EESK info

”Sedan kriget inleddes har vi kunnat bevittna mänsklig generositet utan dess like, ett enastående exempel på solidaritet, enighet och osjälviskhet gentemot det ukrainska folket. Uppslutningen bland våra ledamöter och deras organisationer har varit imponerande och de har åtagit sig att fullt ut bistå flyktingarna från Ukraina.”

Se hur EESK:s vice ordförande Cillian Lohan beskriver det civila samhällets outtröttliga insatser till stöd för det krigsdrabbade Ukraina.

Tomasz Wróblewski, EESK-ledamot, Polen

När kriget är över kommer Europa inte längre att präglas av erfarenheterna från andra världskriget eller kalla kriget, utan av allt det som sker i dag i Ukraina och konsekvenserna av detta, som ännu inte är skönjbara. Det vi kommer att gå igenom och de lärdomar som vi kommer att dra kommer till stor del att förändra vår syn på världen.  

För Polen kommer detta för alltid att vara stunden som stärkte oss som nation. Det vi lärt oss om världens sårbarhet när vi sett miljoner människor fly från ondskan, men också det vi lärt oss om oss själva genom att ta emot hundratusentals främmande människor i våra hem kommer att prägla oss under många år.

Vi talar ibland om Polens ”ukrainisering”, en själslig omvandling av dessa båda länder.
 2,7 miljoner människor har kommit till vårt land och de har funnit boende, hjälp och skol- och förskoleplatser till sina barn.

Alla jag känner och människor som jag träffar på gatan eller i butiker gör något för att hjälpa till. Var och en på sitt sätt. De modigaste transporterar läkemedel och skottsäkra västar till Ukraina. Andra tillbringar all sin fritid med att hjälpa immigranterna att fylla i handlingar, öppna bankkonton eller söka arbete. De som befinner sig vid gränsen tillbringar hela dagen med att välkomna det ökande antal flyktingar som korsar vår gräns.

De lagar mat, hjälper dem att ordna skjuts till andra städer eller länder och delar ut hundratusentals skänkta föremål – filtar, ryggsäckar, gosedjur till barnen. Allt detta anländer till gränsen från hela världen.

Det som vi kan göra i egenskap av företagarorganisation är att hjälpa till där vi gör störst skillnad. Vi hjälper ukrainska företagare att återskapa sina företag i Polen. Vi hjälper dem att lämna ruinerna av fabriker, butiker, kliniker eller skönhetssalonger bakom sig, och vi ger människor – varav många har förlorat sitt hem, saknar möjligheter att försörja sig och är utan sin familj – ett jobb i Polen.

 I Warszawas centrum finns ett kontor för ukrainska företagarorganisationer. Förutom att tillhandahålla kontorsutrymme och administrativt stöd hjälper vi dem att hitta lokaler för företag som vill återuppbygga sin verksamhet i Polen. Vi började med att hyra tiotusentals kvadratmeter produktionslokaler. Tack vare de polska företagens generositet kan ukrainska företagare få gratis tillgång till lokaler i Warszawas industriområde. De betalar endast för vatten och sophämtning.

Efter nästan två månader av denna flyktingkris har inte ett enda flyktingläger, eller någon annan plats där människors värdighet eller säkerhet skulle vara i fara, skapats i Polen.

Ukraina är på väg in i nästa fas av kriget, men det är även Polen. Vi vill ge de människor som har hittat en fristad här deras liv tillbaka. Vi kan inte ge dem deras land tillbaka, men genom att ge dem jobb kan vi åtminstone hjälpa dem att återfå en känsla av normalitet.

av Marcin Nowacki, EESK-ledamot, Polen

Den 8 mars 2022 anordnade ZPP, min organisation i Polen, och Kulski-stiftelsen, som EESK-ledamoten Małgorzata Bogusz har förbindelser med, en liten men snabb humanitär konvoj.

Det var den veckans andra resa. Jag reste till Lviv i Ukraina med Małgorzata Bogusz och Tom Palmer, vice ordförande för Atlas Network, USA. Syftet med resan var att förse Ukraina med läkemedel, medicinska produkter och hygienartiklar. Vi färdades med två fullastade bussar till den mötesplats som våra ukrainska motparter angett, där produkter packas om för att distribueras till de platser som har störst behov.

Personbilar och bussar utgjorde en lång oavbruten kö längs den polsk-ukrainska gränsen i riktning mot Polen. Tyvärr minskar inte behovet av att evakuera civila, det ökar tvärtom hela tiden. Den 10 mars 2022 hade Polen redan tagit emot mer än 1,5 miljoner ukrainare.

På väg till Lviv passerade vi flera vägspärrar. Den största övervakades av militär och låg precis vid infarten till staden. Det var en mycket livlig plats som många människor passerade. Det fanns hundratusentals fler människor i staden än vanligt. Lviv utgör för närvarande knutpunkt och logistikcentrum till stöd för centrala och östra Ukraina. I utkanten av staden träffade vi vår guide, som tog oss till logistikcentrumet. Där väntade en grupp personer som omedelbart påbörjade lossningen. Alla produkter sorterades och en ordentlig förteckning upprättades. Processtyrningen var på högsta nivå och efter vår arbetsinsats tog vi oss tid att utbyta idéer om den nuvarande situationen och om ukrainarnas främsta behov. Lviv-bor har öppnat sina hem och erbjudit husrum, mat och transport till flyktingar från områden som angripits av Ryssland.

Under min vistelse redogjorde våra ukrainska motparter för sina främsta rekommendationer och behov. Vi samarbetade varje dag och jag är hedrad över att få framföra deras budskap. Deras rekommendationer och behov kan delas upp i tre huvudområden: det politiska, det militära och det civila. Följande är det som är mest brådskande:

• Ekonomiskt stöd och tillhandahållande av militär utrustning, vilket är en uppgift för regeringar och stora företag.
• Påtryckningar och djupa långtgående sanktioner mot Ryssland och Belarus. Sanktioner som inte kan kringgås. De kommer att kosta även för oss, och det måste vi acceptera. Tiden är inne för att omdefiniera vår energipolitik.

Från regeringar till arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och det civila samhället i stort – det är följande konkreta insatser som behövs:

• Stöd i form av tillhandahållande av medicinska produkter.
• Tillhandahållande av andra nödvändiga produkter, enligt Ukrainas behov.
• Stöd för att kunna evakuera familjer. På väg tillbaka från Ukraina fick vi äran att transportera personer som evakuerades från landet. Det andra alternativet är att engagera sig vid gränsen och hjälpa till med transport.
• Mottagande av och tillhandahållande av husrum till familjer som kommer till EU-länder. Länderna i regionen behöver stöd i form av husrum för flyktingar – gästrum i era hem och era tomma lägenheter. Polen har redan tagit emot mer än 2,8 miljoner krigsflyktingar.
• Förenkling av jobbsökningsprocessen för dem som kan och vill arbeta.

Jag skulle vilja betona att den pågående flyktingkrisen saknar motstycke i Europas moderna historia. För att klara av den måste vi involvera det civila samhället i alla medlemsstater.

Av Ionuţ Sibian, EESK-ledamot, Rumänien

Flera olika organisationer i det rumänska civila samhället, bland andra FONSS, Afterhills, ParentIS och Our Smile Group, har tillsammans med kommunen Iași upprättat ett flyktingcentrum för ukrainare som flyr kriget. Följande historia berättas av min kollega Mihaela Muntean och skildrar en av många gripande upplevelser vi har varit med om.

Den första flykting som anlände till det humanitära och sociala stödcentrumet för flyktingar CTR Nicolina Iași var två veckor gamla Iovana – hon låg liten och tyst i sin mors famn, också hon dämpad och blek efter förlossningen i ett härbärge och efter att ha varit på resande fot i 21 dagar. Därpå följde långe Roman (barnets pappa), hans mor och hans 86-årige morfar. Fyra generationer klev ur den fullastade bilen och gick långsamt mot receptionen.

– Varifrån kommer ni?
– Charkiv!
Ortnamnet uttalades med smärta, som när man talar om ett fängelsestraff.

Vi hade egentligen inte öppnat officiellt än men en kollega ringde från gränsövergången och frågade om vi kunde ta emot dem, så vi upplät de två våningarna för utsatta personer åt dem.

Den lilla flickan hade fötts tre dagar efter deras avfärd, under brinnande krig. Den blivande modern måste ha varit skräckslagen. Roman måste ha känt sig djupt splittrad mellan plikten att strida å ena sidan och behovet att skydda alla dessa utsatta familjemedlemmar å andra sidan.

När de klev ur bilen med sitt bagage sade de att de bara ville sova. Efter den första natten sade de till mig att det var så lugnt i vårt hus. Men den lilla flickan var rastlös, och den gamle mannen, vars syn sviktade, pratade inte med någon. Han hade upplevt krig som tonåring. Han lutade sig nu mot sin käpp, tyngd av sin ålder och den livserfarenhet han inte kunde lämna bakom sig. Han försökte slå sig till ro på sofforna.

Under den första dagen i centrumet fick Iovana ett bad och babymassage av teamet från ParentIS. Vi tog egentligen allihop hand om dem. Morgonen därpå var de mer utvilade efter att ha sovit hela natten. Den lilla hade inte ens vaknat för att äta.

Därefter följde några fridfulla dagar – med en pratsam och vänlig mormor, en diskret och behaglig moder och en söt bebis. Roman började snabbt hjälpa andra flyktingar på alla sätt han kunde. Troligtvis kände han att han återgäldade det han själv tagit emot. Vi tvättade och hängde tvätt på tork tillsammans, berättade historier. Den gamle mannen gaskade upp sig tillräckligt för att svara när någon hälsade på honom och kom alltid i tid till måltiderna.

Denna jämvikt omkullkastades efter några dagar när Romans mamma, fru och lilla flicka gjorde ett försök att bege sig till Belgien. På flygplatsen upptäckte de att endast hans mor kunde åka. Hans fru hade inte något biometriskt pass.

Jag kan inte föreställa mig hur kvinnan som lämnade sin son, barnbarn och far mådde. När Roman kom tillbaka med barnet i sin famn blev vi alla upprörda. I slutändan hittade de en lösning så att den nyblivna modern och bebisen kunde resa iväg. Bara männen blev kvar, tystlåtna, nedslagna, utlämnade åt sina tankar och sin hjälplöshet. Snart var de på väg igen. Efter sig lämnade de minnet av en flykting som för ett tag blev en kollega, glädjen vi alla kände på morgonen när modern berättade att den lilla flickan hade lugnat sig och sovit som en stock och en lapp med ett ”tack” från Roman, på vilken han uttryckte sin enorma glädje över att ha bevittnat miraklet Iovana – barnet som envist insisterade på att födas medan andra dog.

Av Zsolt Kükedi, EESK-ledamot, Ungern  

I egenskap av delegat från en miljöorganisation är jag medveten om att det finns väldigt lite utrymme för miljööverväganden mitt under denna mänskliga tragedi, och personer som direkt konfronteras med den massiva tillströmningen av flyktingar uppskattar även minsta lilla uttryck för intresse, medkänsla och erbjudande om lite hjälp.

Tack vare mitt arbete för regional utveckling känner jag många lokala borgmästare och distriktsfullmäktigeordförande som omedelbart och osjälviskt erbjöd flyktingar boende i offentlig regi och i allmänna lokaler när kriget bröt ut. Till exempel tog ett samhälle med knappt 700 invånare emot över hundra ukrainare. Ända sedan dess har flyktingarna haft mat, husrum och rena kläder. Omedelbart efter krigets utbrott, när jag återvände hem från EESK:s plenarsession, skrev jag till 18 kommunfullmäktigeledamöter, borgmästare och distriktsfullmäktigeordförande i östra Ungern och frågade vad som var på gång och hur vi skulle kunna bistå dem ända från Budapest. Jag hade inte själv för avsikt att skynda mig till gränsen eftersom entusiastiska frivilliga i ett tidigt skede av humanitära insatser kan vara mer till besvär än till nytta.

9 av de 18 jag kontaktade svarade. De övriga hade förmodligen inte tid att läsa eller svara på e-postmeddelanden, vilket är helt förståeligt i denna situation. De som svarade sade dock att mitt brev kändes betryggande. Bara det faktum att våra tankar gick till dem och att de vet att vi finns här för dem var väldigt skönt att höra. Någon bad om pengar eftersom de behövde filtar och rengöringsmedel. Någon gav vägledning om var donationer samlas in. Men generellt ville de återkomma endast ifall situationen försätter att vara densamma under en längre tid och de inte mäktar med den ekonomiskt eller på ett personligt plan.

Vi deltog även i en annan form av hjälpverksamhet, nämligen insamling av medicinska förnödenheter som skickades till hjälpbehövande som i den rådande situationen inte hade tillgång till dessa. Vi levererade stomipåsar från min hustrus arbetsplats. Stomipåsar är särskilda behållare för personer som inte kan utsöndra sitt kroppsavfall på vanligt sätt på grund av en defekt eller sjukdom som drabbar vissa delar av matspjälkningskanalen eller urinvägarna. Kroppsavfall utsöndras genom en öppning på en specifik plats i bukväggen. Patienterna behöver en ny påse varje dag. Att tillhandahålla dessa viktiga påsar var inte något vi hade tänkt på tidigare. Livet är dock invecklat och därmed är det förståeligt att den nuvarande situationen också kan kräva ovanliga donationer.

Under våra sektionssammanträden i EESK har vi diskuterat kriget mellan Ryssland och Ukraina samt dess konsekvenser. Jag ombads att bjuda in en talare från fronten samt en kärnenergiexpert, för att bättre förstå hotet kring kärnkraftverken i Ukraina. Eftersom jag har många personliga kontakter i Ukraina tack vare mitt utvecklingsarbete lyckades jag få kontakt med Serhij Prokopenko, som är en ung man från Charkiv som är specialist på innovation och entreprenörskap, konsult och forskare i ekonomi. Han rapporterade direkt från fronten, i en bunker i Charkiv, där han hade tagit skydd till följd av bombningen av området strax före vårt möte. Eftersom internetanslutningen krånglade fick han stundtals byta plats med den ungerska kärnenergiexpert som skulle hålla ett anförande efter honom. Zsolt Hetesi, forskardocent vid det nationella universitetet för offentlig förvaltning, har sedan 2005 forskat i frågor som rör miljö, energi och hållbarhet. Tidigare, som en av ledarna för forskningsgruppen för hållbar utveckling och resurser, har han föreläst mycket om den kris som följer på överbefolkning och överkonsumtion av resurser. Som sakkunnig på resursutarmning beskrev han nuläget, sårbarheten och en tänkbar olycka vid något av de fyra kärnkraftverken i Ukraina. Han ville lugna åhörarna med att säga att världen för närvarande inte verkar befinna sig i omedelbar fara på grund av dessa kärnkraftverk. Efter denna presentation var det Serhij Prokopenkos tur, och under hans inlägg kunde vi känna av krigets verklighet. Han fick rungande applåder. Sektionens medlemmar kände stark sympati för hans skildring och hade svårt att återgå till rutinärendena.

Jag upplever att också detta är en uppgift för människan, dvs. att knyta kontakt med personer som är isolerade pga. kriget och lägga vår skenbara känsla av trygghet åt sidan och ta in verkligheten med full kraft så att vi känner att vi också kan göra något, även på avstånd.

Av Tatjana Babrauskienė, EESK-ledamot, Litauen

Rysslands pågående storskaliga och ytterst aggressiva militära insats i Ukraina väcker djup sorg och oförståelse inom det litauiska utbildningsväsendet, som har lanserat ett initiativ för att lära den yngre generationen om myter och verklighet med avseende på Ukrainas historia.

Det är mycket viktigt att förstå orsakerna och skälen till den senaste tidens aggression, som saknar tidigare motstycke. Till dessa hör det informationskrig som Ryssland bedriver och som inbegriper propaganda, desinformation och falska nyheter om Ukraina.

Det litauiska fackförbundet för lärare, utbildning och forskning (LŠMPS) har organiserat en kampanj för att sätta stopp för informationskriget och stödja Ukraina i litauiska skolor. Den 28 februari bjöd vi in lärare i alla ämnen och skolledare att hålla en första lektion till stöd för Ukraina och sanningen om landets historia.

Audrius Jurgelevičius, biträdande ordförande för LŠMPS och historielärare, höll en öppen historielektion där han redogjorde för hundra år av ukrainsk historia och för bakgrunden till statusen som självständig stat. Lektionen sändes i realtid på nätet och alla skolor i Litauen kunde delta.

Det fanns tre syften med lektionen: För det första att visa att människor som bor i Ukraina, dvs. ukrainare, tillhör en självständig nation och inte är ryssar, och för det andra att visa att ukrainarna har byggt upp sin egen historia och sin egen stat som de nu förvaltar. Eftersom de själva skapade sin stat behöver de inte vara tacksamma mot någon för att de tillåts ha den och om de inte har någon att tacka för att de har sin stat har ingen heller rätt att ta den ifrån dem. Det tredje syftet med lektionen var att slå hål på vissa myter som ibland övergår i lögner när man talar om Ukrainas historia.

Lektionen har redan översatts till ryska, polska och engelska och delats med hela världen via den litauiska diasporan och Education International.

Vi tog fram klisterlappar och uppmanade eleverna att skriva ut dem och bära dem under lektionen för att visa sitt stöd för Ukraina. Vi bad dem också att dokumentera ögonblick från lektionen och att skicka oss bilderna. Vi har delat dessa bilder med Ukrainas utbildningsväsen, jämte en förklaring om stöd och solidaritet.

Det är oerhört viktigt att vi står enade. Vi får inte tillåta att historien skrivs om.

Här kan du följa lektionen med engelska undertexter: https://www.youtube.com/watch?v=G0lu8AM0o8c&t=17s 

Av Emilis Ruželė, EESK-ledamot, Litauen

Fram till början av mars hade det litauiska folket skänkt mer än 12 miljoner euro. Min organisation, förbundet Investors’ Forum, har
skänkt 1 000 euro och våra medlemsföretag har skänkt mer än 300 000 euro till olika organisationer som bistår
Ukraina.

Frivilligorganisationen Stiprūs Kartu (starkare tillsammans) bistår flyktingar från Ukraina med transport, husrum och andra resurser. Förbundet Investors’ Forum har ställt halva sitt kontor i Vilnius till förfogande för att hjälpa till och kan där hysa en flyktingfamilj. Jag har själv gjort ett rum i min egen lägenhet tillgängligt för att ta emot flyktingar.

Därtill kommer att människor dagligen demonstrerar utanför Rysslands ambassad i Vilnius.

Av Fernando Manuel Maurício de Carvalho, EESK-ledamot

Den 10 mars hölls en offentlig demonstration på torget Largo de Camões i ett mycket regnigt Lissabon. Demonstranterna höjde sina röster mot krig, sanktioner och dem som tjänar pengar på att sälja vapen eller anför krig som en förevändning för att rusta upp militärt. Det hölls även demonstrationer på andra håll i landet.

I Lissabon bar demonstranterna på blå eller vita flaggor med en handtecknad duva och ordet ”fred”. ”Stoppa kriget, ge freden en chans” var det budskap som genomsyrade evenemanget, under vilket flera tal hölls. Bland annat tog João Coelho från CGTP-IN (de portugisiska arbetstagarnas allmänna centralorganisation – nationella fackförbundet) till orda. Han fördömde alla ”krigshökar” i Europa, som tillsammans bygger upp vapenarsenalerna, och dem som nu blir rika på att sälja vapen.

CGTP-IN uttryckte sin solidaritet med arbetstagare och människor i allmänhet som drabbats av krig, särskilt med dem i Ukraina. Fackförbundet har i sitt arbete alltid vägletts av principerna om att stå upp för fred och fördöma krig, och understryker hur viktigt det är att sluta kriga och ge freden en chans.

Vi uppmanar till att man väljer dialogens väg mot en fredlig lösning på konflikten. Krig är ingen lösning. Vi fruktar för arbetstagarna och den stora allmänheten i Ukraina – och i alla andra länder – eftersom det är dem som först, och allra mest, påverkas av krig och förstörelse.

Vi menar att vi för att stå upp för freden måste sätta stopp för militariseringen och kapprustningen och samtidigt ha siktet inställt på en fredlig lösning som omfattar överenskommelser eller mekanismer för dialog, på grundval av ömsesidigt förtroende, samarbete och säkerhet för Europas länder och befolkning. Den pågående militära upptrappningen måste med andra ord omedelbart hejdas.

Att sanktioner införs sätter inte stopp för kriget och har dessutom skadliga konsekvenser för arbetstagare och människor i allmänhet, både i de drabbade länderna och på annat håll. Sanktionerna mot exempelvis Irak har visat på dessa effekter och på hur levnadsvillkoren har försämrats som en följd av dem, liksom på återverkningarna på andra länder. Detta innebär att åtgärder måste vidtas nu för att hejda de angrepp på arbetstagarnas rättigheter som äventyrar deras levnadsvillkor.

CGTP-IN påpekar att vi måste säkerställa att flyktingar får fullt stöd, samtidigt som alla former av rasism och främlingsfientlighet bekämpas, och framhåller behovet av humanitärt stöd för att ta itu med de utmaningar som människor står inför i Ukraina och i dess grannländer.

Vi uttrycker återigen vår solidaritet med människor som drabbas av krig, särskilt arbetstagare och människor i allmänhet i Ukraina, men även i Palestina, Västsahara, Jemen, Somalia, Syrien och Afghanistan. Samtidigt understryker vi att vägen mot fred måste byggas i enlighet med internationell rätt och inom ramen för FN.

Lyssna på EESK-ledamot Ionuţ Sibian när han beskriver det civila samhällets omfattande mobilisering i Rumänien till stöd för ukrainska flyktingar som söker skydd från kriget, och samtidigt uppmanar hela det civila samhället i Europa att välkomna sina ukrainska grannar: ”Det budskap som vi bör sända till omvärlden är att vårt hem i Bryssel också bör vara deras hem. Vi finns här och kommer att ta hand om våra ukrainska vänner och ge dem ett skyddsnät, moraliskt stöd och allt de kan tänkas behöva.”

Lyssna på Antje Gerstein från Tyskland när hon beskriver hur det tyska civila samhället på ett mycket konkret sätt hjälper ukrainska flyktingar.

”Jag är stolt över att vi så snabbt har mobiliserat oss för att stödja Ukraina och landets medborgare, företag och civila samhälle genom konkreta åtgärder. Tillsammans har flera tyska detaljhandels- och livsmedelsföretag levererat 4 000 ton livsmedel till Ukraina. Detta är ett prov på europeisk solidaritet omsatt i handling.”

I den här videon uppmanar den spanska EESK-ledamoten Manuel García Salgado till ”fred, solidaritet och respekt” och han tillkännager att hans fackförening åtar sig att hjälpa krigsdrabbade ukrainare.

”I Unión General de Trabajadores, Spaniens största fackförening, fördömer vi fullt ut invasionen av Ukraina, som Vladimir Putins väpnade styrkor gjort sig skyldiga till. Detta är inte bara ett angrepp på Europeiska unionens grundläggande värden, utan även en attack mot civila. Vi efterlyser solidaritet och humanitärt bistånd, utan dröjsmål.”

Av Cinzia del Rio, EESK-ledamot, Italien

Rysslands invasion av Ukraina kommer att förändra de geopolitiska och ekonomiska förbindelserna i världen, och helt säkert förbindelserna mellan Ryssland och EU. Den skandalösa militära interventionen, som skördar civila offer och leder till förstörelse av landets städer samt av dess civila och ekonomiska strukturer, har med kraft fördömts av det demokratiska internationella samfundet och fackföreningsrörelsen.

Vi har uttryckt vårt fulla stöd för det ukrainska folket, vi har anordnat demonstrationer mot Putin och hans oprovocerade krig och vi stöder införandet av stränga ekonomiska sanktioner mot Ryssland för att sätta press på regimen. Efter en och en halv månad fortgår grymheterna. Det har visat sig vara svårt att upprätta humanitära korridorer, miljontals ukrainare har lämnat landet för att söka skydd i EU-länder, många fler är på flykt inom Ukraina och förhandlingarna om vapenvila och en fredsprocess går långsamt.  

Organisationer i det civila samhället, fackföreningar och icke-statliga organisationer i hela EU, särskilt i länder som gränsar till Ukraina, har visat prov på ovillkorlig solidaritet genom att ge flyktingar omedelbar hjälp, sjukvård, husrum, mat, kläder och läkemedel.  Direktivet om tillfälligt skydd var avgörande för att garantera flyktingarna skydd och rättigheter i EU, hjälpa dem att klara krisen och i största möjliga mån integrera dem i våra samhällen. Dessutom måste vi ha i åtanke att 80 % av flyktingarna är kvinnor och barn och att de för första gången upplever krigets grymheter och våld – de kommer för alltid att bära med sig de psykologiska konsekvenserna av detta. EU måste vara vaksamt på att garantera skyddet av dessa utsatta grupper samt ta itu med riskerna för människohandel och sexuellt utnyttjande.

Rysslands invasion av Ukraina har konsoliderat Ukrainas nationella identitet, dess geopolitiska närmande till demokratier i väst och påskyndat inledningen av anslutningsprocessen till EU. På grund av invasionen har EU och USA återförenats och förbindelserna mellan dem stärkts, Nato har stärkts vid Ukrainas gränser och EU-länder har enats när de har reagerat genom att enhälligt fördöma Rysslands invasion och krigets brutalitet.  Efter ett första sanktionspaket från EU, vilket nyligen utvidgades till kolimport, har det emellertid varit omöjligt att fatta ett gemensamt beslut om att förbjuda import av i synnerhet gas och olja eftersom det skulle innebära att Europa snabbt måste hitta alternativa försörjningskällor för att inte göra sin ekonomiska överlevnad beroende av Ryssland. Vi är dock inte redo än – vi behöver enhällighet bland EU:s regeringar och dessutom skulle en totalblockad mot rysk energi leda till dramatiska följder för en del länders BNP.

Det skulle leda till företagsnedläggningar och förlorade jobb efter pandemikrisen. Det kommer givetvis att ta tid att införa ett totalt embargo mot gas och kolväten, men vägen har stakats ut och tidigare ekonomiska förbindelser med Ryssland har omkullkastats för all framtid. EU har emellertid i detta sammanhang ett ansvar att rädda vad som återstår av Ukrainas ekonomi, för att undvika en långvarig katastrof under kommande år, och att inleda konkreta samtal med Ukraina om anslutningsprocessen utan att detta undergräver de pågående anslutningsprocesserna med länderna på västra Balkan.

EU måste ta fram kompensationsåtgärder för att hantera de negativa ekonomiska och sociala följderna av konflikten samt effekten av relaterade sanktioner för våra länder. Vi kan inte bortse från att sanktionerna mot Ryssland kommer att påverka EU:s mål för hållbar utveckling, som vi enades om jämte investeringarna i paketet Next Generation EU. Vi måste trots det stå fast vid våra åtaganden inom ramen för den gröna och den digitala omställningen och säkerställa en starkare social dimension i Europa.

Kriget medför allvarliga konsekvenser för den globala och den europeiska livsmedelsförsörjningen. Den kommer att ytterligare förvärra den redan svåra situationen för europeiska jordbrukare och konsumenter på grund av stigande priser. Vi måste fokusera på åtgärder för att trygga livsmedelsförsörjningen i EU, både på kort sikt efter invasionen och på längre sikt. Vi får samtidigt inte bortse från krigets stora inverkan på livsmedelsförsörjningen i tredje länder. En ny social och ekonomisk kris måste undvikas – spekulanter på livsmedels- och oljepriser måste stoppas och åtgärder för att beskatta deras extra vinster bör övervägas.  

Men högsta prioritet är att stoppa kriget, att staka ut en väg för förhandlingarna och att ge skjuts åt fredsprocessen. EU bör bli en verklig geopolitisk aktör och gå i bräschen i förhandlingarna eftersom dess framtid står på spel. Kina och Turkiet har sina politiska och ekonomiska fördelar i dessa förhandlingar, men de är varken demokratins väktare eller förespråkar respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Detta utgör en vändpunkt i EU:s historia och de politiska, ekonomiska och strategiska efterverkningarna märks i hela världen. EU måste axla ett nytt ansvar och gå i riktning mot en starkare politisk integration: ett gemensamt försvarssystem går hand i hand med en gemensam utrikespolitik och en starkare och mer sammanhållen politisk integration. Alla steg i riktning mot ett integrerat försvar måste åtföljas av en tydlig demokratisk kontroll över ett sådant system.

Risken för krig inom Europa borde få EU-regeringarna att arbeta i riktning mot en tydlig politisk integrationsprocess inom ramen för konferensen om Europas framtid.
EU måste stå upp för och värna sina värden och det är EU:s skyldighet att bevara den fred vi har garanterat i Europa de senaste 70 åren.

Av Andris Gobiņš, EESK-ledamot, Lettland

Var och en av oss kan bidra till att vi snabbare åstadkommer en mer hållbar frihet. Detta är några idéer om hur det kan gå till, utifrån min erfarenhet av att ha växt upp i en flyktingfamilj i exil och mitt nuvarande arbete i Lettland.

1. Vi måste ha klart för oss vad det är vi eftersträvar och agera därefter.

Det står klart. Ju snabbare Ukraina helt befrias från Rysslands ockupation och terror, desto färre mord och våldtäkter och desto mindre tortyr, lidande och skada åsamkas. Och desto mindre kommer resten av Europa att påverkas negativt.
Vi måste göra vad som än krävs (ja, ”vad som än krävs”) för att hjälpa Ukraina att vinna denna kamp mot terrorn och trygga EU:s och Europas framtid. Och ja, vi i det civila samhället kan bidra genom att utöva påtryckningar och föra samtal med våra beslutsfattare samt genom att förbättra insatserna och förstärka kopplingarna till det civila samhällets organisationer.

2. Möjliga krav som det civila samhället kan ställa på regeringar inkluderar:
-    Att kräva att politiker agerar (inklusive de som är medlemmar i din organisation eller sympatiserar med den). Alla vapen som behövs måste levereras och fullständiga och kraftfulla sanktioner måste drivas igenom. Det finns inte utrymme för undfallenhet. — Detta är något vi måste göra.
-   Vi bör utarbeta kraftfulla åtgärder för att begränsa spridningen av och motverka falska nyheter och manipulation. — Kraftfullare EU-insatser krävs.
-    Vi bör utarbeta en mekanism för fred, återhämtning och resiliens för Ukraina och medlemsstaterna vid EU:s östra gräns, för att skapa världens mest stabila och välmående region.

3. Möjliga åtgärder inom och för det civila samhället omfattar:
-    Att bojkotta all import från Ryssland, inklusive energi, samt företag som fortsätter att samarbeta med eller i Ryssland, och att köpa ukrainska produkter. – Här måste vi göra mer.
-    Man kan gå med i det icke-formella nätverket av fackföreningar som vägrar att lasta/lossa ryska fartyg osv. alternativt sälla sig till civilsamhällesorganisationer som samarbetar med Ukraina eller bistår ukrainska flyktingar. – Låt oss agera på alla dessa områden!
-    Ta upp frågor som rör Ukraina och bjud in företrädare från Ukraina till alla era möten i era organisationer och nätverk, precis som vi har gjort vid våra sektions- och plenarsammanträden. - Vi måste fortsätta med detta utmärkta arbete.

Slutsatser - Det får inte finnas minsta vinning eller fördel för angriparen Ryssland. Det bästa för EU är att Ukraina blir en medlemsstat.

Precis som vi säger klart och tydligt i vår resolution är det ”av största vikt för EU och det internationella samfundet att inga gränser ritas om med militära medel och att angriparen inte får några fördelar. Rättsstatsprincipen, inte den starkes rätt, måste gälla och Ukraina måste erhålla fullt krigsskadestånd.” Allt annat skulle vålla EU och världsfreden stor skada och priset i såväl mänskliga som ekonomiska termer skulle bli ofattbart högt.

Jag menar att Ukraina måste och kommer att bli fullvärdig medlem av EU mycket snart. EU kommer att bli starkare och, ja, också bättre med Ukraina som medlemsstat. Och det råder inga tvivel om att Ukrainas motivation att driva igenom återstående nödvändiga reformer är tillräcklig eller att det leder till mycket positiva följder för EU:s värden och relaterade politikområden.

För övrigt har civilsamhällesorganisationer i Lettland tagit initiativ till att plantera solrosor för #UkraineSolidarity och #UkraineInTheEU den 9 maj, på Europadagen. Viktiga EU-institutioner och andra aktörer kommer att delta, gör det du med!