Frågan om hur man på bästa sätt säkerställer den europeiska industrins strategiska oberoende stod i centrum för en debatt om industripolitik vid EESK:s plenarsession i oktober.

Vid EESK:s plenarsession den 21 oktober hölls en debatt med deltagande av Padmashree Gehl Sampath, forskare vid Berkman Klein Center, Harvard University, om hur en industristrategi kan stödja omställningen till en grön och digital ekonomi, bidra till EU:s återhämtning och öka EU:s strategiska oberoende och resiliens.

Padmashree Gehl Sampath, som är en ledande expert på teknologi, utveckling och global politisk ekonomi, argumenterade för en ny typ av offentliga åtgärder som inte bara är ute efter att rätta till marknadsmisslyckanden, utan styr tekniska förändringar i socialt produktiva riktningar.

”Det är dags att tänka om när det gäller industripolitiken – att tänka djärvt och utanför boxen”, deklarerade hon. ”Vi ska inte göra om det som inte fungerade förut.”

Första steget i att utforma denna nya industripolitik bör vara att erkänna att den tillbakagång i fråga om entreprenörskap, innovation och konkurrenskraft som vi har sett i utvecklade ekonomier ständigt förstärks av nya teknikparadigm och trender inom ett stort antal sektorer och processer. Osäkerheten i världen efter covid-19 är inte bara ett resultat av pandemin.  Den återspeglar också de många effekterna av datadrivna nätverk, den ojämlika fördelningen av digitaliseringens fördelar under de senaste 15 åren, den press som klimatförändringarna och energiomställningen innebär för de enskilda länderna samt den uppbromsning – eller till och med kollaps ibland – av de globala handels- och leveranskedjorna, som omsorgsfullt har byggts upp sedan globaliseringen tog fart under 1980-talet.

Andra steget skulle vara att bygga en ny strategi på grundval av följande tre djärva utgångspunkter:

1) Att erkänna att framtidens tre megatrender – hälso- och sjukvård/pandemiberedskap, energiomställning/klimatåtgärder och dataekonomin – är mer intimt sammanflätade – och att dra nytta av det. Vi behöver inte en industripolitik som prioriterar dessa megatrender på en och samma gång i parallella spår, utan en som ser dessa omvandlingar i en cirkulär modell för förändring.

2) Att främja dynamism inom tekniksektorn genom att lägga vikt vid att behålla marknader och få dem att prestera väl, vilket är mer avgörande än att komma in på marknaden inom alla dessa nyckelsektorer, särskilt inom läkemedels- och vaccinsektorn där det nu finns starka tendenser till oligopolbildningar.
 
3) Att inta en verkligt sektoriell hållning i förhållande till industripolitiken och röra sig bortom de gemensamma målen, till exempel avseende konkurrenspolitiken, eftersom alla dessa sektorer – trots att de är högteknologiska, FoU-intensiva och beroende av innovation och stimulans – är helt olika till sin karaktär.

För att ta ett exempel ställde Padmashree Gehl Sampath följande frågor: Om vi verkligen vill främja en hälso- och sjukvårdsmarknad i EU som bygger vidare på de styrkor och kvaliteter som redan finns, kan EU då stödja ett offentligt program för hälso- och sjukvårdens ekosystem av samma typ som Operation Warp Speed, som skapades i USA omedelbart efter pandemins utbrott? Kan EU, inom ramen för liknande typer av offentliga investeringsprogram som främjar produktutveckling, bidra till en uppskalning av de styrkor och kvaliteter som de befintliga bioteknikföretagen redan har?

Industristrategin har på senare tid stått i centrum för EESK:s arbete. En serie webbseminarier pågår för att undersöka de svaga punkterna för dagens industri. Webbseminarieserien, som har titeln The path to our industrial future, kommer att utmynna i en större konferens i mars 2022, under vilken EESK ska diskutera sina slutsatser med det franska rådsordförandeskapet och kommissionen. (dm)