Hélène Theunissen: ”En konstnär som inte får skapa känner sig tom”

Konstnärer är en grupp som oavsiktligt tvingats lida under denna pandemi. Teatrarna är stängda, med undantag för några små, tillfälliga öppningar. Många skådespelare, regissörer, musiker, dansare och scentekniker står utan arbete under dessa oväntade omständigheter. Det får främst till följd att man känner oro inför framtiden och stor frustration.
En konstnär som inte får skapa känner sig tom och värdelös.

Till dem som menar att man kan utnyttja denna period till att läsa, skriva, nytolka projekt eller arbeta med andra projekt vill jag tvärtemot hävda: inspiration kommer inte på beställning. I ett läge med osäkerhet och oro känner konstnärerna sig mindre inspirerade. Det är mycket svårt att göra det bästa av situationen i ett läge där vi åläggs ”skyldigheter”, eftersom allt stannat upp och det inte är vi själva som har valt det. Konstnärerna känner sig mycket nedslagna över situationen. Och ju längre den varar, desto mer nedslagna känner de sig. För tredje gången på ett år stängs teatrarna och föreställningarna ställs in.
 
Sedan är det de ekonomiska konsekvenserna. Det är sant att permitteringen hjälper, men det rör sig om administrativa åtgärder som är mycket tidsödande och komplicerade att få igång. Det tar tid innan pengarna kommer in på bankkontot och permitteringen täcker endast en del av lönen. Många konstnärer befinner sig därför i en osäker ekonomisk situation.
 
När det gäller programplaneringen är teaterdirektörerna överhopade med arbete och tvingas välja bland föreställningarna och fatta beslut om att skjuta upp sådana som ställts in på grund av hälsokrisen till kommande säsonger. Nya projekt kommer att beaktas i sista hand. Det har bildats en verklig flaskhals inom teatrar, operahus, biografer och evenemangsektorn. Utsikterna är osäkra och det framkallar oro.

Att hitta sätt att förbli organiserad i detta osäkra läge är nästintill omöjligt.
 
Att få höra i medierna att vi hör till de ”icke väsentliga” i samhället är oerhört förolämpande men väcker även grundläggande frågor för alla dem som arbetar i kultursektorn. Jag har ägnat ett helt liv åt detta yrke: att få höra att mitt arbete betraktas som ”icke väsentligt” av staten är sorgligt och nedslående. Konstnärerna befinner sig följaktligen i ett mycket svårt ekonomiskt läge där de också tappat modet.
 
Att bli väsentlig igen
 
Det finns även positiva aspekter. Mycket solidaritet mellan konstnärer. Den nya tekniken har utnyttjats av vissa konstnärer och hjälpt dem att hitta nya uttrycksformer. Det var nödvändigt att hitta nya sätt att förhålla sig till situationen. Men det går aldrig att ersätta den verkliga upplevelsen av en artist på scenen. Det som gör en liveföreställning så fantastisk är det unika och exceptionella utbytet med den fysiska publiken. Artistens och publikens sinnliga närvaro är oumbärlig för att konstens skönhet ska infinna sig i ögonblicket.
 
Människor har börjat sakna kulturen och det är också positivt. När kulturlokalerna öppnas igen tror jag att allmänheten kommer att vara engagerad på ett annat sätt, eftersom den kommer att ha insett hur viktig kulturen är. Och att konstnärer är väsentliga för friheten och den kollektiva utvecklingen. Människor kommer då kanske vilja ta del av den mer än tidigare. Låt oss hoppas.
 
I vårt yrke har alla åldersgrupper det svårt under krisen. Läget är mest dramatiskt för ungdomarna. Just nu arbetar jag på konservatoriet med mina elever, skådespelare under utbildning, utan att ens se deras ansikten. De lider mycket och känner sig frustrerade. De som just har tagit examen kan för närvarande inte erbjudas några uppdrag. De har inte längre tillgång till yrkesnätverken. De kommer att behöva mycket stöd efter krisen.
 
Men alla generationer av konstnärer har drabbats av denna kris. Ju mer erfarenhet vi har, desto större är önskan att stanna kvar på scenen. De allra äldsta oroar sig för att de aldrig kommer att bli tillfrågade igen. Att denna karenstid innebär slutet på deras karriär.
 
Vi kämpar på efter egen förmåga. Vissa har brutit ihop och upplever inte längre någon inspiration. Andra har dubbelt så mycket energi och försöker göra saker och ting till varje pris, t.ex. via sociala medier och den nya tekniken. Och sedan finns det sådana som jag, som är fulla av energi ena dagen och utmattade dagen därpå.

Hélène Theunissen