Av Zsolt Kükedi, EESK-ledamot, Ungern  

I egenskap av delegat från en miljöorganisation är jag medveten om att det finns väldigt lite utrymme för miljööverväganden mitt under denna mänskliga tragedi, och personer som direkt konfronteras med den massiva tillströmningen av flyktingar uppskattar även minsta lilla uttryck för intresse, medkänsla och erbjudande om lite hjälp.

Tack vare mitt arbete för regional utveckling känner jag många lokala borgmästare och distriktsfullmäktigeordförande som omedelbart och osjälviskt erbjöd flyktingar boende i offentlig regi och i allmänna lokaler när kriget bröt ut. Till exempel tog ett samhälle med knappt 700 invånare emot över hundra ukrainare. Ända sedan dess har flyktingarna haft mat, husrum och rena kläder. Omedelbart efter krigets utbrott, när jag återvände hem från EESK:s plenarsession, skrev jag till 18 kommunfullmäktigeledamöter, borgmästare och distriktsfullmäktigeordförande i östra Ungern och frågade vad som var på gång och hur vi skulle kunna bistå dem ända från Budapest. Jag hade inte själv för avsikt att skynda mig till gränsen eftersom entusiastiska frivilliga i ett tidigt skede av humanitära insatser kan vara mer till besvär än till nytta.

9 av de 18 jag kontaktade svarade. De övriga hade förmodligen inte tid att läsa eller svara på e-postmeddelanden, vilket är helt förståeligt i denna situation. De som svarade sade dock att mitt brev kändes betryggande. Bara det faktum att våra tankar gick till dem och att de vet att vi finns här för dem var väldigt skönt att höra. Någon bad om pengar eftersom de behövde filtar och rengöringsmedel. Någon gav vägledning om var donationer samlas in. Men generellt ville de återkomma endast ifall situationen försätter att vara densamma under en längre tid och de inte mäktar med den ekonomiskt eller på ett personligt plan.

Vi deltog även i en annan form av hjälpverksamhet, nämligen insamling av medicinska förnödenheter som skickades till hjälpbehövande som i den rådande situationen inte hade tillgång till dessa. Vi levererade stomipåsar från min hustrus arbetsplats. Stomipåsar är särskilda behållare för personer som inte kan utsöndra sitt kroppsavfall på vanligt sätt på grund av en defekt eller sjukdom som drabbar vissa delar av matspjälkningskanalen eller urinvägarna. Kroppsavfall utsöndras genom en öppning på en specifik plats i bukväggen. Patienterna behöver en ny påse varje dag. Att tillhandahålla dessa viktiga påsar var inte något vi hade tänkt på tidigare. Livet är dock invecklat och därmed är det förståeligt att den nuvarande situationen också kan kräva ovanliga donationer.

Under våra sektionssammanträden i EESK har vi diskuterat kriget mellan Ryssland och Ukraina samt dess konsekvenser. Jag ombads att bjuda in en talare från fronten samt en kärnenergiexpert, för att bättre förstå hotet kring kärnkraftverken i Ukraina. Eftersom jag har många personliga kontakter i Ukraina tack vare mitt utvecklingsarbete lyckades jag få kontakt med Serhij Prokopenko, som är en ung man från Charkiv som är specialist på innovation och entreprenörskap, konsult och forskare i ekonomi. Han rapporterade direkt från fronten, i en bunker i Charkiv, där han hade tagit skydd till följd av bombningen av området strax före vårt möte. Eftersom internetanslutningen krånglade fick han stundtals byta plats med den ungerska kärnenergiexpert som skulle hålla ett anförande efter honom. Zsolt Hetesi, forskardocent vid det nationella universitetet för offentlig förvaltning, har sedan 2005 forskat i frågor som rör miljö, energi och hållbarhet. Tidigare, som en av ledarna för forskningsgruppen för hållbar utveckling och resurser, har han föreläst mycket om den kris som följer på överbefolkning och överkonsumtion av resurser. Som sakkunnig på resursutarmning beskrev han nuläget, sårbarheten och en tänkbar olycka vid något av de fyra kärnkraftverken i Ukraina. Han ville lugna åhörarna med att säga att världen för närvarande inte verkar befinna sig i omedelbar fara på grund av dessa kärnkraftverk. Efter denna presentation var det Serhij Prokopenkos tur, och under hans inlägg kunde vi känna av krigets verklighet. Han fick rungande applåder. Sektionens medlemmar kände stark sympati för hans skildring och hade svårt att återgå till rutinärendena.

Jag upplever att också detta är en uppgift för människan, dvs. att knyta kontakt med personer som är isolerade pga. kriget och lägga vår skenbara känsla av trygghet åt sidan och ta in verkligheten med full kraft så att vi känner att vi också kan göra något, även på avstånd.