När jag kom in i COP27-lokalen i Sharm el-Sheikh blev jag totalt överväldigad. Överväldigad av alla människor, alla evenemang, all mångfald och allt oväsen. Föreställ dig att tusentals personer talar i mun på varandra, och att ingen lyssnar. Det är svårt att beskriva.

Kanske den bästa liknelsen är det symboliska Babels torn ur bibeln, då människor plötsligt började tala olika språk när de byggde tornet, och inte kunde kommunicera och samarbeta för att bygga det. Utmaningarna med att arbeta tillsammans för en gemensam sak präglade också årets partskonferens. Tusentals människor, var och en med sin agenda och sitt unika synsätt, talade med likasinnade människor i sociala bubblor. De formella förhandlingarna överskuggades på något sätt av en cirkusliknande mässa, där det var svårt att ens ta sig till en viss evenemangslokal på grund tidsbrist eller avstånd. Dialoger behövde planeras i förväg och endast ett fåtal saker kunde överlåtas åt slumpen.

Behöver vi den här typen av evenemang? Är de hoppingivande? Jag anser att denna typ av evenemang skulle kunna förbättras logistiskt. Med tanke på att det är det enda årliga evenemang där så många olika intressenter träffas och delar samma verklighet, passion och uppriktiga farhågor för vår framtid måste jag ändå säga att COP27 var hoppingivande. Kanske berodde det på den kollektiva upplevelsen av varmt väder i november, den överprissatta maten under den första veckan eller mötena till sent på natten. Kanske var det de berättelser som vi hörde och delade med människor från hela världen. Kanske var det insikten om att förluster och skador på grund av klimatförändringarna redan inträffar överallt, samt att frågan om vi ska agera eller inte har upphört att vara en fråga.

Som en del av ungdomssektionen Youngo och delegat till partskonferensen fick jag, trots allt oväsen, den cirkusliknande arenan och mängden av evenemang, som en uppenbarelse precis efter folkets plenarsession: om du inte står för något kommer du att falla för vad som helst.

Kampen om klimatet kommer aldrig att vinnas i förhandlingsrummet, utan på fältet, som vår gemensamma sak. Tillsammans kan vi riva ned rädslans murar, likt vattendroppar som samlas i floder som kan forma dalgångar och flytta berg! Vi måste bygga allianser, säkerställa synligt demokratiskt deltagande samt respektera mänskliga rättigheter och människans värdighet.
 
Vi kan inte upprepa samma handlingar och förvänta oss ett annat resultat. Om vi inte gör någonting kommer det att kosta oss vår planet. Så, en gång för alla är dags att sluta att prata om ”för lite för sent”, våga ta ett gigantiskt och ambitiöst språng och se till att parterna verkligen åtar sig att respektera de beslut som fattades vid COP27 i Sharm el-Sheikh.