Från det att idén om en europeisk inre marknad väcktes på 1980-talet, till dess utformning och inrättande i början av 1990-talet, inträffade många historiska förändringar på vår kontinent och i andra delar av världen. Sedan dess har EU mer än fördubblats i storlek och antal medlemsstater och hanterat kriser och konflikter liksom naturliga, ekonomiska, sociala och tekniska utmaningar.

Sedan dess har även den geopolitiska situationen förändrats kraftigt. En ny supermakt har uppstått i Asien och blivit en systemrival för EU på många nivåer. Under årens lopp har inremarknadsprinciperna, dvs. fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, visat sig vara en fördel för EU:s ekonomiska resultat. Den inre marknaden är dock långt ifrån felfri.

Genomförandet av de gemensamt överenskomna reglerna kan vara tämligen växlande, de administrativa kraven har ökat väsentligt och kapaciteten för marknadsövervakning är kraftigt begränsad. Dessutom kämpar den inre marknaden för närvarande med motstridiga målsättningar: efterfrågan på subventioner från industrin, men även från andra aktörer på nationell nivå, kontra uppmaningar om att begränsa det statliga stödet och upprätthålla lika villkor mellan alla medlemsstater; krav på lokal produktion för att bevara värdeskapandet och sysselsättningen i Europa kontra efterlysningar av öppna marknader och tillträde till dem som ett sätt att förbli kostnadsmässigt konkurrenskraftig i förhållande till globala konkurrenter och förse konsumenterna med produkter till överkomliga priser; tillgång till oumbärliga råvaror för att producera allt från bilar, vindturbiner eller solpaneler till köks- eller trädgårdsapparater kontra leveransvillkoren för dessa resurser, såsom att garantera arbets- och miljönormer och hantera konkurrenter om sådana resurser.

Öppenheten hos EU:s marknader och gränser, en central aspekt av det ursprungliga tänkesättet bakom den inre marknaden, har blivit otillräcklig i en värld där multilateralt överenskomna internationella handelsregler inte längre respekteras. Faktum är att den riskerar att bli en svag punkt för EU om den inte kopplas till vissa skyddsåtgärder, såsom strikt övervakning av kvaliteten på och säkerheten hos produkter som kommer in på EU-marknaden eller granskning av investeringar och investerarnas mål. I en värld som vänder ryggen till multilaterala regelbaserade system och där stater begränsar tillgången till resurser på grundval av sina nationella intressen fungerar inte längre en ekonomi som bygger på globalisering och internationellt integrerade leveranskedjor.

Det behövs därför en ny strategi för en inre marknad som byggde på dessa regler. Denna strategi bör inriktas på flera aspekter: en industripolitik för EU, gynnsamma ramar för näringslivet och för små och medelstora företag, företag i den sociala ekonomin, allmänhetens stöd för EU-projektet, korrekt organiserade och ändamålsenliga tjänster av allmänt intresse samt åtgärder för att bevara och utveckla vår sociala modell.

EESK anser att det är viktigt att EU:s kapitalmarknad fullbordas för att den inre marknaden ska kunna fördjupas. Kapitalmarknaden bör inriktas på att finansiera produktion, inköp och flödet av varor och tjänster, framför allt genom att stödja företagens forskning, utveckling och innovation samt tjänster av allmänt intresse. Incitament för entreprenörskap bör också skapas.

Dessutom bör prioritet ges åt politiska åtgärder som skapar en ram för innovation inom privata företag och främjar innovation genom tillgång till riskkapital och samarbete mellan näringslivet och vetenskapssamfundet. Att se till att unionens regelverk efterlevs måste vara en ytterligare prioritering för att stärka den inre marknaden. Tyvärr har många av dessa bestämmelser inte införlivats i nationell lagstiftning. Vissa bestämmelser kan också ha genomförts på mycket olika sätt eller tillämpas i mycket olika grad. Detta är ett allvarligt och stort hinder för en väl fungerande inre marknad.