I februari 2015 offentliggjorde Europeiska kommissionen sitt paket om energiunionen, ”En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik”. Många bra förslag lades fram och en rad åtaganden gjordes, bland annat att drastiskt minska importberoendet, att konsekvent bredda utbudet av förnybar energi och att göra EU världsledande i fråga om förnybar energi. Det framhölls att medborgarna bör stå i centrum för politiken.

Om dessa förslag hade genomförts konsekvent skulle vi inte ha drabbats så hårt av den kris vi står inför i dag. Men trots förslagen verkade medlemsstaterna nöja sig med sin gamla energipolitik: Tyskland lät sig bländas av Putins billiga fossila bränslen och förklarade till och med att utvecklingen av förnybar energi gick ”för snabbt”. Utvecklingen begränsades och resultatet blev en sannskyldig kollaps i vindkraftsindustrin med cirka 40 000 förlorade arbetstillfällen. Polen misslyckas med att leva upp till sina åtaganden att frigöra sig från kol, och Frankrike fortsätter att drömma om de påstådda fördelarna med kärnkraftsindustrin. Verkligheten ser dock dystrare ut eftersom mer än hälften av Frankrikes reaktorer under pågående klimatförändringar måste tas ur bruk på grund av tekniska problem och otillräcklig tillgång till kylvatten. EU:s beroende av energiimport har aldrig varit så högt som 2021, och i ett globalt perspektiv är våra utgifter för forskning och utveckling när det gäller klimatvänlig teknik låga.

Det finns bara två gångbara alternativ för att lösa vårt nuvarande energiproblem samtidigt som vi tar itu med klimatförändringarna: antingen ett betydligt mer konsekvent sparande eller en riktigt massiv utbyggnad av förnybar energi. Båda alternativen har en enorm potential. Det som är positivt är att våra egna resurser i form av vind och sol erbjuder betydligt billigare el än de (fortsättningsvis) kraftigt subventionerade kraftverk som fungerar med fossila bränslen samt kärnkraftverk.

Därför är lösningen att bygga många nya, decentraliserade produktionsstrukturer, men även att stimulera nya aktörer som kan utgöra energiomställningens ryggrad. Detta för att energiomställningen kräver social acceptans, vilket endast kan uppnås om vi involverar medborgarna. Exempelvis i Tyskland ägs 90 % av de gröna kraftverken av privatpersoner, jordbrukare, kooperativ, små och medelstora företag och kommunala företag, och inte av stora energiföretag. Det finns dock få belägg för att det skulle finnas någon strategi som dels verkligen stöder det civila samhällets engagemang med målet att öka potentialen för produktion och användning av decentraliserad energi som främjar sysselsättningen, dels säkerställer offentligt egenansvar för och deltagande i energiomställningen genom att främja prosument- och medborgarägd energi. Vi kommer nu och under de kommande månaderna att betala ett högt pris för detta. Tyvärr gäller detta också klimatet.

Lutz Ribbe, ordförande för observationsgruppen för hållbar utveckling, EESK-ledamot