Den till Grekland invandrade albanen Almir Hoxhaj talar nu grekiska lika bra som sitt modersmål. Efter mer än 30 år i Grekland känner han sig som en del av landet, men det har inte varit lätt att anpassa sig till det grekiska samhället, där ordet ”alban” till och med används som ett skällsord. Det här är hans berättelse.

Jag föddes i en liten by i distriktet Avlonas, där jag bodde tills jag var tolv år. Min familj flyttade till Tirana, men 1997 fattade jag det svåra beslutet att söka en bättre framtid i Grekland. Det var vanligt vid den här tiden, efter det att gränserna öppnats, att albaner sökte trygghet i Grekland. Jag antar att landgränsen gjorde det lättare. Jag passerade gränsen till fots arton gånger. Jag var rädd för havet. Jag minns min sista vandring, på fem dagar till Veroia, där jag trots ett ständigt regnande var fruktansvärt törstig. När jag slutligen höll ett fullt glas vatten i min hand var det inte tillräckligt för att släcka min törst. Det var så mitt liv i Grekland tog sin början. Med ett fullt glas vatten i min hand.

Min första kontakt med landet ägde rum när jag var 15 år och för första gången i hemlighet passerade gränsen med vänner. Det slog oss överhuvudtaget inte att vi gjorde något olagligt. Om jag hade kunnat flyga till Grekland skulle jag ha gjort det. Grekland med sitt språk, sin mytologi och sin historia var särskilt lockande för mig. Under somrarna arbetade jag hårt och försökte stödja min familj. Min slutliga flytt till Grekland präglades av utmaningar: rättsosäkerhet, rasism och integrationsproblem. Jag minns tydligt en händelse i början. Där befann jag mig nu illegalt, utan försäkring och utan att kunna språket – och då gick en av mina tänder sönder. Mitt enda alternativ var att själv dra ut den framför en spegel med hjälp av några tänger som jag använde på jobbet. Min mun var full av blod.

Det var inte lätt att anpassa sig till det grekiska samhället. Som första generationens invandrare kände jag mig som en utlänning – som om jag hela tiden hade blod i munnen. Jag var där illegalt och jag var rädd för att gå ut och ta en promenad eller en kopp kaffe. Jag upplevde rasism överallt, i många former. En pappa hotade sitt lilla barn med att hämta albanerna, som skulle äta upp barnet, om det inte höll tyst. Jag nekades att komma in på kaféer, klubbar och andra platser, varav vissa, i början av min tid i Grekland, till och med hade skyltar där det stod ”Inga albaner”. De sade att vi var smutsiga eftersom vi hade en annan religion. Relationen mellan greker och albaner är bättre nu, även om det fortfarande finns stereotyper. I Grekland används till och med ordet ”alban” som ett skällsord. Rasism fanns, och finns fortfarande, men nu i mildare form. Tiderna har förändrats. Rasismen finns dock kvar och förstärks av ekonomiska svårigheter och brist på utbildning.

Fördomar och diskriminering är djupt rotade och ger ofta upphov till extrema politiska och sociala mönster som breder ut sig, och till och med sträcker sig så långt som till Europaparlamentet. Det är tragiskt! Även om situationen har förbättrats är rasismen fortfarande en realitet. Det finns dock hopp för de yngre generationerna. Våra barn kommer att ha bättre chans att bli helt accepterade. Det gäller även min tolvåriga dotter.

I dag arbetar jag som byggnadsentreprenör, och jag blickar tillbaka med blandade känslor. Svårigheterna att passa in och den bristande acceptans som jag upplevde var en del av vardagen. Likväl utvecklade jag tack vare dessa utmaningar en djupare förståelse för livet och vikten av integration.

Albanien kommer alltid att vara en del av mig. Jag minns tydligt åren under kommunistregimen. Det var en tid av paranoia, rädsla, osäkerhet och extrem fattigdom. Regimens fall innebar lättnader, men också nya problem såsom arbetslöshet och kriminalitet. Dessa erfarenheter har format mig. Genom dem har jag lärt mig att uppskatta den stabilitet och frihet som jag funnit i Grekland.

På ett personligt plan känner jag mig sammanbunden med Grekland. Även om mitt hjärta finns i min by i Albanien så är det här jag har mitt liv. Min grekiska är lika bra som mitt modersmål. Mina erfarenheter, mina strider och det jag har åstadkommit gör mig till en del av det här landet. Jag hoppas att det grekiska folket med tiden kommer att acceptera oss fullt ut och erkänna vårt bidrag till samhället.

Migration är ett prövning full av utmaningar, men också möjligheter, och som albansk migrant i Grekland är detta något jag varit tvungen att gå igenom. Min berättelse kantas av utmaningar, strävan att passa in och hopp.

Under de kommande åren ser jag mig själv fortsätta mitt liv i Grekland, som är mitt hem, medan Albanien blir en jämbördig medlem av Europeiska unionen. Det är denna som nu är allas vårt hemland.

Almir Hoxhaj är 47 år. Han bor och arbetar i Tripoli, en liten stad på den grekiska halvön Peloponnesos. Han har en dotter på tolv år. Hans favoritstad är Berlin. Han talar och skriver grekiska flytande och har översatt boken ”The Saga of the Stars of Dawn” [Το έπος των άστρων της Αυγής] av den albanska författaren Rudi Erebara till grekiska. Boken tilldelades EU:s litteraturpris 2017 och beskriver det albanska folkets tragedi under 1900-talet. Även om historien utspelar sig under det föregående århundradet förblir totalitarismens, fascismens och irrationalismens väsen tyvärr relevanta än i dag, i mer ”modern” tappning.