Zsolt Kükedi, EESK-ledamot, Ungern

Zsolt Kükedi pratar med oss om sitt engagemang för att hjälpa ukrainare i Ukraina och i Ungern

I egenskap av delegat från en miljöorganisation är jag medveten om att det är väldigt lite vi kan göra just nu, eftersom situationen inte föranleder överväganden i miljöfrågor. Å andra sidan gör även minsta lilla uttryck för intresse, medkänsla och erbjudande om lite hjälp stor skillnad för dem som tar emot flyktingar. I samband med mitt arbete för regional utveckling har jag lärt känna många lokala borgmästare och distriktsfullmäktigeordförande som omedelbart och osjälviskt erbjöd flyktingar boende i offentlig regi och i allmänna lokaler när kriget bröt ut. Till exempel tog ett samhälle med knappt 700 invånare emot över hundra ukrainare. Ända sedan dess har flyktingarna haft mat, husrum och rena kläder. Omedelbart efter krigets utbrott, när jag återvände hem från EESK:s plenarsession, skrev jag till 18 kommunfullmäktigeledamöter, borgmästare och distriktsfullmäktigeordförande i östra Ungern och frågade vad som var på gång och hur vi skulle kunna bistå dem ända från Budapest. Jag hade inte själv för avsikt att skynda mig till gränsen eftersom entusiastiska frivilliga i ett tidigt skede av humanitära insatser kan vara mer till besvär än till nytta.

9 av de 18 jag kontaktade svarade. De övriga hade förmodligen inte tid att läsa eller svara på e-postmeddelanden, vilket är helt förståeligt i denna situation. De som svarade sade dock att mitt brev kändes betryggande. Konkret bistånd åsido blev de ytterst glada över att höra att någon tänker på dem och finns tillgänglig vid behov. Någon bad om pengar eftersom de behövde filtar och rengöringsmedel. Någon gav vägledning om var donationer samlas in. Men generellt ville de återkomma endast ifall situationen försätter att vara densamma under en längre tid och de inte mäktar med den ekonomiskt eller på ett personligt plan.

I skrivande stund vet jag att jag så fort jag är hemma igen ska skriva till de nio som hade svarat och höra mig för om läget och hur behoven ser ut just nu. Vi samtalade också om att det är längesedan vi sågs och konstaterade att även om det är det allvarliga läget som har fört oss samman på nytt skulle vi självklart ta oss tid att träffas personligen. Inget är viktigare än vänner som man kan lita på.

Vi deltog även i en annan form av hjälpverksamhet, nämligen insamling av medicinska förnödenheter som skickades till hjälpbehövande som i nuläget inte hade tillgång till dessa. Många hindras från att utföra sina kroppsbehov på vanligt sätt på grund av en defekt eller sjukdom som drabbar vissa delar av matspjälkningskanalen eller urinvägarna. Detta är ett fruktansvärt tillstånd. Kroppsavfall utsöndras genom en artificiell öppning på en specifik plats i bukväggen. Vi levererade stomipåsar från min hustrus arbetsplats, eftersom en patient behöver en påse per dag och sedan slänger den av hygieniska skäl. Å andra sidan kan de som lever med stomi inte vara utan påse en enda dag, eftersom detta vore omänskligt. Att transportera denna livsviktiga påse var oväntat. Livet är dock invecklat och därmed är det förståeligt att den nuvarande situationen också kan kräva ovanliga donationer.

På begäran av EESK diskuterade vi under sektionssammanträdet kriget mellan Ukraina och Ryssland och vad det innebär för EESK. I TEN-sektionen ombads jag att bjuda in en talare från fronten samt en kärnenergiexpert, för att bättre förstå hotet kring kärnkraftverken i Ukraina. Eftersom jag har många personliga kontakter i Ukraina tack vare mitt utvecklingsarbete lyckades jag få kontakt med Serhij Prokopenko, som hade möjlighet att ge oss en bild av kriget. Han är en ung man från Charkiv som är specialist på innovation och entreprenörskap, konsult och forskare i ny ekonomi. Han rapporterade direkt från fronten, i en bunker i Charkiv, eftersom det område han befann sig i hade bombarderats strax före sändningen. Eftersom internetanslutningen krånglade blev det nödvändigt att låta honom byta plats med den ungerska kärnenergiexpert som skulle komma in efter honom. Dr Zsolt Hetesi, forskardocent vid det nationella universitetet för offentlig förvaltning, har sedan 2005 forskat i frågor som rör miljö, energi och hållbarhet. Tidigare, som en av ledarna för forskningsgruppen för hållbar utveckling och resurser, har han föreläst mycket om den kris som följer på överbefolkning och överkonsumtion av resurser. Som sakkunnig på resursutarmning beskrev han nuläget, sårbarheten och en tänkbar olycka vid något av de fyra kärnkraftverken i Ukraina. Han ville lugna åhörarna med att säga att världen för närvarande inte verkar befinna sig i omedelbar fara på grund av dessa kärnkraftverk. Efter denna presentation var det Serhij Prokopenkos tur, och under hans inlägg kunde vi känna av krigets verklighet. Han fick rungande applåder. TEN-sektionens medlemmar kände stark sympati för hans skildring och hade svårt att återgå till sektionsrelaterade ärenden.

Jag upplever att också detta är en uppgift för människan, dvs. att knyta kontakt med personer som är isolerade pga. kriget och lägga vår skenbara känsla av trygghet åt sidan och ta in verkligheten med full kraft så att vi känner att vi kan göra insatser på avstånd.

Som kristen hyser jag medkänsla med alla som lider eller dör till följd av kriget. Som miljöaktivist som arbetar med resursutarmning inser jag att vi måste dela med oss mer och mer av våra krympande resurser. Här i Bryssel ger jag ofta en eller två euro till hemlösa som vistas i tunnelbanan eller på gatan. Väl hemma frågar jag mig vad jag kan göra för att hjälpa dem som är i ständig beredskap och även dem som lider nöd på något sätt.

Zsolt Kükedi, EESK-ledamot, Ungern