Giulia Barbucci: Fackföreningarnas röst har varit starkare än någonsin under dessa månader

Den 11 mars, tillbaka till Rom, hem. Tryckande stämning, ångest. I norra Italien räknar man redan sina döda. Min dotter Ilaria har återvänt från Milano, där hon studerar, och Miriam, den äldsta, bor och arbetar i Barcelona och är mycket oroad.

På kvällen förkunnar premiärminister Conte en karantän för hela landet. De ”röda” områdena i norr är redan nedstängda, och invånarna där måste isolera sig.

Skolorna stängs, matcherna i fotbollsligan samt fritids- och idrottsaktiviteterna ställs in, besök hos patienter på vårdinrättningar förbjuds. Man kan inte resa vare sig kollektivt eller privat, och all icke-nödvändig ekonomisk verksamhet ställs in.

En slöja av overklighet lägger sig över Italien. Förvirring, rädsla: Viruset verkar sprida sig okontrollerat och vara omöjligt att stoppa.

Två bilder symboliserar den hårda verkligheten: den långa kolonnen av militärfordon i Bergamo som transporterar bort de döda från regionen eftersom det inte längre finns plats på kyrkogårdarna, och de starka och oförglömliga tv-bilderna, som sänds över hela världen, på påve Franciskus som ber på en folktom Petersplats.

De italienska fackföreningarna vidtar tillsammans med regeringen omedelbart åtgärder för att trygga den nödvändiga ekonomiska verksamheten, som måste hållas öppen så att befolkningen kan köpa det som de behöver i livsmedelsbutikerna och läkemedel på apoteken. Fackföreningarna arbetar oförtrutet för att stödja dem som förlorat sitt arbete, komma överens med arbetsgivarna om distansarbete och sörja för inkomststöd, eftersom inkomsten inte längre är säkrad.

Situationen på sjukhusen är utom kontroll: det finns inga sängplatser mer, intensivvårdsavdelningarna är överbelastade, liksom hälso- och sjukvårdspersonalen: sjuksköterskor, läkare och sjukvårdsbiträden måste stanna hemifrån, i karantän, och arbetar utan uppehåll, med den enorma psykiska bördan av att vårda människor som dör utan sina närståendes tröst.

Under denna fas sade vi oss alla att ”vi inte kommer att glömma det som hänt”. I dag försöker vi gå vidare, men viruset är inte besegrat: små eller stora utbrott uppstår i de olika EU-länderna, och varje land reagerar på sitt sätt, med sina egna åtgärder. Just nu, då EU, tack vare de enorma ekonomiska insatser som gjorts för alla länder, borde agera samfällt genom att samordna de enskilda ländernas insatser, inser vi hur svårt det fortfarande är. Men ensamma kan vi inte vinna detta krig.

Fackföreningarnas röst har varit starkare än någonsin under dessa månader. Fackföreningen är inte ett abstrakt begrepp: Det är arbetstagarna som i varje enskilt land ställer berättigade krav på social jämlikhet, värdighet och respekt. De som har upplevt verkligheten på sjukhusen, på äldreboendena, i handeln, i städbranschen, i transportbranschen och på de företag där de grundläggande rättigheterna i fråga om arbetsmiljö kränks kan visa oss hur man kan ändra en ekonomisk och social modell som visar sina gränser och äventyrar framtiden för dem som kommer efter oss.

Det är vad jag önskar för mina döttrar, Ilaria, som studerar i Milano, och Miriam, som arbetar i Barcelona: en värld som passar dem och som är ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbar.