Janusz Pietkiewicz: Tjänster av allmänt intresse och pandemin

När februari övergick i mars och samtidigt som vi arbetade med studier och debatter deltog vi, som alltid vid den tiden på året, i våra bulgariska vänners glädjerika Martenitsa-firande. Vi satte på oss tunna armband av flätat rött och vitt garn och gladde oss över de små ylledockor som gavs som lyckoamuletter. Vi kände optimism inför den antågande våren. Vi önskade varandra lycka till inför den sista etappen av det femåriga mandatet vid EESK.

Vi sköt instinktivt undan det hot mot våra välordnade liv i EU:s hjärta som det virus som spred sig i Asien innebar. Det är sant att signaler och allvarliga varningar redan börjat nå oss från södra Europa, men EU-institutionernas förfaranden skulle säkert skydda oss mot pandemin. Och förresten, skämtade våra kollegor från andra sidan Donau, som en sista utväg skulle det inte skada med en droppe medicin från hemapoteket, dvs. lite Martenitsa-brännvin. Faktum är att förfrågningar om desinfektionsmedel i sammanträdeslokalerna ignorerades, men man försäkrade oss ständigt om att hotet noggrant övervakades, vilket minskade vår oro inför viruset.

Så sent som onsdagen den 11 mars var jag med och diskuterade rekommendationer för investeringsplanen för ett hållbart Europa i studiegruppen ECO/505. I sektionerna utarbetade vi handlingsplaner och bokade våra kommande resor. Så plötsligt, en vecka senare stannade livet upp. Nedstängning! Med en metafor skulle jag kunna jämföra det med ett tåg som plötsligt slår på bromsarna så våldsamt att gnistorna flyger under hjulen.

Ingen förväntade sig de åtgärder för att begränsa spridningen som blev striktare för varje dag. Det var ett slag mot vårt livs själva grundvalar. Det var en mental tsunami, en egenartad ”sorg som flödar genom sinnelaget”, som poeten Ildefons Gałczyński uttryckte det. Det var förvåningen över att behöva stanna hemma och den ständiga rädslan. Det var frågorna om möjligheten att få hjälp och nödvändiga varor, omprövningen av våra vanor.

Jag förväntade mig inte att mitt nästa besök i Bryssel skulle dröja ända till juni, då jag reste med bil på tomma motorvägar, eftersom flygtrafiken ännu inte återupptagits. Jag minns hur rörd jag var när jag skrev ut det officiella ”lejdebrev” som jag mottagit per mejl från generalsekreteraren – COVID-19 laissez-passer – utfärdat den 29 maj 2020 på fyra språk och prytt med en imponerande, rund stämpel. Det skulle garantera att jag inte skulle behöva sitta i karantän.

För att vara på den säkra sidan kontrollerade jag detta genom att ringa de tyska hälsomyndigheternas kontor i de olika delstater som jag var tvungen att resa igenom. Den 8 juni i Bryssel deltog jag i det första hybridsammanträdet i studiegruppen ECO/510 och sedan i plenarsessionen den 10–11 juni.

Public service-media och sociala media översvämmades redan då av kommentarer, och även av misstankar om virusets inbillade verkliga skapare. Det är synd att detta, åtminstone inte hittills, har lett till moderna mästerverk i stil med Giovanni Boccaccios Decamerone från 1300-talet eller Albert Camus roman Pesten från 1947, som verkligen visar den mänskliga naturens brister och mänsklighetens kamp mot farsoter.

Utifrån erfarenheten av den världsomspännande nedstängningen och varningarna om en ytterligare våg av SARS-CoV-2, denna gång i kombination med säsongsinfluensa, som också varje år skördar ett stort antal liv i många länder – till och med fler än covid-19 för närvarande gör, har jag funderat på betydelsen av tjänster av allmänt intresse, som har försummats i årtionden.

Pandemin har nu visat den mycket viktiga och stabiliserande funktion som de lokala, regionala och EU-övergripande leverantörerna av dessa tjänster har. Det har i det offentliga rummet till slut vuxit fram en övertygelse om deras centrala roll, som ligger till grund för den europeiska sociala modellen och potentiellt för en kvalitativ återhämtning för ekonomin inom ramen för Next Generation EU-instrumentet och den europeiska gröna given.

Energi- och vattentjänster, avfallshantering och kollektivtrafik har under nedkylningen av ekonomin säkerställt att livet kunnat fortsätta att pulsera i våra samhällen och gett oss trygghet. Utan tidigare investeringar i denna sektor hade det nämligen inte varit möjligt att klara av något så självklart som att ta en morgondusch hemma, koka kaffe eller komma i tid till arbetet eller sjukhuset. Detsamma gäller för problem inom hälso- och sjukvården och omsorgen om personer med funktionsnedsättning och äldre personer. Dessa sektorer hade inte fungerat utan krishanteringsförfarandena, eller om tjänsterna av allmänt intresse inte hade vunnit förståelse hos politikerna och fått stöd hos allmänheten.

Vi måste också titta på den oerhört viktiga området för utbildning, forskning och kultur i vid mening. Det är först då vi kan beklaga oss över de svårigheter som vi upplevt under krisen.