Ukraina har också varit en stor exportör av metaller och hyser fyndigheter av litium och sällsynta jordartsmetaller, som är avgörande för den gröna och den digitala industrin.

Samtidigt är Ukrainas jordbruksindustri en av de största i världen. Dess integrering i den inre marknaden skulle avsevärt öka EU:s livsmedelstrygghet.

Fördelarna för länderna på västra Balkan av ökat deltagande på den inre marknaden är också kristallklara. Som en indikation har Kroatiens BNP ökat stadigt sedan landet anslöt sig till EU 2013, vilket har inneburit högre inkomster för landets medborgare, med en genomsnittlig ökning av BNP per capita på 67 % (från 10 440 euro år 2013 till över 17 240 euro).

Vägen till EU-medlemskap för upp till nio nya länder kommer att vara krokig, men det finns inget annat alternativ: om unionen vill vara en världsmakt måste den först bli en lokal makt.