COP27, FN:s årliga flaggskeppsevenemang för klimatförhandlingar, ägde i år rum i Egypten. Flera rekord slogs – inte minst vad gäller antalet deltagare. Nästan 35 000 människor deltog på plats – efter två år präglade av covid-19 och mötesrestriktioner innebar det en återgång till normala förhållanden.

Konferensen sammankallades egentligen i syfte att nå samsyn kring förslag och lösningar för att hantera klimatförändringarna, och hitta sätt att mildra dess konsekvenser samt anpassa oss till dem, men blev snarare ett forum för att belysa hur klimatförändringarna påverkar oss alla oavsett var vi kommer ifrån eller hur vi tjänar vårt levebröd. COP27 var överbelastat av förväntningar och dagordningspunkter. Utöver de insatser som krävs för att minska koldioxidutsläppen gick man under förhandlingarna även in på andra frågor – allt från hälsa till jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jordbruk fördes också för första gången upp på mötets dagordning. Även om detta belyste att mark- och skogsförstöring leder till oroväckande följder för våra livsmedelssystem och jordbrukares försörjningsmöjligheter tillförde det ytterligare en dimension till ett redan komplicerat problem.

Det slutgiltiga resultatet uppnåddes efter att konferensen dragit 36 timmar över tiden och levererar mer vad gäller klimaträttvisa än klimatåtgärder. En positiv överraskning är att en överenskommelse slöts om en fond för ”förluster och skador”, dvs. ekonomiskt stöd för att kompensera för miljöskador och miljöförstöring som orsakats eller uppstår på grund av klimatförändringarna i de mest sårbara utvecklingsländerna. Denna fråga var förpassad till klimatkonferensens kulisser under nästan ett årtionde innan den äntligen fördes upp på dagordningen under årets partskonferens.
Färre, eller rättare sagt inga, framsteg gjordes avseende starkare klimatåtgärder, dvs. mer insatser och åtaganden från ländernas sida om att minska sina koldioxidutsläpp. Kommissionens förhandlare försökte koppla sitt stöd till fonden för förluster och skador till eftergifter från stora utsläppsländer, såsom Kina, i syfte att få till stånd avsevärda utsläppsminskningar men detta misslyckades. Risken var t.o.m. stor att överenskomna mål i Parisavtalet från 2015 och förra årets COP26 i Glasgow skulle urvattnas.

Vid ”partskonferensen för genomförande”, det arbetsnamn som konferensen i Sharm el-Sheikh gick under, revs nästan tidigare framsteg upp och riskerade därmed det överenskomna målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader att omintetgöras. Länder käbblade om Kinas status (är landet fortfarande ett utvecklingsland?), om utfasning eller minskning av alla fossila bränslen eller enbart av kol, om villkorade fonder och teknik osv.
Denna dynamik väcker i allra högsta grad frågan om COP:s format fortfarande är ändamålsenligt. Huvudmålet – att nå en global överenskommelse om behovet av att minska koldioxidutsläppen – uppnåddes vid COP21 i Paris. Hur det sedan ska genomföras, dvs. vilka metoder som ska användas för att beräkna utsläpp eller för att kontrollera minskningar, eller vilka enheter som bör ansvara för detta och var de bör finnas, är frågor av teknisk art som kanske inte bör förhandlas fram mellan ministrar från nästan 200 länder, i synnerhet om varje konferens börjar om från noll när ett ämne som någon part ogillar behandlas. Genomförandet bör snarare hanteras på teknisk nivå inom arbetsgrupper, och inte av stats- och regeringschefer som möts årligen, och parterna bör sammanträda med längre mellanrum, när man måste komma vidare med hjälp av nya avtal.

COP27 i Egypten levde följaktligen inte upp till förväntningarna på mer konkreta eller långtgående klimatåtgärder, även om en del framsteg gjordes avseende klimaträttvisa. Det visade sig dock vara en mycket lämplig plattform för att sammanföra klimat-, människorätts- och miljöaktivister, för att belysa klimatåtgärder, eller bristen på sådana, och för att fortsätta att öka medvetenheten om de påtagliga, redan befintliga farorna med klimatförändringarna.