Nicolas Gros-Verheyde: Covid-19 riskerar att göra Europa odemokratiskt

Rättsstaten skulle kunna bli ett indirekt offer för de åtgärder som flera europeiska länder har vidtagit för att skydda folkhälsan.

Utbrottet av covid-19 i februari/mars 2020 må ha kommit som en chock för oss alla och har krävt improviserade och skyndsamma åtgärder, men i dag är viruset ingen nyhet. Det kan vara motiverat att vidta drastiska åtgärder för att bekämpa denna hälsokris. Men de måste vara bättre planerade och, framför allt, mer demokratiskt kontrollerade. Vilket inte är fallet i dag.

Oftast antar regeringarna åtgärderna i all hast, direkt efter ett möte i säkerhetsrådet eller någon annan rådgivande kommitté, vars sammansättning förblir ett mysterium, och detta utan något riktigt samråd (i den mening att information tillhandahålls i förväg, med tid för överläggning) med olika parter (arbetsmarknadens parter och ekonomiska och politiska parter) och utan att något beslut fattas i det nationella parlamentet.

Det är tydligt att vissa grundläggande principer – i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – därmed har ”åsidosatts” för en obestämd tid. Mötes- och föreningsfriheten (artikel 11 i Europakonventionen) förvägras eller begränsas avsevärt. Rätten att uttrycka sin åsikt – genom exempelvis film och teater – nekas. Den fria rörligheten minskas betydligt: utegångsförbud från kl. 18.00 (i Frankrike), tillstånd för att lämna landet (i Belgien) osv. Religionsfriheten (artikel 9 i Europakonventionen), rätten till utbildning och rätten att arbeta (artiklarna 14 och 15 i stadgan) begränsas markant, för att inte tala om rätten till skydd för privat- och familjeliv (artikel 8 i Europakonventionen).

Besluten i fråga tillämpas omedelbart efter att de har fattats, på ett empiriskt och ofta godtyckligt sätt. När är en resa över gränsen väsentlig och när är den inte det? Och vad räknas som ett huvudsakligt skäl? Det är upp till polismyndigheterna, eller till och med flygbolagens personal, att kontrollera detta. Det handlar om en mycket komplex uppgift.

De europeiska myndigheterna rådfrågas sällan. Frankrike meddelade exempelvis inte Europeiska kommissionen när landet återinförande vissa gränskontroller, vilket man enligt kodexen om Schengengränserna är skyldig att göra. I samma anda har de belgiska åtgärderna, som är oerhört diskriminerande mot europeiska arbetsgivare, inte gett upphov till mer än ett tyst mummel från kommissionen sida.

Såväl de nationella parlamenten som Europaparlamentet verkar ha paralyserats av krisen. De är alla rädda att framstå som problemskapare om de kräver att reglerna efterlevs i det nationella krigstillstånd som kampen mot pandemin påminner om. Vi befinner oss emellertid inte i en krigssituation. Regeringarna har inte heller vid något tillfälle utnyttjat de bestämmelser som finns i deras befintliga författningsarsenaler vad gäller sådana tillstånd, som faktiskt är ganska välreglerade.

Det är likaså endast ett fåtal länder som har åberopat undantagsklausulen i Europakonventionen, den berömda artikel 15. De gamla demokratierna har av symboliska skäl inte vågat göra detta. Det är fråga om en verklig ”karantän”, för att citera Frédéric Sudre, professor emeritus vid universitetet i Montpellier och en av de mest framstående experterna på Europakonventionen.

I dagsläget kanske medborgarna accepterar inskränkningarna av demokratin och angreppen mot rättsstaten. Men de orsakar fortfarande skador, även om de inte syns. Detta skulle kunna framkalla vredesutbrott, lika oförutsägbara som kraftfulla. Det skulle också kunna leda till en förskjutning i kommande val, som gynnar de mest extrema formerna av populism. Framför allt skulle det kunna ge dem som motsätter sig ett enat Europa, både i och utanför unionen, starka argument. Rysslands agerande gentemot EU:s utrikeschef, Josep Borrell, i Moskva den 5 februari var inte ett sammanträffande. Det är dags att vi vaknar upp.

Nicolas Gros-Verheyde

Chefsredaktör, bruxelles2.eu (B2)