Internationella kvinnodagen: varför den fortfarande behövs

Av Maria Nikolopoulou, medlem av EESK:s Arbetstagargrupp

Är det fortfarande rimligt att fira Internationella kvinnodagen den 8 mars? Det har gått över 110 år sedan Clara Zetkin föreslog att internationella arbetarkvinnornas dag skulle inrättas, och det är över 40 år sedan Förenta nationernas dag för kvinnors rättigheter och internationell fred instiftades. Samhället har förändrats under det senaste århundradet.

Kvinnor kan rösta, ha sitt eget pass, studera, bli premiärministrar, åka till månen, besluta om och när de ska gifta sig och/eller skaffa barn: kvinnor och män är lika inför lagen. Så, vad handlar det om? Det handlar om att det fortfarande, även om allt ser bra ut på ytan, finns underliggande sociala, kulturella och rättsliga barriärer som hindrar kvinnor från att lyckas.

Det är beklagligt att vissa personer inte kan se kvinnors potential och blockerar deras tillträde till vissa arbetstillfällen eller högre befattningar. Därför vill vi arbeta tillsammans för att uppnå FN:s mål för hållbar utveckling nummer 5 om jämställdhet.

Det är frustrerande att kvinnor fortfarande drar det tyngsta lasset vad gäller att ta hand om familjen och hushållssysslorna även om de arbetar lika mycket som sin partner. Det är därför vi har kämpat för ett direktiv om balans mellan arbete och privatliv.

Det är absurt att kvinnor tjänar mindre än män för samma arbete. Därför välkomnar vi idén om ett direktiv om insyn i lönesättningen.

Det är oetiskt att kvinnor fortfarande får eländigt låga löner och ibland arbetar under omänskliga förhållanden, detta trots att det under covid-19-pandemin har bekräftats att några av de allra viktigaste uppgifterna, som att städa och ta hand om äldre, utförs av just kvinnor, som i många fall är papperslösa flyktingar. Det är därför vi behöver ett direktiv om tillräckliga minimilöner i EU, och länderna måste ratificera ILO:s konvention C189 om hushållsarbetare.

Det är oacceptabelt att vissa kvinnor uppmanas att ”betala” med sin kropp för att bli befordrade på arbetsplatsen, eller mobbas bara för att vissa personer behöver lätta på trycket. Det är därför mer brådskande än någonsin att länderna ratificerar ILO:s konvention C190 om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet.

Det är fruktansvärt att kvinnor dödas och våldtas varje dag och att det finns personer som rättfärdigar det genom att säga ”hon bad om det” eller ”föreställ dig vad hon gjorde för att provocera honom”. Det är därför vi måste kämpa för att redan från tidig ålder ge pojkar och flickor en gedigen utbildning i jämställdhet och respekt, för ett smidigt rättsväsen och för sociala system med syfte att stödja kvinnor som utsätts för våld i hemmet.

Det är fortfarande mycket viktigt att feministiska kvinnor och män tar ställning för, förespråkar och driver på politiska och kulturella förändringar för att uppnå verkligt jämställda möjligheter för alla. Låt oss fortsätta att högtidlighålla Internationella kvinnodagen tills vi kan fira ”Internationella jämställdhetsdagen”.