av Pat Cox
Vår särskilda gäst, Europaparlamentets f.d. talman Pat Cox, ser tillbaka på EU:s största utvidgning för 20 år sedan som en ytterst hoppfull tid: äntligen kunde kontinenten andas fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. Medan Putin är i färd med att förkunna sin myt om slaviskt broderskap, till ljudet av exploderande ballistiska robotar, förblir EU en frivillig union av fria och självbestämmande folk, en union som vilar på de grundläggande värdena respekt för mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättsstatsprincipen.
De händelser som särskilt sticker ut för mig politiskt sett men även på ett känslomässigt plan är dels det evenemang som hölls i Dublin av det irländska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd den 1 maj 2004, dels välkomstceremonin i Europaparlamentet i Strasbourg den 3 maj 2004. Det var dagar fyllda av en enastående optimism och hoppfullhet och symboliska handlingar i form av hemkomst, återförening och en kontinent som äntligen andades fullt ut med båda sina lungor, öst och väst. I Dublin läste Seamus Heaney sin dikt Beacons at Bealtaine och gav uttryck för den underliggande optimismen kring vad denna historiska utvidgning skulle kunna föra med sig: ”Move lips, move minds and make new meanings flare”. I Strasbourg hissade man de tio nya medlemsstaternas flaggor i enorma flaggstolpar som tillverkats vid varven i Gdańsk, en gåva från Polen. Deras färd till Strasbourg blev en symbolisk påminnelse om resan från kommunism till frihet, vilket underströks av Lech Wałęsas närvaro.
För oss alla var evenemanget så klart kulmen på en lång och komplex process av ömsesidiga förberedelser under många år. Glädjen var där men också en känsla av lättnad hos alla inblandade att vi kommit i mål efter detta politiska och förfarandemässiga maraton.
Enligt min uppfattning har utvidgningen kanske varit EU:s kraftfullaste, mest omdanande och framgångsrikaste politiska verktyg under de senaste fem årtiondena. Mitt hemland Irland gick med i samband med den första utvidgningen den 1 januari 1973 och var då den fattigaste medlemsstaten/regionen i dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen. Tillgången till en stor marknad, jämte EU:s solidaritet genom regionala medel och senare sammanhållningsmedel under de första årtiondena av medlemskap, högre normer för jämställdhet och miljöpolitik, stödet till fredsprocessen i Nordirland och erkännandet av de unika utmaningar som brexit förde med sig för Irland, den enda EU-medlemsstat som delar en landgräns med Förenade kungariket, har sammantaget inneburit synnerligen positiva erfarenheter och resultat. Det har inte alltid flutit på helt friktionsfritt, framför allt inte under krisen i euroområdet, men totalresultatet har varit övervägande positivt.
Jag både respekterar och beklagar Förenade kungarikets beslut att lämna unionen, men en sak visar det tydligt: att EU är en frivillig union av fria och självbestämmande folk – fria att ansluta sig och fria att dra sig ur. Detta i skarp kontrast till Putins nyimperialistiska krig mot Ukraina, där han dagligen förkunnar sin myt om slaviskt broderskap via gevärspipor och dödsbringande detonationer från ballistiska robotar och drönare.
Greklands, Portugals och Spaniens anslutning bidrog till att säkra ländernas återgång till framgångsrika demokratier efter diktaturen, utöver att förbättra levnadsstandarden och livskvaliteten.
Den största utvidgningen för 20 år sedan förde med sig en spektakulär tillväxt i de nya medlemsstaterna, inte minst i Central- och Östeuropa, genom en kraftig ökning av investeringar, handel och solidaritet inom EU. I genomsnitt ökade ländernas BNP per capita, justerat för inflation och valuta, från mindre än hälften av EU-genomsnittet till tre fjärdedelar av ett växande EU-genomsnitt under de nästföljande två årtiondena. Litauens BNP per capita tredubblades under denna period. Hälsa och utbildning har förbättrats, vilket har lett till framsteg när det gäller både livskvalitet och levnadsstandard. Jordbruksproduktionen i regionen har fördubblats. Kort sagt, denna utvidgning har liksom alla tidigare utvidgningar visat sig gynna både de anslutande staterna och EU. Jag är med andra ord optimistisk när det gäller utvidgningen, men för den skull inte naiv.
Den händelseutveckling som skett i Polen under de senaste åren och som under en längre tid pågått i Ungern visar hur en glidning bort från EU:s normer beträffande rättsstatsprincipen, mediefriheten eller respekten för minoriteters rättigheter avslöjar ett stöd för EU som ett verktyg för välstånd men en motvilja till EU som en gemenskap av gemensamma värden. Ungerns premiärminister förklarar stolt att hans land är en illiberal demokrati. Oavsett vilket tolkningsutrymme man kan ha när det gäller artikel 2 i EU-fördraget är det självklart inte en stadga för en illiberal demokrati. (”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”)
Detta var en del av avtalet om EU-medlemskap och har skrivits in i alla anslutningsfördrag och godkänts av alla anslutande stater. Att använda formeln ”behåll dina värden, men skicka dina pengar” är inte en hållbar grund för ömsesidig respekt – något som de nuvarande kandidatländerna bör vara uppmärksamma på när de förhandlar om en eventuell EU-anslutning. Jag förväntar mig att Köpenhamnskriterierna kommer att spela en mer grundläggande roll i framtida förhandlingar, eventuellt med klausuler i anslutningsfördragen som ger EU en mer robust kapacitet att kunna försvara rättigheter och värden och förhindra överträdelser. EU är inte bara en marknad – och materiella framsteg, även om de är önskvärda, är inte dess enda eller ens grundläggande existensberättigande.
Med det sagt så har resultatet, på basis av de utvidgningar som hittills har ägt rum, dock i huvudsak varit positivt för alla berörda parter och bör betraktas med en positiv blick. Kandidatländerna kommer att behöva genomföra betydande förändringar, vart och ett i sin egen takt. Även EU har ett internt arbete att ta itu med i fråga om sin beslutsprocess och budgetkapacitet att ta emot nya medlemsstater och när det gäller föranslutningsstöd. När status som kandidatland har beviljats och efter genomgången krävs det enhällighet i rådet kring förhandlingsramar, inledande och slutförande av förhandlingar kapitel för kapitel och i slutändan anslutningsfördraget. Inget av detta är okomplicerat eller enkelt. Man hoppas att alla medlemsstater kommer att respektera skyldigheten om ”lojalt samarbete” för att bistå vid fullgörandet av de uppgifter som följer av fördraget (artikel 4.3 i EU-fördraget).
Ukraina är ett komplext särfall på grund av landets storlek, jordbrukets relativa andel av BNP jämfört med EU-genomsnittet och den jämförelsevisa fattigdomen i termer av BNP per capita, samt naturligtvis på grund av kriget och dess förödande konsekvenser. Förhandlingarna kan ändå komma igång. Ukraina är redan på väg att integreras genom sitt associeringsavtal och det djupgående och omfattande frihandelsavtalet med EU. Dessa avtal skulle kunna utvidgas gradvis med tiden, men i slutändan kommer stabila territoriella förhållanden och en varaktig fred – där EU-medlemskapet kan spela en roll – vara en nödvändig förutsättning för anslutning. EU behöver stabilitet, inte kaos, på sin östra flank, och att välkomna Ukraina ligger i slutändan i såväl det kollektiva intresset som i Ukrainas intresse.
Pat Cox, f.d. talman i Europaparlamentet 2002–2004
Pat Cox är en irländsk politiker och journalist. Han var Europaparlamentets talman 2002–2004 och ordförande för Internationella Europarörelsen 2005–2011. Sedan 2015 är han ordförande för Jean Monnet Foundation for Europe. Han är också europeisk samordnare för stomnätskorridoren Skandinavien-Medelhavet (TEN-T) och ledare för Europaparlamentets uppdrag för behovsbedömning och genomförande av parlamentarisk reform av Ukrainas parlament (Verchovna Rada). I början av sin karriär arbetade han för ett nyhetsmagasin vid tv-kanalen RTE i Dublin. 2004 tilldelades Pat Cox Aachens internationella Karlspris för sitt parlamentariska engagemang för utvidgningen av Europeiska unionen.
Läs mindre