Yttrandefrihet är en rättighet som vi måste vårda och värna

Våld verkar i allt högre grad vara det främsta drivmedlet i sociala medier. Detta fenomen kan leda till verbalt eller fysiskt våld mot all slags överhet, oavsett om det rör sig om politiska, polisiära eller institutionella myndigheter eller privatpersoner. Man får intrycket att allt kan sägas på sociala medier, att allt kan försvaras, såväl sanningar som lögner. En individ kan till exempel på grund av sin personliga otillfredsställelse anse det vara legitimt att gå så långt som att ge Frankrikes statschef en örfil.

Var bör man, enligt dig som ordförande för den tillfälliga arbetsgruppen om grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen, dra den röda linjen vad gäller de grundläggande rättigheterna och de individuella friheterna, särskilt yttrandefriheten?

Cristian Pirvulescu: Yttrandefriheten är central i våra demokratiska samhällen. Det är en grundläggande rättighet utan vilken demokrati inte kan utövas. Man kan ironiskt konstatera att alla eller nästan alla åberopar den, inklusive dem vars intention inte alltid är att försvara demokratin och principen om att de mänskliga rättigheterna gäller alla.

Yttrandefriheten är en rättighet som ofta uppfattas på fel sätt. Många anser att den är en absolut rättighet och använder detta argument för att motivera alla möjliga avarter. Aggressivt språkbruk lägger ibland grunden för oacceptabelt verkligt våld. Det har vi kunnat bevittna i samband med en del tragiska händelser på senare tid, och det sätter frågan om reglering av de sociala nätverken i centrum för debatten.

Juridiskt sett är det de statliga myndigheterna som har ansvaret för att upprätthålla dessa rättigheter. De kan begränsa yttrandefriheten, men endast i undantagsfall och på ett avgränsat sätt. I ett demokratiskt samhälle kan det röra sig om åtgärder som är nödvändiga för den nationella säkerheten, hälsoskyddet eller för att förebygga brottslighet osv. I en rättsstat är det domstolarna som avgör tvister och drar den röda linjen. Det går inte an att den verkställande makten, enskilda individer eller grupper skipar rättvisa på egen hand!

För de styrande är det en klassisk frestelse att försöka inskränka yttrandefriheten för att begränsa folkliga krav och protester. Men i de sociala mediernas tidsålder är traditionell censur inte längre möjlig. Man kan också konstatera att det har skett en förskjutning av problematiken mot yttrandefrihetens pendang, rätten till information. Det är numera mycket vanskligt att skilja mellan information grundad på verkliga fakta och desinformation som sprids för olika syften.

Säkert är i alla fall att de som försvarar en hållning som grundar sig på sanningen – till exempel undersökande journalister och människorättsaktivister – står i främsta ledet. Om deras arbete misshagar vissa ledare eller grupper är det nu lättare att svärta ner dem på nätet, påstå i media och i sociala medier att de är nationens fiender eller utländska agenter, snarare än att censurera dem. Ett direkt exempel är journalisten Daphne Caruana Galizia. Hon utsattes för dussintals tillrättalagda rättegångar (strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande eller ”SLAPP” på engelska) innan hon mördades. När de inte kunde tysta henne bestämde de sig för att döda henne. Det plötsliga våldet mot journalister i Europa gör det ännu något tydligare att yttrandefriheten är en rättighet som vi beslutsamt måste vårda och värna i denna nya verklighet.