Exklusiv intervju med Matthew Caruana Galizia, undersökande journalist och direktör för Daphne Caruana Galizia-stiftelsen i Malta.
”Jag arbetar i Malta på Daphne Caruana Galizia-stiftelsen, som är döpt efter min mamma Daphne. Hon arbetade som journalist i 30 år och undersökte storskalig korruption och sociala frågor i Malta, och hon mördades under en av sina viktigaste undersökningar den 16 oktober 2017. Jag bevittnade mordet. Sedan dess har jag och min familj kämpat för att skipa rättvisa för henne.”
EESK info: Har journalisters situation förbättrats sen din mamma mördades?
Matthew Caruana Galizia: För journalister finns det i allmänhet ett nytt erkännande inom kommissionen om hur viktigt undersökande arbete är och hur allvarliga problemen vi står inför är. Vi är på rätt spår, men jag tycker inte att situationen har förbättrats tillräckligt för undersökande journalister.
Journalister blir allt bättre på att undersöka organiserad brottslighet, korruption och penningtvätt. De blir mer effektiva i och med varje ny gemensam undersökning.
Pandoradokumenten är den senaste och den var otroligt effektiv och välstrukturerad. De som jobbade med den gjorde ett otroligt jobb med knappa resurser, men anledningen till att vårt arbete inte har blivit lättare är att myndigheterna på det stora hela har svårt att hänga med i kampen mot korruption.
Vi har varit allt för långsamma med att ta fram nya globala verktyg som kan användas i kampen mot organiserad brottslighet och korruption. Och ja, detta har fortsatt att innebära att journalister som publicerar bevis och rapporterar om korruption och organiserad brottslighet utsätts för allvarliga risker.
Hur kan det civila samhället stödja undersökande journalister?
Mycket stora och välfinansierade organisationer i det civila samhället kan finansiera undersökande arbete och stödja frilansjournalister i en del viktiga utredningar.
Människorättsorganisationer påtalar kränkningar av yttrandefriheten och juridiska förföljelser som ett sätt att tysta journalister.
Min familj har fått ett enormt stöd från det civila samhällets organisationer och utan det stödet skulle vi inte ha nått de framsteg vi har med att skipa rättvisa för min mamma.
Men dessa organisationer i det civila samhället är självklart i sin tur beroende av finansiering från europeiska institutioner, europeiska organ, privata medborgare, medlemskap och liknande.
Icke-statliga organisationer svärtas ned och ges dåligt rykte. De är också måltavlor. Så vi måste skydda även dem.
Vad mer kan EU göra för att öppet visa sitt engagemang för press- och tryckfrihet?
Jag tror verkligen att journalister, människorätts- och yttrandefrihetsaktivister nu i kommissionen har en bundsförvant, efter att den fått nya ledare. Europaparlamentet står också vid vår sida, med tanke på det nyligen inrättade priset i min mammas namn – Daphne Caruana Galizias journalistpris.
Detta visar tydligt att en av de viktigaste EU-institutionerna på ett verkligt, effektivt och påtagligt sätt stöder undersökande journalistik.
Jag tror att institutionerna hålls tillbaka av EU:s medlemsstater, som till exempel inte genomför visselblåsardirektivet eller penningtvättsdirektiven.
Det finns en del länder i EU som till exempel inte har offentliga register över företagsägande. Cypern är ett av dem. Och det gör det svårare för journalister att göra sitt jobb.
Jag vill verkligen se till att min mamma inte dog förgäves. Min främsta drivkraft är faktiskt att man drar lärdom av mordet på min mamma och ser till att samma sak inte händer igen. Men det har det redan gjort och det visar hur långt vi måste gå. Ján Kuciak mördades, en journalist i Grekland, en annan journalist i Nederländerna. Vi har alltså en lång väg kvar att gå, även om vi är på rätt spår. Vi måste bara fortsätta driva på.
