av Tetiana Ogarkova

I början av mars i år lämnade jag med mycket tungt hjärta Kiev. Jag reste till Frankrike under två dagar för att delta i ett symposium om Ukraina. Det gjorde att jag inte kunde närvara vid en viktig ceremoni i Kiev. Vår vän, poeten Svitlana Povaljaeva, skulle anordna en avskedsceremoni på Majdan, huvudstadens centrala torg, för sin äldsta son Vassil, som stupat i strid, 28 år gammal. Hans yngre bror Roman stupade i strid sommaren 2022 när han var med och befriade regionen Charkiv. Han blev 24 år.

Jag steg ombord på tåget, det knöt sig i magen. Jag hade lämnat kvar mina tre barn i vårt hem. Det var inte första gången jag befann mig på en kort utlandsvistelse under kriget. Men den här gången var jag utom mig av oro.

Jag visste att min telefons varningssystem inte skulle visa rött i händelse av överhängande fara för ryska ballistiska robotar. Under några dagar skulle jag befinna mig 200 mil hemifrån, utan tillgång till information om mina döttrars säkerhet. Det var outhärdligt.

Om varningssystemet inte fungerade så var det för att USA hade stängt av underrättelser till Ukraina, bland annat underrättelser om tidig upptäckt av ballistiska robotar från ryskt territorium. De hade också dragit in det militära biståndet och gått så långt som att blockera material som redan skickats till Polen.

Några dagar senare återvände jag till Ukraina. Förhandlingar mellan ukrainska, amerikanska och saudiarabiska delegationer hade ägt rum under denna tid. Ukraina var redo för ett totalt och omedelbart eldupphör – om Ryssland gjorde detsamma. Donald Trump var nöjd. De amerikanska underrättelserna började åter komma, tillsammans med det militära bistånd som man enats om under Biden-administrationen.

Men förtroendet är borta. När man en gång har blivit förrådd är det svårt att låtsas som att allt är ok.

Delar Europa denna känsla av att vara förrådd? Eran när vi befann oss under Natos säkerhetsparaply, under amerikanskt ledarskap, är över. MAGA-gänget vänder sig bort. De planerar att minimera den militära och humanitära närvaron i Europa och låta Ryssland, angriparen, komma ut ur sin diplomatiska och ekonomiska isolering.

Om Trump vill ha ett eldupphör i Ukraina så snabbt som möjligt och oavsett hur, är det för att han inte fäster någon betydelse vid Ukrainas svåra belägenhet. Han vill bara minimera kostnaderna för USA:s budget. USA deltar inte längre i möten såsom de som hålls på Ramstein-basen, och inget ytterligare militärt bistånd från USA planeras för det innevarande året.

Fred på bekostnad av Ukrainas nederlag stör inte den amerikanska administrationen. Sändebuden Steve Witkoff och Keith Kellogg lägger fram planer på att dela upp Ukraina i två eller tre separata delar – en spegling av efterkrigstidens Tyskland efter nazisterna. Som om Ukraina vore angriparen som hade förlorat kriget.

Men Europa är också hotat. Om Trump planerar att minska antalet amerikanska trupper i Europa och kräver 5 % i bidrag till varje Nato-medlemslands försvarsbudget är det för att han anser att Europas försvar är ett europeiskt problem.

Ryssland tittar på. För Ryssland är ett Nato utan amerikanskt ledarskap varken en försvarsstyrka eller en avskräckande faktor. Hur lång tid skulle det ta att bygga upp ett ”europeiskt försvar” som ensamt kan garantera Europas säkerhet? Om den här frågan känns för abstrakt för dig, försök att besvara denna: vilka europeiska länder kommer till Baltikums försvar om Ryssland inleder en attack efter sina utbildningsoperationer i Belarus i september 2025?

I kölvattnet av det amerikanska sveket ställs Europa inför ett mycket tydligt val: att försvara Ukraina i dag såsom man skulle försvara sig själva, eller möta den ryska armén på sitt eget territorium i morgon. Denna kamp kommer inte att vara lätt, men ingen kamp är förlorad innan den inleds.

I slutet av mars såg jag en enkät som mätte den allmänna opinionen i Ukraina. Mer än 80 % av ukrainarna är beredda att fortsätta kampen mot Ryssland, även utan amerikanskt stöd.

Det återstår att se hur många européer som kommer att stödja oss.