Av Alberto-Horst Neidhardt

En månad efter slutet på Bashar al-Asads brutala styre begränsar sig EU:s officiella svar i princip till tillkännagivandet av bistånd till utveckling och ekonomisk stabilisering. Det är fortfarande oklart om och när sanktionerna mot Syrien kommer att hävas. EU:s stöd kommer att vara avhängigt av skydd för minoriteter och andra garantier för vilka utsikterna är fortsatt osäkra. Syriens komplexa politiska, säkerhetsmässiga och humanitära dynamik ger vid handen att en demokratisk konsolidering kommer att ta lång tid och bli utmanande. Detta kommer att bli ett test för EU:s förmåga att tala med en röst och agera gemensamt i frågor om landets framtid. I detta läge har flera EU-länder i stället varit snabba med att lyfta fram en omedelbar och gemensam prioritering: att få fördrivna syrier att återvända till hemlandet. I december, bara dagar efter att al-Asad-regimen förlorat kontrollen över Damaskus, tillkännagav Österrike – där FPÖ:s ledare Herbert Kickl fått mandat att bilda ny regering – en ”återvändandebonus” och ett utvisningsprogram för dömda brottslingar. I Nederländerna har koalitionsregeringen under högernationalisten Geert Wilders planer på att fastställa säkra områden för återvändande. Vidare meddelade Tyskland att det skydd som beviljas syrier kommer att ”ses över och återkallas” om läget i landet stabiliseras. Andra europeiska länder har kommit med liknande uttalanden eller följer situationen noga. Mot denna bakgrund kan själva beslutet att häva sanktionerna vara motiverat av målet att få syrier att återvända snarare än av en förändrad syn när det gäller Syriens nya ledarskap.

I och med att stödet till högerextrema och invandringsfientliga partier växer i hela Europa – och med det tyska förbundsdagsvalet för dörren – riskerar medlemsstaternas vision för Syrien att styras av nationella prioriteringar och kortsiktiga valstrategier. Mellan 2015 och 2024 beviljades över en miljon syrier skydd av EU:s medlemsstater, de flesta i Tyskland. Deras närvaro har blivit en kontroversiell politisk och samhällelig fråga. I ljuset av uppmärksammade säkerhetsincidenter, hög inflation och stigande energikostnader har allmänhetens inställning i många flyktingmottagande länder blivit mindre välkomnande. I och med denna förändring har fientlig retorik och politik normaliserats. Trots uppmaningar från kommissionen och UNHCR om att en varsam hållning till återvändande bör intas skulle denna dynamik i stället kunna tvinga de europeiska regeringarna att påskynda återvändandet, även ensidigt.

Sedan al-Asad-regimens fall i december har över 125 000 flyktingar redan återvänt till Syrien, främst från grannländerna. Deras framtidsutsikter är dock mörka. Redan innan den senaste tidens händelser var över hälften av Syriens befolkning föremål för osäker livsmedelsförsörjning, och tre miljoner människor led av allvarlig svält. I och med att många hus blivit förstörda under konflikten har mottagningsläggningarna redan nått full kapacitet. Enligt UNHCR behövs nästan 300 miljoner euro till tak över huvudet, mat och vatten för dem som återvänder. EU och medlemsstaterna bör ta fram samordnade strategier för att underlätta ett säkert och frivilligt återvändande av syrier på lång sikt, men den omedelbara prioriteringen i detta sammanhang bör ändå vara att tillgodose landets humanitära behov. Att pressa flyktingar till att snabbt återvända till ett krigshärjat och instabilt land skulle i själva verket kunna slå tillbaka och ytterligare begränsa tillgången till livsmedel, energi och tak över huvudet. Ett storskaligt återvändande skulle också kunna skada den etniska och socioekonomiska strukturen i redan instabila regioner. Ytterligare en anledning till varför en balanserad och hållbar strategi är motiverad är den syriska diasporans potentiella bidrag till återuppbyggnadsinsatserna. Landet kommer att behöva ingenjörer, läkare, handläggare, lärare och kroppsarbetare på olika kompetensnivåer. Syrierna har skaffat sig värdefull kompetens och erfarenhet i Europa inom relevanta sektorer, bland annat utbildning, byggverksamhet samt hälso- och sjukvård. Det kommer emellertid inte att bli lätt att rekrytera rätt profiler. Ett permanent återvändande behöver inte heller vara en förutsättning för att bidra till återuppbyggnaden: remitteringar från EU skulle kunna spela en avgörande roll för fattigdomsminskning och hållbar utveckling. Genom diasporaengagemang skulle syrier baserade i EU också kunna bidra till att stärka de diplomatiska och kulturella banden mellan EU och Syrien efter al-Asad.

Likväl kan det bli svårt för medlemsstaterna att anta en balanserad strategi och att följa en samordnad agenda. Vissa länder kan prioritera långsiktig stabilitet och återuppbyggnaden av Syrien, så att återvändande kan ske spontant. Andra kan skynda att erbjuda ekonomiska incitament för frivilligt återvändande, eller till och med systematiskt se över syriernas status så snart den humanitära situationen förbättras, om än bara marginellt. En systematisk översyn av flyktingstatusen kommer dock att stöta på betydande rättsliga hinder och medföra avsevärda ekonomiska och administrativa kostnader. Man måste också inom varje incitament för återvändande ta hänsyn till att de flesta syrier som fördrivits till EU nu har stadgat sig, och över 300 000 har förvärvat EU-medborgarskap. Samtidigt kan de dystra ekonomiska och arbetsmässiga utsikterna i landet avskräcka även de mest motiverade från att återvända. En avgörande fråga i detta sammanhang är om syrierna kommer att tillåtas bli så kallade pendelmigranter, dvs. återvända under begränsade perioder medan de europeiska värdländerna fortsätter att erbjuda hållbara möjligheter till ett mer permanent återvändande. Dessa frågor kommer oundvikligen att flätas samman med den bredare diskussionen om EU:s migrationspolitik. Kommissionen väntas inom kort lägga fram ett förslag om en reform av EU-direktivet om återvändande. De framtida förhandlingarna om denna reform kan få avgörande momentum beroende på hur diskussionerna om syriernas återvändande utvecklas. Reformen av direktivet skulle dock också kunna leda till ytterligare motsättningar mellan EU:s medlemsstater. Med tanke på att en grundläggande omprövning av migrationspolitiken krävs för att hantera dagens utmaningar på ett effektivt sätt kommer EU:s strategi för fördrivna syrier sannolikt att utgöra en första kritisk vändpunkt i den nya cykeln.