Jag blev genuint chockad när jag efter de uppmuntrande nyheterna den 10 november, då det meddelades att Europaparlamentets och rådets förhandlingsteam nått en överenskommelse om slutdetaljerna i nästa fleråriga budgetram och återhämtningsfonden, fick höra att två medlemsstater – som senare fick sällskap av en tredje – hade fattat det okänsliga beslutet att hålla hela Europa gisslan. Inte heller videosamtalet mellan de europeiska ledarna den 19 november ledde någon vart.

Next Generation EU-paketet, som tillsammans med den fleråriga budgetramen för 2021–2027 totalt uppgår till 1,85 biljoner euro, behövs omgående för att möjliggöra en snabb och effektiv återhämtning i alla länder och för alla våra medborgare. Om ingen överenskommelse om budgeten och återhämtningsfonden nås inom kort är det uppenbart att vi kommer att ställas inför en av EU:s värsta institutionella och politiska kriser. Det handlar om långt mer än en renodlad politisk och institutionell kris. Den ekonomiska och sociala kris som vi redan befinner oss i kommer att förvärras till följd av detta.

Jag reagerade omedelbart på låsningen i rådet i ett pressmeddelande som jag utfärdade tillsammans med mina ärade kollegor Aurel Laurențiu Plosceanu, ordförande för SOC-sektionen, och Cristian Pîrvulescu, ordförande för EESK:s grupp för grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen.

Mest chockerade är att de två regeringarna blockerar den nya återhämtningsfonden för att förhindra att EU:s budget kopplas till respekt för rättsstatsprincipen. Mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen är grundvalar i demokratiska samhällen. Det får inte finnas något motstånd mot dessa värden, som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget. Dessa principer är inte förhandlingsbara!

Låt mig avsluta med en positiv anmärkning: under sin långa historia har EU visat prov på sin förmåga att nå uppgörelser, även i politiskt kontroversiella och komplexa frågor. Jag hoppas uppriktigt att vi kommer att ta oss ur även detta dödläge till slut. Något annat vill jag inte föreställa mig i detta läge.

Vissa politiska och ekonomiska analytiker har framfört idén att vi skulle kunna gå vidare med återhämtningsfonden inom ramen för ett förstärkt samarbetsförfarande, och frikoppla den från den fleråriga budgetramen, om det inte är möjligt att nå en överenskommelse mellan samtliga medlemsstater. De hävdar att denna möjlighet ges i fördraget. Även om jag anser att detta alternativ skulle kunna betraktas som en sista utväg är jag fast övertygad om att målsättningen måste vara en uppgörelse mellan alla 27 och en som respekterar rättsstatsprincipen.

Det är ont om tid. Jag uppmanar därför medlemsstaterna, särskilt de som för närvarande blockerar uppgörelsen, att inte längre beröva EU-medborgarna de välbehövliga återhämtningsmedlen.