Av Maurizio Mensi och Michal Pintér

Förteckningen över kritiska råvaror måste vara flexibel och ses över vartannat år för att hålla jämna steg med den tekniska och strategiska utvecklingen.

Bristen på kritiska råvaror i Europa kan bara avhjälpas med hjälp av en djärv, heltäckande EU-strategi där investeringar, innovation, återvinning, hållbarhet och försörjningstrygghet kombineras. Kommissionens akt om kritiska råvaror är välkommen eftersom den gör allt detta. Den bidrar också till att förebygga snedvridning av konkurrensen och fragmentering av den inre marknaden.

I dagsläget måste EU importera mellan 75 och 100 % av många av de råvaror som unionen behöver, vilket gör EU både ekonomiskt och strategiskt sårbart (se det exportförbud för gallium och germanium som Kina nyligen införde).

Att ren teknik (elbilar, batterier, solcellssystem osv.) blir allt populärare ligger till stor del bakom den kraftigt ökade efterfrågan på kritiska råvaror som kunde konstateras mellan 2017 och 2022, då energisektorn utgjorde huvuddrivkraften bakom efterfrågan på litium (som mer än tredubblades), kobolt (en ökning på 70 %) och nickel (en ökning på 40 %). I ljuset av detta står det klart att EU:s själva ekonomiska trygghet är avhängig av tryggheten i unionens försörjning med kritiska råvaror, då risker i försörjningskedjorna för kritiska råvaror påverkar hela ekonomin och den inre marknaden.

EESK anser att man först och främst måste säkerställa ett förutsägbart och stabilt regelverk för att locka investeringar inte bara i prospektering och utvinning av råvaror, utan även i förädling och återvinning (som kan ge betydande mängder koppar, litium, nickel, kobolt och andra värdefulla mineraler från uttjänta batterier, gruvavfall osv.)

För det andra behövs en flexibel förteckning över kritiska råvaror som enkelt kan anpassas och uppdateras minst vartannat år. Detta beror på att det utöver de råvaror som förtecknas som strategiska eller kritiska i den föreslagna lagstiftningen finns andra råvaror som för närvarande inte är kritiska men som skulle kunna bli det på medellång till lång sikt. Olika råvarors strategiska betydelse bör bedömas på branschnivå för att avspegla efterfrågan i de olika sektorerna.

För det tredje måste vi sörja för brett stöd bland allmänheten. Utvidgningen av utvinnings-, förädlings- och återvinningsindustrin kommer att skapa nya arbetstillfällen och medföra ekonomiska framsteg. I EU står råvarusektorn direkt för omkring 350 000 arbetstillfällen, och mer än 30 miljoner arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin är beroende av tillgången till mineralråvaror. Allmänhetens acceptans kan dock inte tas för given. För att säkerställa att EU har en hållbar försörjning med råvaror och avancerade material kommer det att krävas över 1,2 miljoner nya arbetstillfällen fram till 2030. Det är mycket viktigt att man stöder kompetensutveckling i den akademiska världen, men också inom råvaruindustrin och i medlemsstaternas offentliga förvaltningar, med åtgärder för både arbetstagare inom sektorn och offentliga tjänstemän.

Det är också mycket viktigt att man säkerställer tillgången till tillräckliga mängder tillförlitlig, icke fossilbränslebaserad el till konkurrenskraftiga priser. EESK skulle vilja se en reform av den tillgängliga finansieringen för att stödja marknadsföringsfasen och täcka driftskostnaderna, i stället för att prioritera FoU-fasen i nya strategiska projekt, såsom är fallet i dag. Detta skulle hjälpa EU att matcha ambitionsnivån i den amerikanska lagen om inflationsminskning.

Vi bör också stödja marknader för sekundära råvaror med åtgärder för att skapa välfungerande marknader och minimera förlusterna av skrot. Marknader för sekundära råvaror är avgörande för en cirkulär ekonomi och skulle gynnas av att man undanröjer regleringsmässiga, ekonomiska eller tekniska hinder som uppstår i olika led i värdekedjan.

EESK föreslår att offentlig finansiering bör beviljas lättare om utvinningen baseras på ekonomiska och miljömässiga förstudier för att bedöma föroreningsinverkan. Därför behövs samordning med reglerna för statligt stöd. Dessutom bör vissa av EU:s antitrustverktyg anpassas för att bidra till att målen med denna lagstiftning uppnås, samtidigt som man undviker otillbörlig snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden (t.ex. skulle kontrollramen kunna tillämpas mer flexibelt på koncentrationer, med beaktande inte bara av målen i den gröna given utan även av målen i lagstiftningen om kritiska råvaror).

Slutligen behövs ändamålsenliga handelspolitiska skyddsåtgärder för att skydda de nya europeiska investeringarna och se till att vi kan konkurrera med andra stora aktörer. I syfte att diversifiera de externa källorna till kritiska råvaror bör EU utforska partnerskap och samarbetsavtal, bl.a. med EU:s kandidatländer, och finansiera projekt för att utveckla prospekteringskampanjer på utvalda nya platser och/eller tidigare exploaterade gruvfält. Sådana partnerskap skulle kunna villkoras av att kandidatländerna åtar sig att snabbare anpassa sin miljöpolitik till EU:s lagstiftning och normer.