Sébastien Maillard: Sa du ”tillhörighet”?

Det sista av de tre ledorden för det franska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd är det som förbryllar mest: tillhörighet. Vad menar vi med det? I ett nötskal handlar det om det där som får dig att känna dig europeisk, om en känsla av att vara en del av denna kontinent. Kort sagt: att höra till. Det är ingenting som kan påbjudas, inte heller köpas. De områden i Frankrike översköljs av stöd ”från Bryssel” är sällan de mest Europavänliga. Den här känslan, som är både individuell och gemensam, måste nämligen väckas, näras och få mogna fram.

Hur? Den europeiska tillhörigheten kan förstås på tre olika sätt: Det mest uppenbara, men som ofta inte syns, är – om man får säga så – att tillhöra en civilisation. Om du har haft möjlighet att resa under sommaren har du kanske upplevt just detta . På gatorna i Rom, Prag, Lissabon eller Aten, på torgen, i katedralerna, runt kaféerna och operan: den välbekanta känsla som uppstår bortom mångfalden av stilar och språk. Dessa spår av ett kollektivt minne som sträcker sig utanför sin nationella ram och blir ett med vårt eget minne. Utan att jämna ut, slå ihop eller standardisera. Utan att ta bort något av den nationella och/eller lokala anknytning som utvecklas på sitt eget sätt. Att vara europé är helt enkelt att inte känna sig som en främling i dessa städer – eller i alla fall i mindre grad än på andra kontinenter. För detta krävs att den europeiska dimensionen lärs ut i skolan.

Men tillhörigheten handlar också om medborgarskap: att känna sig som en äkta europeisk medborgare, även mellan EU-valen. Detta innebär att vi måste kunna erkänna den demokratiska legitimiteten hos ett EU-direktiv som har röstats fram och inte se det som ett ”diktat som påtvingats av Bryssel”, och att vi måste använda euron som våra pengar i stället för att se den som en utländsk valuta. Mer allmänt handlar det om att själv känna sig som en del av Europeiska unionen och inte bara av ett land som är medlem i den. I praktiken bygger denna form av tillhörighet främst på hur medierna kan informera oss om EU-frågor. Har kommissionärer, Europaparlamentsledamöter – och EESK:s ledamöter – en plats i vår politiska sfär, eller är de helt osynliga där?

Avslutningsvis är det tredje sättet att tillhöra Europa att uppleva att ens öde är sammanlänkat med grannarnas, att man har samma framtidsvision och delar samma idéer. Uttrycket ”att skapa Europa” kommer här helt till sin rätt. Att bygga upp Europa i vått och torrt innebär att ställa upp höga ambitioner: ursprungligen handlade det om att skapa fred och enighet, i dag om att hävda sig mot resten av världen, bekämpa den globala uppvärmningen och skydda demokratin mot auktoritära styren. Man känner sig alltså inte bara europeisk genom att betrakta gamla stenar och leva efter samma regler, utan även genom att ställa sig bakom samma värden och geopolitiska intressen.

Det är alltför ofta som dessa tre olika sätt att tillhöra betraktas som åtskilda. Det första riktas mot det förflutna, det andra mot nutiden och det tredje mot framtiden. Det första talar till historiker och konstnärer, det andra till ekonomer och jurister och det tredje till filosofer och strateger. Utmaningen med fullständig tillhörighet är att sammanföra dessa tre sätt och inte ställa dem mot varandra. Eller snarare att upptäcka att de är sammanflätade. Vi skulle inte kunna ”skapa Europa” om det inte redan fanns som en civilisation och om vi inte hade EU för att visa för världen att vi finns. För att skapa en verklig känsla av europeiska tillhörighet måste vi förena dessa tre dimensioner och anpassa dem till varandra, och för att lyckas med det krävs mycket mer än ett roterande ordförandeskap.

Sébastien Maillard

Direktör för Jacques Delors-institutet, Paris.