Av Ionuţ Sibian, EESK-ledamot, Rumänien

Flera olika organisationer i det rumänska civila samhället, bland andra FONSS, Afterhills, ParentIS och Our Smile Group, har tillsammans med kommunen Iași upprättat ett flyktingcentrum för ukrainare som flyr kriget. Följande historia berättas av min kollega Mihaela Muntean och skildrar en av många gripande upplevelser vi har varit med om.

Den första flykting som anlände till det humanitära och sociala stödcentrumet för flyktingar CTR Nicolina Iași var två veckor gamla Iovana – hon låg liten och tyst i sin mors famn, också hon dämpad och blek efter förlossningen i ett härbärge och efter att ha varit på resande fot i 21 dagar. Därpå följde långe Roman (barnets pappa), hans mor och hans 86-årige morfar. Fyra generationer klev ur den fullastade bilen och gick långsamt mot receptionen.

– Varifrån kommer ni?
– Charkiv!
Ortnamnet uttalades med smärta, som när man talar om ett fängelsestraff.

Vi hade egentligen inte öppnat officiellt än men en kollega ringde från gränsövergången och frågade om vi kunde ta emot dem, så vi upplät de två våningarna för utsatta personer åt dem.

Den lilla flickan hade fötts tre dagar efter deras avfärd, under brinnande krig. Den blivande modern måste ha varit skräckslagen. Roman måste ha känt sig djupt splittrad mellan plikten att strida å ena sidan och behovet att skydda alla dessa utsatta familjemedlemmar å andra sidan.

När de klev ur bilen med sitt bagage sade de att de bara ville sova. Efter den första natten sade de till mig att det var så lugnt i vårt hus. Men den lilla flickan var rastlös, och den gamle mannen, vars syn sviktade, pratade inte med någon. Han hade upplevt krig som tonåring. Han lutade sig nu mot sin käpp, tyngd av sin ålder och den livserfarenhet han inte kunde lämna bakom sig. Han försökte slå sig till ro på sofforna.

Under den första dagen i centrumet fick Iovana ett bad och babymassage av teamet från ParentIS. Vi tog egentligen allihop hand om dem. Morgonen därpå var de mer utvilade efter att ha sovit hela natten. Den lilla hade inte ens vaknat för att äta.

Därefter följde några fridfulla dagar – med en pratsam och vänlig mormor, en diskret och behaglig moder och en söt bebis. Roman började snabbt hjälpa andra flyktingar på alla sätt han kunde. Troligtvis kände han att han återgäldade det han själv tagit emot. Vi tvättade och hängde tvätt på tork tillsammans, berättade historier. Den gamle mannen gaskade upp sig tillräckligt för att svara när någon hälsade på honom och kom alltid i tid till måltiderna.

Denna jämvikt omkullkastades efter några dagar när Romans mamma, fru och lilla flicka gjorde ett försök att bege sig till Belgien. På flygplatsen upptäckte de att endast hans mor kunde åka. Hans fru hade inte något biometriskt pass.

Jag kan inte föreställa mig hur kvinnan som lämnade sin son, barnbarn och far mådde. När Roman kom tillbaka med barnet i sin famn blev vi alla upprörda. I slutändan hittade de en lösning så att den nyblivna modern och bebisen kunde resa iväg. Bara männen blev kvar, tystlåtna, nedslagna, utlämnade åt sina tankar och sin hjälplöshet. Snart var de på väg igen. Efter sig lämnade de minnet av en flykting som för ett tag blev en kollega, glädjen vi alla kände på morgonen när modern berättade att den lilla flickan hade lugnat sig och sovit som en stock och en lapp med ett ”tack” från Roman, på vilken han uttryckte sin enorma glädje över att ha bevittnat miraklet Iovana – barnet som envist insisterade på att födas medan andra dog.