Av Stefano Palmieri
Arbetstagargruppen vid EESK

Det finns betydande överlappningar mellan Letta- och Draghi-rapporterna, även om de skiljer sig avsevärt åt i sina analyser och föreslagna strategier.

Ta till exempel sammanhållningspolitiken. I Letta-rapporten spelar den en central roll genom att se till att fördelarna med den inre marknaden delas mellan alla medborgare och regioner i unionen. Rapporten lyfter också fram kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och tjänster av allmänt intresse, som är avgörande för att EU:s invånare ska kunna bo och arbeta där de själva vill. Draghi-rapporten verkar däremot tona ner sammanhållningspolitikens betydelse och konkurrenskraftens sociala och territoriella dimensioner. I Draghi-rapporten diskuteras EU:s konkurrenskraft utan hänsyn till territoriella skillnader, och antyds att man skulle kunna lösa regionala problem genom att helt enkelt stärka EU:s övergripande konkurrenskraft. I rapporten bortses från det faktum att låg konkurrenskraft och territoriella nackdelar är två sidor av samma mynt för många regioner.

I båda rapporterna erkänns att det inte längre är ett alternativ för unionen ”att fortsätta som tidigare”. Dagens akuta och komplexa kriser nödvändiggör en betydande omställning i EU:s beslutsfattande, eventuellt till och med genom fördragsändringar. Kan vi verkligen diskutera frågan om utvidgning utan att ta upp behovet av djupare politisk integration? Denna omställning måste också innebära en upptrappning. Den nuvarande fleråriga budgetramen är otillräcklig, förankrad på drygt 1 % av EU:s BNI och begränsad av den föråldrade tanken om ”rättvist återflöde”. Det behövs en ny strategi, inspirerad av Next Generation EU-modellen. Extraordinära utmaningar måste mötas med djärva lösningar, bland annat genom att man utfärdar ”gemensamma säkra tillgångar”, såsom under pandemin.

Den kommande fleråriga budgetramen 2028–2034 kommer att sätta EU:s verkliga avsikter på prov, eftersom den fastställer prioriteringarna för de kommande sju åren. I detta sammanhang är det rimligt att förvänta sig en öppen debatt om de utmaningar som EU står inför, med tanke på de många pågående kriserna, samt om dess viktigaste mål och de kollektiva europeiska nyttigheter som unionen strävar efter att tillhandhålla sina medborgare.

När man överväger lagstiftningsreformer, såsom rekommenderas i båda rapporterna, är det viktigt att komma ihåg att EU är världens mest avancerade ”sociala marknadsekonomi”. Dess höga ekonomiska, sociala och miljömässiga normer är avgörande för denna modells framgång, inte hinder för den. Att jämföra EU:s bestämmelser med USA:s eller Kinas är således i grunden omöjligt. I alla insatser för att förenkla EU:s regler måste arbetsvillkoren, arbetstagarnas säkerhet, konsumenternas rättigheter, den sociala och ekonomiska sammanhållningen samt den hållbara tillväxten fortfarande värnas.

EU har kommit att förstå, om än sent omsider, att det inte längre räcker att bara vara en stor marknad. För att kunna gå vidare måste EU sträva efter större enighet, med djupare politisk integration och en verkligt enhetlig ekonomi-, industri-, handels-, utrikes- och försvarspolitik. De kommande månaderna kommer att vara avgörande för utformningen av EU:s framtid.