Våra samhällen äts upp av den otrygghet som breder ut sig överallt som ett osynligt gissel, när människor känner sig djupt maktlösa och utlämnade till krafter bortom deras kontroll. Det menar Albena Azmanova, universitetsprofessor och prisbelönt författare, som höll ett kraftfullt huvudanförande under EESK:s vecka för det civila samhället. I denna intervju för EESK info lyfter hon fram huvudorsakerna till denna epidemi, bland annat tendensen att prioritera jämlikhet framför ekonomisk stabilitet.
Under ditt huvudanförande under veckan för det civila samhället talade du om en epidemi av otrygghet, som grunden till nedgången när det gäller politiska friheter. Du beskrev det som en osynlig sjukdom som håller på att göra oss galna. Kan du förklara närmare vad du menar med begreppet ”otrygghetsepidemi”? Hur uppstår den?
Människor blir alltmer förtvivlade, och hopplösheten gör att dödsfallen ökar – särskilt självmord på arbetsplatsen – i välmående samhällen. Det vi ser är den mest smärtsamma, och därmed mest synliga, toppen på ett stort men osynligt isberg av otrygghet, som ökar i omfattning på grund av osäkerheten i våra försörjningsmöjligheter. Det handlar inte bara om att människor är upprörda och att förtroendet för de politiska institutionerna dalar, även om vi ofta hör talas om det. Misstro kan vara något sunt: det driver fram krav på ansvarsskyldighet. Ilska kan vara något produktivt: den kan bli bränsle i kampen för rättvisa och leda till meningsfulla förändringar.
Det nuvarande gisslet i våra samhällen – det som jag i mitt arbete beskriver som ”allmänt utbredd otrygghet” är något annat. Det är en särskild typ av osäkerhet, en akut maktlöshet eftersom människor känner sig utlämnade till krafter bortom deras kontroll.
Som individer upplever vi otrygghet som oförmåga att klara av de grundläggande uppgifterna i våra liv. Känslan av oförmåga att klara av saker skapar en rädsla för att tappa fotfästet, att förlora det du har – ditt jobb, dina besparingar, din förmåga att prestera och din hälsa. Problemet handlar alltså i första hand inte om fattigdom eller ojämlikhet, utan snarare om upplevd eller förväntad förlust och en rädsla för att tappa fotfästet. Det är så som enskilda personer upplever otrygghet.
På samhällsnivå handlar otrygghet som samhällets oförmåga att styra sig självt och hantera motgångar. Ta covid-19-pandemin, t.ex. Hur kunde våra rika, vetenskapligt framstående och institutionellt sofistikerade samhällen låta ett folkhälsoproblem, orsakat av ett virus som varken var helt okänt eller alltför dödligt, utvecklas till en allvarlig hälsokris och därefter en ekonomisk och social kris? Jo, därför att våra regeringar hade skurit ned kraftigt i de offentliga investeringarna, bland annat i hälso- och sjukvård.
Det finns en annan sida av otryggheten. Den uppstår på grund av specifika politiska åtgärder, av den nyliberala kombinationen av fria marknader och öppna ekonomier där besluten baseras på lönsamhet. För att säkerställa nationell konkurrenskraft eller EU:s konkurrenskraft på den globala marknaden, inom ramen för en världsomspännade konkurrens om vinst, skyndade sig mitten-vänster- och mitten-högereliter att minska såväl anställningstryggheten (för att ge företagen flexibilitet att vara konkurrenskraftiga) och utgifterna för offentliga tjänster. Det innebar att alla fick fler ansvarsuppgifter men färre resurser för att utföra dem. Vi ombads göra mer, med mindre.
Exempelvis uppmanar kommissionen medlemsstaterna att stärka den sociala rättvisan, samtidigt som den uppmanar dem att minska utgifterna. Denna obalans mellan allt fler ansvarsområden och ständigt krympande resurser leder till osäkerhet och tvivel om huruvida vi är kapabla att klara av situationen. Det är inte den sunda osäkerhet som gör oss ivriga att våga oss ut i världen, överväga våra alternativ, ta risker eller visa vad vi går för. I stället är det en toxisk rädsla, en rädsla för att inte kunna försörja sig och en föraning om en mörkare framtid.
Enligt din åsikt, vad är orsaken till framväxten av auktoritära ledare och ytterhögerpartier? Hur bedömer du situationen för de demokratiska friheterna och respekten för EU:s grundläggande värden i dagens Europa?
Det ökade stödet för auktoritära ledare och ytterhögerpartier beror på en politiskt genererad otrygghet. Människor känner sig osäkra, så de törstar efter säkerhet och stabilitet. De känner sig maktlösa, så de sätter sina förhoppningar till starka ledare som tillhandahåller omedelbar stabilitet med järnhand. Dessa ledare utökar till exempel de militära utgifterna och stärker polisens makt – precis som EU är på väg att göra nu.
Grunderna för allt detta hade redan lagts av mittenpartierna när de gjorde våra samhällen mer otrygga av nyliberala skäl. Enligt min åsikt har mitten-vänster-partierna ett särskilt ansvar för denna bedrövliga situation. Socialdemokratin hävdar själv att den kämpar för rättvisa, men i stället har den fokuserat på att bekämpa en viss form av orättvisa: ojämlikhet. Samtidigt längtar människor efter ekonomisk stabilitet: förmågan att hantera sina liv och planera sin framtid.
Tänk efter: vi skulle kunna ha helt jämlika, men samtidigt djupt otrygga samhällen – men det är knappast vad jag skulle kalla blomstrande samhällen. Människor är heller inte nödvändigtvis måna om att utrota ojämlikhet om det innebär att de behandlas som förlorare som blir kompenserade (och förödmjukade) genom lite omfördelning: de vill först och främst inte vara förlorare.
I ditt anförande talade du också om ”de olympiska spelen i offermentalitet”. Kan du beskriva vad det är och varför vi bör överge denna?
De senaste fem årtiondena har kampen mot diskriminering tagit formen av identitetspolitik. Grupper som historiskt sett har utsatts för diskriminering behandlades som ”skyddade minoriteter”, och deras status höjdes genom positiv särbehandling såsom riktade befordringar och kvotsystem. När detta sker i en situation med allmänt utbredd otrygghet, där det råder brist på goda arbetstillfällen och andra resurser, börjar dessa skyddade grupper konkurrera om dessa begränsade resurser. I ett sådant klimat blir offerrollen ett slags trumfkort: ju större upplevelsen av att vara ett offer är, desto starkare blir kravet på skydd.
Det leder å ena sidan till agg mellan de konkurrerande grupperna, vilket urholkar solidariteten. Å andra sidan vinner egentligen ingen av dem, eftersom de fortfarande är offer. Att vara ett offer och utsättas för diskriminering är nämligen just det som ger dem rätt att kräva skydd. De enda vinnarna i detta otäcka konkurrensspel om tillgång till resurser och särskilt skydd är eliten som välvilligt fördelar beskydd. Slutresultatet är att maktlösa grupper bekämpar varandra som fiender, medan deras beskyddare, den politiska eliten, hämtar mer makt ur dessa strider.
Mot denna bakgrund, varför är det civila samhället så viktigt för att bevara demokratin och de medborgerliga friheter som många av oss tar för givet? På vilket sätt är det civila samhället, och inte demokratiska val, ett motgift mot maktmissbruk?
När vi röstar är vi ensamma. Vi känner på ett akut sätt av vår maktlöshet och frustrationen på grund av otrygghet, och vi ger uttryck för denna oro när vi lägger vår röst. Detta har lett till de reaktionära partiernas framväxt i fria och rättvisa val. Det civila samhället styrs av en annan logik och har en särskild maktkälla: samhörigheten. När vi är tillsammans med andra förenas vi genom kampen för en gemensam sak, vi är inte ensamma, vi känner oss mindre otrygga, mindre maktlösa, eftersom vi kan förlita oss på våra kamraters stöd. När otryggheten minskar sjunker rädslan undan och vi kan tänka framåt, vi kan tänka stort.
Albena Azmanova är professor i statsvetenskap och samhällsstudier vid City St George, University of London och medredaktör för tidskriften Emancipations. Hennes senaste bok Capitalism on Edge (2020) har vunnit många utmärkelser, bland annat Michael Harrington Book Prize, som föreningen American Political Science Association delar ut till ”ett enastående verk som visar hur vetenskap kan användas i kampen för en bättre värld”.
Läs mindre