Av Jarosław Pietras

Jarosław Pietras, f.d. biträdande chefsförhandlare för Polens anslutning till EU, reflekterar över effekterna av den utvidgning som ägde rum för 20 år sedan samt de ekonomiska och andra fördelar som den medförde inte bara för Polen och övriga länder som anslöt sig utan även för EU som helhet. Beslutet att utvidga EU 2004 var ett bevis på unionens engagemang för enighet, mångfald och solidaritet. I dag finns det fortfarande värdefulla lärdomar att dra av denna utvidgning inför framtida föranslutningsförhandlingar. 

Efter 20 år står det helt klart att anslutningen till EU av de flesta centraleuropeiska länder, tillsammans med Malta och Cypern, inte bara utgjorde en ”stor utvidgning” utan var en historisk milstolpe för hela unionen. Effekterna var djupgående, särskilt på det ekonomiska landskapet i de nya medlemsstaterna.

Utvidgningen medförde en avsevärt högre levnadsstandard i de centraleuropeiska länderna. De åtta centraleuropeiska länderna – Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern – upplevde alla en anmärkningsvärd ökning av BNP per capita uttryckt i köpkraftsparitet som överträffade vad som skulle ha kunnat uppnås om de stannat utanför EU. Statistiken avser alltid medelvärden för de påtagliga fördelar som integrationen medfört. Det är värt att notera att även om vinsterna inte fördelats jämnt mellan medlemsstaterna, och vissa upplevt större förbättringar än andra, har alla länder uppvisat betydande förbättringar. Till exempel utvecklades Litauen och Polen till föregångare som drog störst nytta av EU-medlemskapet, medan Estland och Slovenien har gjort mindre framsteg då de mött utmaningar, särskilt på grund av effekterna av finanskrisen 2008.

Anslutningen till EU ledde till en ny era av ekonomiskt välstånd för Polen och de andra centraleuropeiska länderna. Särskilt Polen utmärker sig som en framgångssaga när det gäller utveckling efter anslutningen. Landet upplevde en ekonomisk tillväxt utan motstycke med fördubblad BNP mellan 2004 och 2022. På samma sätt har även andra medlemsstater i regionen upplevt en betydande BNP-tillväxt per capita, om än i varierande takt. Till exempel Slovakien och Litauen uppvisade lovvärda framsteg, vilket ytterligare minskade utvecklingsklyftan i förhållande till Västeuropa. De statistiska uppgifterna från denna period ger en bild av resiliens och dynamik, då dessa länder utnyttjade EU-medlemskapet för att främja ekonomisk expansion och stärka sin globala konkurrenskraft. Detta anmärkningsvärda resultat understryker EU-integrationens omvälvande inverkan på ekonomierna i alla nya medlemsstater. Och detta skedde trots inverkan av finanskrisen, då de nya EU-länderna uppnådde högre tillväxttakt än väntat.

Perioden efter EU:s utvidgning 2004 var inte fri från utmaningar. Till exempel sände den globala finanskrisen 2008 chockvågor genom hela den europeiska ekonomin och satte resiliensen hos både de etablerade och de nyligen integrerade medlemsstaterna på prov. Trots krisens negativa effekter uppvisade de nya EU-medlemmarna en anmärkningsvärd resiliens och överträffade de ursprungliga tillväxtprognoserna. Deras förmåga att rida ut stormen och upprätthålla en positiv tillväxttakt underströk styrkan i deras ekonomier och EU-integrationens fördelar. Krisen innebar stora utmaningar, men gav också dessa länder möjlighet att dra full nytta av den nära kopplingen till den europeiska ekonomin. Detta var också ett test av de nyligen anslutna ländernas engagemang för europeiska värden och europeisk solidaritet i tider av motgång.

Under hela förhandlingsprocessen framstod det polska civila samhället som en stark kraft för förändring och framsteg. Civilsamhällesorganisationer, gräsrotsrörelser och intressegrupper spelade en avgörande roll för att främja EU-integrationen och upprätthålla de demokratiska värdena i Polen. Deras outtröttliga insatser för att öka medvetenheten, uppbåda stöd och ställa ledarna till svars bidrog till att forma den allmänna opinionen och driva på positiva förändringar. Genom att aktivt samarbeta med medborgarna och främja dialog och öppenhet bidrog det polska civila samhället till att förhandlingsprocessen förblev inkluderande, demokratisk och lyhörd för folkets behov. Dess bidrag underlättade inte bara Polens anslutning till EU utan stärkte också den demokratiska grunden och det civila samhället i landet.

Beslutet att utvidga EU 2004 var ett bevis på unionens engagemang för enighet, mångfald och solidaritet. Genom att välkomna de flesta centraleuropeiska länder, tillsammans med Malta och Cypern, stärkte EU sin ekonomiska potential, sin kulturella rikedom och sitt geopolitiska inflytande. Dessa länders anslutning gav unionen nya perspektiv, talanger och möjligheter, berikade dess mångfald och stärkte dess globala närvaro. Ur geopolitisk synvinkel stärkte utvidgningen EU:s inflytande och stabilitet genom att central- och östeuropeiska länder integrerades i dess ram för samarbete och samverkan. Institutionellt sett diversifierade utvidgningen EU:s perspektiv och fördjupade dess integration, vilket lade grunden för en mer enad och resilient union.

Det finns värdefulla lärdomar att dra av erfarenheterna från EU:s utvidgning 2004, särskilt när det gäller förhandlingsprocessen och förberedelserna inför anslutningen. Om jag skulle inleda en liknande resa i dag skulle jag förespråka en starkare betoning på föranslutningsvillkor och stödmekanismer i alla framtida förhandlingar, särskilt på områdena samhällsstyrning och rättsstatsprincipen. För att värna unionens integritet och upprätthålla dess värden är det mycket viktigt att se till att kandidatländerna uppfyller de nödvändiga kriterierna och normerna innan de ansluter sig till EU. Att ge kandidatländerna tillräckligt stöd och bistånd under förhandlingsprocessen är dessutom avgörande för deras framgångsrika integration och den långsiktiga stabiliteten inom EU.

Kärnan i förhandlingsprocessen inför EU:s utvidgning 2004 var ett gemensamt åtagande att främja stabilitet, demokrati och välstånd i hela Europa. Förhandlingarna vägleddes av en vilja att stärka samarbetet och solidariteten mellan de europeiska länderna, då både kandidatländerna och de länder som redan var EU-medlemmar var medvetna om de ömsesidiga fördelar som utvidgningen skulle ge. Även om förhandlingarna var komplexa och utmanande vilade de i slutändan på en gemensam vision om ett enat och välmående Europa, där alla nationer kunde blomstra tillsammans inom EU:s ram.

När EU-kandidatländerna under 2024 navigerar vägen mot anslutning finns det flera viktiga överväganden att hålla i åtanke. Först och främst är det för en framgångsrik integration och långsiktig stabilitet inom unionen mycket viktigt att prioritera reformer som är förenliga med EU:s normer och värden. Detta inbegriper att stärka de demokratiska institutionerna, främja rättsstatsprincipen och värna de grundläggande rättigheterna och friheterna. Dessutom är det för ett smidigt inträde i unionen mycket viktigt att proaktivt samarbeta med befintliga EU-medlemmar för att skapa förtroende och stöd. Genom att visa genuint engagemang för europeiska värden och samarbete kan kandidatländerna bana väg för sin egen ljusare framtid inom EU.

Jarosław Pietras är för närvarande gästforskare vid Wilfried Martens Centre for European Studies i Bryssel och gästprofessor vid Europeiska högskolan i Brygge.

Han var med i den grupp som förhandlade om Polens anslutning till EU från och med 1998, då förhandlingarna inleddes, till och med 2004, då Polen anslöt sig till EU. Mellan 1990 och 2006 tjänstgjorde han i sitt hemland Polen som statssekreterare vid finansministeriet, statssekreterare med ansvar för Europafrågor och chef för byrån för kommittén för europeisk integration. Mellan 2008 och 2020 var han generaldirektör vid Europeiska unionens råd och arbetade då med många olika politikområden (klimatförändringar, miljö, transport, telekommunikation, energi, utbildning, kultur, audiovisuella frågor, ungdomsfrågor och idrott). Han har en doktorsexamen i ekonomi från Warszawas universitet och är författare till en rad publikationer om frågor som rör EU, hållbarhet och handel. Han har också mottagit Fulbright-stipendiet och varit ledamot av styrelsen för tankesmedjan Bruegel (2008–2011).