Vid årsskiftet tog Frankrike över ordförandeskapet i Europeiska unionens råd. Det är genomgående ett ambitiöst ordförandeskap redan från starten. Tonvikten ligger vid en dagordning för att utforska en ny tillväxtmodell för Europeiska unionen. Detta är ytterst viktigt i en tid av djupgående förändring.

De viktigaste beståndsdelarna i tillväxt – utbildning och kompetens, entreprenörskap och finansiering, jämte en välfungerande stat med solida institutioner, kommer alltid att behövas, men en övertygande och hållbar tillväxt kräver en kursändring i tre avseenden.

Politiskt samarbete, inte konkurrens, är centralt för att goda resultat ska kunna uppnås. Grundtanken om konkurrens och lika villkor är drivande bakom merparten av de gällande nationella och internationella bestämmelserna. Framväxten av globala teknikjättar och Kinas inträde på de globala marknaderna innebär dock att det är mycket svårt att övervaka och upprätthålla de villkor som garanterar rättvis konkurrens för alla. Begreppet ”lika villkor” förutsätter att vi alla är jämlika. Även om vi gärna vill tro det, kvarstår faktum att alla länder inte är lika. Strävandet efter lika villkor bortser helt enkelt från detta. Samarbete och samordning syftar däremot till att uppnå resultat som är godtagbara för alla. Beslutsfattandet bör inriktas på främjande åtgärder.

Exempelvis i Europa kan EU vinna betydligt mer på att samordna sina insatser internt och sträva efter en enad front utåt. EU:s beslutsamma, snabba och tydliga åtgärder under pandemikrisen, i synnerhet i jämförelse med finanskrisen, vittnar om hur effektivt samarbete faktiskt kan leda till goda resultat.

Förgröning, inte grönmålning. EU har onekligen – och med goda skäl – satt upp oerhört ambitiösa mål för sin klimatpolitik.  Däremot måste unionen lösa allvarliga problem, till exempel när det gäller trovärdigheten genom att omsätta ord i handling. Den nyligen framlagda taxonomin för vad som faktiskt utgör gröna investeringar är t.ex. ett mycket viktigt verktyg, men det kan också ifrågasättas på just denna punkt. Likaså har Europeiska centralbanken, som är en viktig aktör i detta avseende, med rätta satt upp en grönare penningpolitik som ett av sina huvudmål. Samtidigt har den inte de verktyg som krävs för att uppnå detta, och är alls inte i stånd att bära kostnaderna för ett misslyckande med att uppnå klimatmålen utan att äventyra sina övriga finansiella mål. Även om unionen är bra på att miljöanpassa sin produktion är det långt ifrån fallet med konsumtionen. Det förutsägbara försöket att beskatta förorenande import är ett gott försök i denna riktning, men detta får inte hämma de fattigare ländernas tillträde till EU-marknaden. Det är en ytterst svår balansgång för EU eftersom frestelsen att grönmåla är uppenbar.

Dags för allianser med partner som inte är likasinnade. Vi får alltför ofta höra att de världsomspännande problemen måste bemötas genom att bilda allianser med likasinnade. Det är förståeligt att Europa styrs av viljan att göra framsteg och därför behöver samtala med dem som tänker och uttrycker sig på samma sätt. Argumentet är att det ger oss mer tyngd, vilket ger en starkare förhandlingsposition i mötet med dem som inte är likasinnade. När det handlar om att lösa världsomspännande problem måste dock partiella strategiska allianser som slutit överenskommelser efteråt informera dem som står utanför. Och de som har en avvikande åsikt i förhållande till allianserna har inte lust att ställas inför fullbordat faktum. När det gäller globala kollektiva nyttigheter, såsom klimatet, måste alla få vara med i förhandlingarna och bidra i en utsträckning som står i proportion till vars och ens kapacitet. För att vi ska kunna göra varaktiga framsteg är det ytterst viktigt att vi samtalar med partner som inte är likasinnade.

Det är nödvändigt att i viss mån ändra kurs när det gäller att lösa problem ute i världen och på hemmaplan. Vi kan inte längre nöja oss med ”perfekta konkurrensvillkor” och goda föresatser eller, för den delen, med att endast samtala med dem som tänker som vi. Låt oss hoppas på att 2022 präglas av en kraftansträngning i detta hänseende.

Maria Demertzis, biträdande direktör, tankesmedjan Bruegel