Laure Batut: Rädsla, motståndskraft – och vad kommer sedan?

Först rädsla, rädsla och häpnad

En äkta rädsla. En rädsla som fick allt att stanna upp, som varje kväll med rapporterna om nya dödsfall frammanade en oro för våra nära och kära, de mycket unga eller gamla, de mycket sköra. En rädsla som påminner om att skuggorna stryker runt, att de väntar.

Häpnad vid insikten om hur oförberedda den franska hälsomyndigheten, läkarkåren i frontlinjen och medborgarna i bakgrunden, var. Alla saknade grundläggande utrustning för att kunna skydda sig och ge vård. Häpnad också inför hur hela samhället i ett land som Frankrike, inbegripet de utomeuropeiska regionerna, i en handvändning kunde upphöra med alla tecken på mänsklig verksamhet och lämna städerna och skolorna tomma efter en hel vinter av befogat socialt raseri på gatorna.

Världen, som genom pandemin blivit ännu mer globaliserad, splittrades genom nedstängningen upp i en massa individer som levde sida vid sida men var för sig. Pandemin vidgade alla klyftor.

Statens återkomst

De offentliga tjänsterna, särskilt hälso- och sjukvården, har i uppgift att se till att livet vinner och har så småningom fått logistiskt stöd för detta, med åtgärder som ibland bara vidtogs för syns skull, såsom förflyttningar av ett antal sjuka med tåg eller helikopter, medan privatkliniker som var redo att agera inte tillfrågades.

Viktiga tjänsteföretag i städerna fick stöd av staten för att livet skulle fortgå, genom bland annat tjänster och städning.

Men deras anställda befann sig i mycket olika situationer vad gäller skydd mot viruset, och har inte fått någon systematisk belöning.

Sedan motståndskraft

Motståndskraften uppstod genom de band som fanns, mellan lärare och deras elever, genom nätverk, telefon, radio och teve, och media som erbjöd både nytta och nöje: det gällde att sysselsätta sig, disponera sin tid och arbeta. Medborgarna applåderade åt vårdpersonalen från sina fönster varje kväll klockan 20.00, eftersom staten inte gett denna det erkännande man förväntat sig.

Arbetstagarna återupptäckte sin egen innovationsförmåga. Distansarbete, som ibland nekats vissa arbetstagare, spreds mycket snabbt. Föräldrar, och särskilt mödrarna, var tvungna att sköta två arbeten: sitt eget och arbetet som lärare.

Fackföreningarnas roll som medlare mellan arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter återupprättade sin legitimitet i landet. Vi får hoppas att de inte bara hörs utan också verkligen blir förstådda.

Europa

Även EU fick oss att häpna med kommissionens första uttalanden.

Det som utropades var mycket mer än en Marshallplan. Och vilken återhämtning! Men regeringar och parlament var som vi vet snabba med att hitta orsaker till fördröjning.

Många små företag – med få anställda och begränsade medel – har redan gått i konkurs i landet. Små restauranger har sålts med förlust, och det handlar ofta om unga som just startat sin verksamhet. Bankerna finns inte där för dem. Arbetstagarna har rätt till viss arbetslöshetsersättning fram till september, men vad händer sedan? Trots statligt stöd har stora företag – såsom Air France-KLM (som fått 7 miljarder euro från Nederländerna och Frankrike) och Airbus – skandalöst nog avskedat sin personal. Och efter sommaren kommer 700 000 unga ut på arbetsmarknaden ...

Dagen efter?

Det börjar mer och mer likna dagen innan! Först och främst eftersom viruset fortfarande är i omlopp. Och vidare eftersom reformerna som pågick ”innan” kommer att återupptas ”efteråt”, även om den franska arbetsmarknaden inte vill veta av dem. Regeringen försöker övertyga medborgarna om att skatten inte ska användas till att finansiera BNP-raset på 13 %, men det stora antalet avskedade och höjningen av priserna på bland annat energi, transporter, frukt och grönsaker kommer inte att upphöra efter sommaren.

Med tanke på lärdomarna av krisen kommer sättet att organisera arbetet att utvecklas. För distansarbete, plattformsarbete och videokonferenser kommer det att behövas bestämmelser som ännu inte finns. Efter motståndskraften är det nu viktigt med vaksamhet. Kommer krisen att visa att de starkaste ekonomierna alltid klarar sig bäst och att de som inte är lika bemedlade får lida alltmer? I Parisregionen har det fattigaste departementet haft flest sjuka. Inget nytt under solen, tråkigt nog.