Av Sandra Parthie

Störningar, omställning, omvandling, strukturell förändring – vi lever sannerligen i en intressant tid. Dagens européer upplever flera megatrender samtidigt – klimatförändringarna och behovet av att fasa ut fossila bränslen i våra ekonomier, digitaliseringen och behovet av att ompröva hur arbetet organiseras, avglobaliseringen och vikten av att bibehålla en vettig ekonomi.

Inom industrisektorn blir konkurrensen allt hårdare och alltmer global. Européerna har under längre tid varit vana vid att bestämma vilka världsomfattande regler som gäller, att gå i bräschen för den tekniska utvecklingen och att dra nytta av en ständigt ökande social och ekonomisk välfärd. Allt detta har tagits för givet men blir nu ifrågasatt. Europa riskerar att tappa vikt i en ny global ordning som domineras av Kina och USA.

”Än sen då?” kan man fråga sig. Tja, det är faktiskt anmärkningsvärt eftersom Europa saknar naturresurser och i flera århundraden har byggt sitt ekonomiska och sociala välstånd på internationell handel och på tillgång till och användning av resurser som till exempel silver, kryddor, olja och gas. EU har ofta haft övertaget gentemot sina handelspartner och utformat handelsregler och handelsnormer i sitt eget intresse. Detta har varit möjligt tack vare unionens marknadsstyrka, konkurrenskraft och innovationsförmåga.

Nu håller situationen dock på att förändras. Även om EU arbetar med att fullborda den inre marknaden kvarstår många inre hinder med många nationella intressen som hindrar processen. Medan medlemsstaterna gnabbas om regleringsdetaljer minskar EU:s samlade marknadsinflytande, särskilt i förhållande till Asien. Inte mindre än 85 % av den ekonomiska tillväxten fram till 2030 beräknas ske utanför EU. Detta innebär marknader med regler och normer som utformats av andra, och där europeiska värden inte spelar någon roll, vare sig det gäller socialt skydd eller arbetstagares rättigheter, social dialog, arbetsnormer och miljönormer. Det innebär också att det blir svårare för europeiska företag och företagare att få tillgång till välbehövliga resurser, inte bara för att den globala efterfrågan och därmed konkurrensen om dessa resurser ökar, utan också för att protektionism och tvångsåtgärder eller vedergällningsåtgärder visavi länder, företag och ekonomier ökar. Denna utveckling påverkar tillgången till resurser såsom sällsynta jordartsmetaller och råvaror som vår tillverkningsindustri behöver för att fungera och erbjuda arbetstillfällen av god kvalitet.

Att efterlysa strategiskt ”oberoende” är inte en lösning på problemet. Att övergå till protektionism och sträva efter ekonomiskt oberoende är en återvändsgränd. Europa kan inte bli oberoende på grund av bristen på resurser, utan måste fortsätta att kämpa för ett fungerande internationellt handelssystem.

Det behövs dock en strategi för att ta itu med denna situation. Där det är möjligt bör Europa minska sitt ensidiga beroende och förändra resursintensiva konsumtions- och produktionsmönster, öka bearbetningskapaciteten och investera i – och utveckla – produktionsanläggningarna inom framtidsinriktade sektorer, i synnerhet när det gäller varor av högt värde, varvid det är ytterst viktigt att bibehålla EU:s potential i fråga om teknik och innovation.

Hållbarhet och klimatneutralitet håller följaktligen med rätta på att bli de nya vägledande principerna för våra ekonomiska verksamheter. En viktig faktor som påverkar Europas konkurrenskraft är energi – hur den produceras och hur mycket den kostar. Den senaste tidens uppgång i energipriserna ligger för närvarande högst på dagordningen och skapar många problem för privata hushåll samt för industrin och politikerna. I det förgångna har detta också fått oroväckande geopolitiska följder. Europa är fortfarande i hög grad beroende av externa producenter för sin energiförsörjning. En förändring i detta hänseende kan vara positivt för våra ekonomier på flera olika plan: investeringar i fler förnybara energiformer och en decentraliserad energiförsörjning kunde stödja europeiska tillverkare, minska koldioxidutsläppen, minska beroendet av fossila bränslen som kännetecknas av prisvolatilitet och på längre sikt leda till lägre energipriser. Därför är detta en politisk prioritet för EU.

Samtidigt är unionen dock inte något enhetligt block. Kapaciteten att anpassa sig till dessa nya behov och att undanröja stötestenar varierar därför kraftigt från en region till en annan och från en medlemsstat till en annan. Omställningen kräver investeringar i forskning och innovation samt i infrastruktur. Den bör locka företag och främja gynnsamma produktions- och tillverkningsvillkor för företag samt lyfta fram ny teknik och nya material. Dessutom krävs stödåtgärder för arbetstagare och sysselsatta inom sektorer som har drabbats av strukturell omvandling samt för utbildning, fortbildning och omskolning.

Alla medlemsstater är inte i lika grad redo att tillgodose dessa krav. Dessutom har pandemin förvärrat ojämlikheterna mellan medlemsstaterna, och regeringarna har mycket olika avsikter att agera eller prioritera. Men dessa skillnader bör inte bryta de politiska ledarnas vision – klimatförändringarna kommer inte att vänta på nästa val, det finns finansiering för digitala och gröna investeringar, och en förbättring av de offentliga förvaltningarnas kapacitet och gott styre kan inte trollas fram utan är en fråga om politisk vilja. Medborgarna är medvetna om den pågående strukturomvandlingen. Att få deras stöd för politiska åtgärder på detta område inkluderar breda samråd och kommunikationsinsatser, i synnerhet med arbetsmarknadens parter och företrädare för det civila samhället.

Sandra Parthie är direktör för tyska näringslivsinstitutet IW:s Brysselkontor Hon är medlem av arbetsgivargruppen vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och föredragande för EESK:s yttrande ”Hur kommer de identifierade industriella ekosystemen att bidra till EU:s strategiska oberoende och EU-medborgarnas välfärd?”