Nedstängningen var en märklig tid och ett tillfälle att lära känna sig själv. Å ena sidan var det som att en dröm blev verklighet ... att stanna hemma och ha tillräckligt med tid för att göra alla de där sakerna som jag alltid velat göra, men aldrig haft tid för. Å andra sidan blev jag medveten om hur viktigt det är för människor att umgås – att träffas, prata, röra vid varandra, se andra människor i verkligheten och inte bara på en skärm. Och hur svårt det är att leva utan allt det där.

En sådan erfarenhet ändrar våra värderingar och får oss att tänka annorlunda. Men den visar också nya sätt att samarbeta. Det är möjligt att vi efter den här krisen kommer att ha fler möten online, vilket är mycket enklare men samtidigt inte riktigt låter oss skapa nya idéer tillsammans och utveckla nya former av samarbete.

Många lärdomar har dragits, och återstår att dra, för vårt samhälle. Det skulle vara omöjligt att nämna alla, så kanske lyfter jag bara fram några inom det område som jag känner till bäst – personer med funktionsnedsättning.

Den här krisen har visat hur dåligt det är ställt inom långtidsvården. Många personer med funktionsnedsättningar och många äldre personer dog helt enkelt på dessa boenden, och i vissa länder togs dessa dödsfall inte ens upp i coronavirusstatistiken. För fem år sedan utarbetade vår kommitté ett yttrande om avinstitutionaliseringen av vården. Det har skett ett antal förändringar sedan dess, men krisen har visat hur mycket vi har kvar att göra.

Vi har pratat så mycket om stödsystem för de mest utsatta grupperna i samhället, men samtidigt har krisen visat att personer med funktionsnedsättning, trots alla stödåtgärder, var bland de första som förlorade sina arbeten.

En kris är ett fantastiskt tillfälle att hitta de svagaste länkarna i våra stödsystem, och det är dags att göra vårt bästa för att göra dem starkare.

Civilsamhällesorganisationernas roll under denna kris har varit, och kommer att förbli, mycket viktig, eftersom det är de som står människorna närmast. Människor från olika grupper behöver få stöd, och civilsamhällesorganisationerna är de som är bäst lämpade att ge dem detta stöd.

Dessa organisationer är också de som bäst vet vad för slags hjälp människor behöver, och därför är det otroligt viktigt att involvera dem i beslutsprocessen.

Såsom vår erfarenhet på funktionsnedsättningsområdet har visat har det förekommit många olika tillvägagångssätt. Vissa länder har tagit med handikapporganisationer i beslutsfattande organ på regeringsnivå (Italien), och andra har gett dem tillfälle att uttrycka sina åsikter på mycket hög nivå (Spanien), men i vissa länder har dessa organisationer helt enkelt glömts bort (Lettland). Detta avslöjar skillnaderna i vilken betydelse olika europeiska länder fäster vid olika medborgare.