Jag åkte till denna partskonferens med en känsla av att det brådskar, att tiden håller på att rinna ut. COP 27 var en avgörande partskonferens, den där ambitionerna skulle omsättas i åtgärder. Den partskonferens där genomförandet skulle ske.

Verkligheten envisas med att ständigt påminna oss om den globala uppvärmningen och om att vi är för passiva när det gäller att vidta klimatåtgärder.

Bristen på gemensam global samverkan har blivit tydlig de senaste åren. Det saknas politisk vilja, t.ex. har man inte inrättat en adekvat fond för förluster och skador, trots att de mest utsatta och drabbade länderna har efterfrågat en sådan i åratal.

Detta mål uppnåddes slutligen vid denna partskonferens, även om vi ännu inte vet exakt hur det kommer att genomföras.

Vid COP 27 fastslogs, efter långa och invecklade diskussioner, ett arbetsprogram för en rättvis omställning grundat på den sociala dialogen och socialt skydd, något som upprepade gångar efterfrågats av fackföreningsrörelsen samt av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

Man bör dock komma ihåg att klimaträttvisa inte är möjligt utan mänskliga rättigheter, och att arbetstagarrättigheter är mänskliga rättigheter. Vi talade mycket om rättigheter i Sharm el-Sheikh. Det civila samhället, de stora organisationerna, fackföreningarna och vissa regeringar fördömde bristen på mänskliga rättigheter i Egypten.

En annan fråga som vi bör ställa oss är den om partskonferensernas, eller själva den internationella klimatpolitikens, organisering: bör den reformeras, bör man inte lyssna mer till det civila samhället, arbetsmarknadsparterna, ungdomar och kvinnor? bör dessa grupper ges en starkare röst i beslutsfattandet?

Vad gäller partskonferensens övergripande resultat är det bara att konstatera att det saknas ambitioner, med tanke på hur överväldigande klimatkrisen är. Det var ofattbart för oss att man diskuterade frågor som redan borde anses vara självklara, såsom 1,5-gradersmålet, en snabbare utfasning av fossila bränslen osv., för att inte tala om finansieringsfrågan.

I slutändan visar detta att det är männen som fortsätter att dominera klimatförhandlingarna, både i antal och genom sin ställning i hierarkin. Kvinnor måste delta i beslutsfattandet på klimatområdet och deras frånvaro understryker bristen på jämställdhet och hindrar kvinnor från att bidra betydligt mer till att utformningen och genomförandet av klimatpolitiken.

Tiden håller på att rinna ut och denna COP 27 har tydligt visat att mycket arbete återstår, även om vissa framgångar kunde skönjas.

Isabel Caño Aguilar

Vice ordförande för observationsgruppen för hållbar utveckling