Den 10 mars sammanträde den gemensamma rådgivande kommittén EU–Serbien i Bryssel; stämningen var märklig och tryckt. Efteråt skyndade sig alla att komma därifrån. Jag reste hem med vetskap om att Europa stod inför stora förändringar och med en känsla av att detta skulle vara mitt sista flyg på länge. I Ungern härskade i detta skede framför allt osäkerhet och misstro bland befolkningen. För många ungrare blev allvaret i situationen uppenbart då regeringen tillkännagav att nationaldagsfirandet den 15 mars skulle ställas in.

I likhet med många andra länder i Europa stängde Ungern sina gränser och införde olika restriktioner. Skolan flyttade till nätet, de som kunde distansarbetade, och på gator och torg, som annars är så fulla av liv, härskade tystnaden. Även om nödläge utropades snabbt var landet inte fullständigt nedstängt. Allmänna platser tömdes inte helt på folk och det beslutades inte om något strikt utegångsförbud. Så till mina barns stora lycka kunde vår favoritglassbar på hörnet hålla öppet hela tiden.

Hur oumbärliga var inte dessa källor till tröst för våra små hjältar under karantänen! Barnen bidrog faktiskt på sitt sätt och efter sin förmåga till att effektivt skydda vår familj. De försökte verkligen leka lugnt och stilla inomhus, de avstod från födelsedagar och satt timtals framför datorn (tidigare hade vi ständigt tjatat på dem att inte tillbringa så mycket tid framför skärmen). Förutom barnen var även de äldre i de flesta fall dömda till isolering. På flera platser erbjöd välorganiserade lokala myndigheter och organisationer i det civila samhället hjälp åt dem som satt ensamma hemma. Men i många fall fick de anhöriga ta hand om detta.

Den lärdom som jag för min egen del drar från de senaste veckorna är att i den här typen av krissituationer har familjen och familjebanden en viktig roll att spela. Det blev uppenbart att familjerna har förmågan att stärka samhällets immunsystem, men vi har också förstått hur sårbara de är och hur viktigt det är att de får stöd. I detta avseende har det organisationerna i det civila samhället en viktig roll att spela. Utöver olika former av praktiskt stöd (som gåvor, logistiskt stöd eller hjälp med skolarbetet) har det i vår organisation också varit intressant att kunna konstatera hur stort behovet har varit av stöd vad gäller mental hälsa.