Martin Siecker: ”Always look on the bright side of life”

Allt är nytt, det här är första gången jag personligen upplever en pandemi. På internet fann jag en lista med de tio värsta pandemierna i världshistorien och fick veta att den som senast drabbade Europa, före covid‑19, var spanska sjukan 1920. Jag må vara gammal – man gammal är jag inte.

På grund av en kronisk lungsjukdom har min partner nedsatt immunförsvar och är extremt mottaglig för virus och bakterier. Så vi aktar oss ordentligt för att ha kontakt med andra. Detta har gett oss nya erfarenheter. Hon har valt att mer eller mindre självisolera sig för att minska risken att bli smittad. Och jag måste göra saker som hon tidigare brukade sköta, som till exempel att gå och handla mat. Före krisen var jag bara med och gick en meter bakom henne med kundvagnen – det var hon som fyllde den med varor. Men nu är det annorlunda.

Att gå med kundvagn är lätt, man bara följer efter och funderar på hur man kan skapa en bättre värld medan hon fyller på med varor. Eftersom jag nu måste fylla vagnen själv, drabbas jag av beslutsångest vid varenda butikshylla. På köplistan står det kaffe, men på hyllan står det dussintals olika märken, som alla ser likadana ut. Och vilket toalettpapper ska vi ha? Med ett, två, tre eller fyra skikt? Min hustru vet vilka varor hon vill ha och var de finns. Det hela tar oss inte mer än några minuter. För mig är affärer labyrinter. Det är bara på ölavdelningen som jag inte drabbas av beslutsångest, allt annat tar timmar för mig – förlorad i dilemman som gör mig galen.

Jag var överraskad av nederländarnas första reaktion på pandemin. De reagerade med enighet och solidaritet. Tyvärr visade sig koncentrationsförmågan vara tämligen kortlivad för ett mindre antal förvirrade och allmänt bedrövliga personer; efter bara några veckor gick deras solidaritet upp i rök. Folk slutade följa reglerna, anklagade regeringen för att urholka deras grundläggande rättigheter och begränsa deras fyra friheter. Så för att hävda sina oförytterliga rättigheter att festa stämde de staten – förlorade i galenskap.

Tack och lov lever vi i Europa, där demokrati och rättsstatens principer är relativt garanterade (åtminstone i de flesta medlemsstater) och hälso- och sjukvården är tämligen bra i jämförelse med andra delar av världen. Om man tittar på hur olika generationer påverkas av viruset är det uppenbart att det är de unga som drabbas hårdast. När man är 19 är det meningen att man ska dejta, utforska sin sexualitet och upptäcka den där ”crazy little thing called love”. Men i pandemitider är till och med de mest oskyldiga kramar tabu. Sådana saker gör unga osäkra – förlorade i otillfredsställt begär.

Den stora frågan är vad vi ska göra med ekonomin. En nystart med devisen ”business as usual” så snart pandemin är under kontroll? Eller att ta tillfället i akt att vända ryggen åt ett system som domineras av kannibaliska monopolister och i stället röra oss mot en inkluderande ekonomisk modell med hållbara, småskaliga initiativ i fredlig samexistens med ansvarsfulla storföretag? Valet mellan att fortsätta med ”business as usual” eller att ändra vårt flockbeteende kommer att definiera vår framtid och avgöra om vi kommer att leva vidare eller dö ut – förlorade i självdestruktionens avgrund.

Jag önskar alla en fin tid, med meditation, reflektion och – till den det vederbör – självrannsakan.