Den unga klimat- och människorättsaktivisten Adélaïde Charlier, som även är medgrundare av Youth for Climate Belgium, räknar upp allt som är fel i COP29:s klimatavtal, som nyligen förhandlats fram i Azerbajdzjans huvudstad Baku. COP29, som betraktas av många som en symbol för sviktande förtroende och klimatklyftor, har skapat stor besvikelse bland utsatta nationer och det civila samhället.

Klimatkonferensen COP29 som nyligen ägt rum i Baku har lämnat världen splittrad. Utsatta nationer och det civila samhället har uttryckt stor frustration över vad som betraktas som ett förtroendesvek. En överenskommelse nåddes – med ett utlovat årligt belopp på 300 miljarder US-dollar för att stödja utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringarna fram till 2035 – men beloppet täcker bara en bråkdel av de akuta behoven för dem som står vid klimatkrisens frontlinjer.

”Hellre inget avtal än ett dåligt avtal”

Harjeet Singh, direktör med ansvar för det globala engagemanget inom initiativet för ett fördrag om icke-spridning av fossila bränslen, gjorde ett tongivande uttalande 24 timmar innan det slutliga avtalet nåddes: ”Hellre inget avtal än ett dåligt avtal.” Dessa ord återspeglade de ökande spänningarna mellan utsatta länder, det civila samhället och rikare länder. På söndagen presenterades konferensens bistra verklighet: det enda ekonomiska mål som uppnåtts var ett ”årligt belopp på 300 miljarder US-dollar fram till 2035”. Detta mål är löjligt eftersom det ligger långt under vad de utsatta länderna gemensamt hade efterlyst (1,3 biljoner US-dollar för att täcka behoven när det gäller anpassning, begränsning och hantering av förluster och skador).

Det uppnådda avtalet är knutet till det nya kollektiva kvantifierade målet, som är avsett att finansiera klimatomställningen i utvecklingsländer. Även om beloppet är tre gånger större än det mål på 100 miljarder US-dollar som fastställdes 2009, och uppnåddes först 2022 med två års försening, är det fortfarande långt ifrån tillräckligt. 2009 års åtagande på 100 miljarder US-dollar borde, med hänsyn till inflationen, uppgå till 258 miljarder US-dollar 2035, vilket motsvarar en faktisk ökning på bara 42 miljarder US-dollar i föreliggande insatser. De utsatta ländernas uppmaning är tydlig: ”Biljoner, inte miljarder”.

Det föreslagna ekonomiska målets struktur är en lika stor besvikelse som själva beloppet. Den saknar särskilda åtaganden om offentliga finansieringsmekanismer, såsom bidrag eller subventioner, som länderna i det globala Syd har ett akut behov av.

Dessutom innehåller den inga delmål för att bättre finansiera begränsning, anpassning och hantering av förluster och skador. Avtalet saknar ett tydligt fokus på anpassning, och tonvikten läggs i alldeles för hög grad på begränsningsåtgärder – främst finansierade av multilaterala utvecklingsbanker och den privata sektorn –, vilket tyder på att man fortfarande inte lärt sig läxorna från 2009, då anpassningen redan var kraftigt underfinansierad, och bristen på ansvarsskyldighet och särskild finansiering för förluster och skador bara gjorde saker värre.

Visst nämns förluster och skador i avtalet, men bara i en vag och ytlig hänvisning, i stället för att integreras på ett meningsfullt sätt. Ramen lämnar också dörren vidöppen för ett starkt beroende av privat finansiering, bland annat genom offentlig-privata partnerskap, privata investeringar som genomgått riskminskning och stöds av offentliga medel, samt helt privata investeringar, som aktivt uppmuntras.

Ett historiskt ansvar som ignoreras

Utöver den otillräckliga finansieringen har avtalet blottlagt djupa sprickor i klimatdiplomatin. Rikare nationer ignorerar det differentierade ansvaret och förskjuter en del av den ekonomiska bördan till sårbara länder, som redan betalar det högsta priset för klimatförändringarna. Länder som Indien, Kuba, Bolivia och Nigeria uttryckte sin ilska och anklagade de rika länderna för att inte betala för sina historiska växthusgasutsläpp.

Denna bristande hänsyn har lett till en förtroendekris och aldrig tidigare skådade spänningar i COP-förhandlingarnas historia. Det nuvarande utlovade årliga beloppet på 300 miljarder US-dollar bleknar i jämförelse med beloppet som FN-experter uppskattar som den lägsta investeringsnivån som krävs för utvecklingsländerna (utom Kina) fram till 2035, nämligen 1 biljon US-dollar.

Ett dåligt avtal som förhandlades fram under påtryckningar

Världens fattigaste och mest sårbara nationer, däribland de 45 minst utvecklade länderna och 40 små östater, gick i slutändan med på överenskommelsen under enorma politiska påtryckningar. Rädslan för att det inte skulle bli något avtal alls, särskilt med tanke på att en Trumpadministration skulle kunna äventyra framtida klimatframsteg, blev avgörande. För många var det en bitter kompromiss att acceptera otillräcklig finansiering för att säkra omedelbart bistånd.

Förseningens konsekvenser

Det dåliga avtalet är inte bara ett bakslag för de diplomatiska förbindelserna utan kommer även att få förödande konsekvenser för miljontals människor. Sårbara länder har redan nått bristningsgränsen på grund av extrema väderförhållanden, stigande havsnivåer och resursbrist. De rikare ländernas regeringar måste inse att det kommer att bli mycket billigare att investera i klimatåtgärder nu än att vänta tills naturens katastrofala räkning ökar ytterligare.

COP29:s resultat är en dyster påminnelse om att klimatkrisen kräver djärva och brådskande åtgärder och rättvisa för dem som drabbas hårdast. I brist på omdanande åtaganden fördjupas klyftorna mellan det globala Nord och Syd för vart år som går, och detta undergräver själva andemeningen med det globala klimatsamarbetet.

När vi nu blickar fram emot COP30 står det klart att kampen för klimaträttvisa är långt ifrån över.

Adélaïde Charlier är en 23-årig klimat- och människorättsaktivist som är mest känd som medgrundare av Youth for Climate Belgium och nu även av organisationen Bridge (som bygger broar mellan ungdoms- och klimatpolitik). Hon är även nominerad till 2024 års Forbes-pris 30under30.