Av Andrej Gnjot

I Belarus räcker det att välja fel yrke för att bli arresterad. Det har visat sig att en person kan gripas för ett ödesdigert misstag som detta även i centrala Europa, till exempel i Serbien. Och att en så aktad internationell organisation som Interpol underlättar frihetsberövandet. Det låter sarkastiskt, men det är den bittra sanningen, jag överdriver inte. Mitt namn är Andrej Gnjot. Jag är filmskapare, journalist och tidigare politisk fånge från Belarus. Det här är min berättelse.

År 1999 bestämde jag mig för att bli journalist. Tv och radio var min passion, min dröm och min hobby. Hur skulle en 17-åring ha kunnat föreställa sig att oberoende journalistik i hans land en dag skulle betecknas som extremism och att alla andra medier skulle inskränkas till språkrör för propaganda? Nej, ingen hade kunnat förutspå att detta skulle kunna ske i 2000-talets Europa. Och ändå är det precis den situation som i dag råder i Belarus, ett land där det inte finns en enda oberoende mediekanal. Alla mediestrukturer ägs av staten. Staten har strikt kontroll över redaktionella riktlinjer, och dessa är mycket enkla: Lukasjenkos självpåtagna makt prisas, och den som vågar kritisera detta – även då kritiken är konstruktiv – blir stämplad som ”folkets fiende”, ett öknamn som lånats från det kommunistiska förflutna.

I mitten av 2000-talet var jag alltså en ung och naiv, nyligen utexaminerad journalist som ville hitta min yrkesroll. Under och efter mina studier samlade jag mycket praktisk erfarenhet vid tv och radio, och jag visste exakt vad jag ville göra. Men tillfället höll på att snabbt glida mig ur händerna. Privata radiostationer höll nämligen på att stängas ned eller tas över av staten, medan oberoende tv-stationer inte ens kunde få någon sändningsfrekvens. De enda valmöjligheter som till sist stod till buds var att antingen hänge sig åt propaganda eller att undvika känsliga frågor och begränsa sig till oförarglig underhållning. Journalistiken överlevde med knapp nöd i Belarus tack vare några få tidningar och oberoende webbportaler. Många journalister övergav yrket och andra förtrycktes. Det belarusiska informationsministeriet utfärdade regelbundet varningar till medierna, men bara tre varningar var nog för att en licens skulle dras in. Enligt uppgifter från det belarusiska journalistförbundet minskade antalet tidningar med 21 % under perioden 2020–2024. Kvar på den belarusiska marknaden fanns bara harmlösa publikationer av det slag som riktar sig till vänner av sommarstugeliv, vitsar och korsord. Alla oberoende socialpolitiska publikationer lades antingen ned av myndigheterna eller valde att upphöra sin utgivning eftersom det hade blivit omöjligt för dem att fortsätta sin verksamhet.

Lyckligtvis kunde jag hitta en kompromisslösning som passade mig, nämligen att utåt sett sadla om till regi och kreativt arbete, vilket rönte stor framgång. Samtidigt jobbade jag vidare med journalistik som frivilligarbete, men anonymt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Detta visade sig vara en effektiv taktik. Med stöd av all min erfarenhet och mina yrkesmässiga kontakter kunde jag förse de oberoende medierna med färska videoinspelningar från 2020, och jag kunde också delta i medborgerlig och politisk aktivism – jag är en av grundarna av ”Free Association of Athletes of Belarus SOS.BY”, en medborgarrörelse för mänskliga rättigheter. Jag kan knappast anklagas för partiskhet och beroende, eftersom jag valde att ställa mig bakom folket i mitt land – en diktatur har ingenting att göra med objektivitet, på samma sätt som propaganda inte har något att göra med journalistik.

Under 2021 låg Belarus på 158:e plats av 180 i pressfrihetsindexet. Jämfört med 2020 föll landet med fem platser. ”Belarus är det farligaste landet i Europa för mediefolk” varnar den internationella människorättsorganisationen Reportrar utan gränser.

Det är anmärkningsvärt att 60 % av belarusierna under proteståret 2020 angav att de föredrar internet och sociala medier som huvudsakliga nyhetskällor. Endast 11 % av uppgiftslämnarna uppgav tv. 7 % valde tryckta medier och 5 % radio. När diktaturen insåg detta tog de till hårdhandskarna och började agera kompromisslöst. Det främsta påhittet har varit kampen mot ”extremism” som grund för censur och förföljelse. Myndigheterna blockerar tillgången till innehåll i de medier som fortsätter sin verksamhet från utlandet, och allt samarbete med dem betraktas som ett utslag av extremism.

I slutet av 2023 satt 32 journalister fängslade i Belarus. I fängelserna har journalister utsatts för påtryckningar och omänsklig behandling. Enligt människorättsaktivister hungerstrejkade bloggaren och journalisten Igor Losik från ”Radio Liberty” länge i fängelsekolonin och skar sig sedan i händerna och halsen. Han hade dömts till 15 års fängelse. Lagföringen av alla former av samarbete med oberoende medier som betecknas som ”extremistiska formationer” har trappats upp. En ny trend är förföljelsen inte bara av företrädare för det civila samhället, utan även av vanliga medborgare som ger sin syn på sociala och politiska händelser till journalister.

Den 31 oktober 2024 förklarade den belarusiska regimen att mitt personliga Instagramkonto är ”extremistiskt material”. Detta innebär att inte bara jag kan åtalas, utan att även alla prenumeranter i Belarus som följer mitt konto. Över 5 000 internetresurser i Belarus har av diktaturen stämplats som ”extremistiska”. Det finns knappast något annat europeiskt land som kan skryta med en så imponerande statistik! Anser vi belarusier att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt problemet med journalistik i vårt land? Jag är tvungen att svara på detta med ett ärligt nej – problemet diskuteras inte tillräckligt. Journalistiken som institution håller inte bara på att avvecklas i Belarus, journalister attackeras dessutom fysiskt.

Till råga på allt försöker diktaturen försöker förfölja journalister och aktivister utanför Belarus. Jag är själv ett levande exempel på sådan förföljelse. Regimen har lärt sig att använda demokratiska institutioner för att uppnå sina avskyvärda mål. Journalister, aktivister, bloggare och politiskt aktiva medborgare har åtalats för skattebrott, främst för gamla obetalda skatter. Detta har visat sig vara en perfekt dimridå för att dölja de politiska motiven bakom förföljelsen. Människorättsaktivisten och Nobelpristagaren Ales Bjaljatski sitter fängslad för ekobrott. Chefredaktören för det oberoende mediekanalen ”TUT.BY” (som krossades av regimen 2020) och hennes kolleger är frihetsberövade med stöd av samma ekobrottsparagraf. Interpol godtog samma ekobrottsparagraf som grund för att efterlysa mig. Det tog nästan åtta månader för Interpol att genomföra en intern utredning och komma till slutsatsen att sökandet efter mig stred mot artiklarna 2 och 3 i organisationens stadgar. Trots detta greps jag och satt sju månader och sex dagar i centralfängelset i Belgrad. Jag tillbringade fem månader i husarrest med snäva restriktioner. Serbiens högsta domstol fattade två gånger beslut om att utlämna mig till diktaturen Belarus. Två gånger lyckades min advokat och jag framgångsrikt överklaga detta beslut. Sammanlagt har jag berövats ett år av mitt liv och också min fysiska och psykiska hälsa. Bara för att jag har valt fel yrke i fel land. Bara för att jag uttryckte en åsikt och förde fram den som aktiv medborgare.

Lyckligtvis fick jag rätt – annars skulle du inte kunna läsa dessa ord. Tack vare journalisters, politikers, det civila samhällets och andra organisationers fantastiska solidaritet kunde jag resa ut ur Serbien och nå tryggheten i Berlin. Men min berättelse tar inte slut här. En lång återhämtningsprocess och strid ligger fortfarande framför mig. Jag känner att jag troget har följt mitt kall, även om vissa kallar det extremism. Jag vet att oberoende journalistik är en av byggstenarna i ett demokratiskt samhälle. Den typ av samhällsbygge som belarusierna vill ha. Och vi räknar med att inte ta oss fram ensamma på denna viktiga väg.