I planen för en nettonollindustri saknas en vision om hur man ska se till att Europas industri förblir konkurrenskraftig och lockar till sig investeringar.
EESK bedömer att industriplanen i den gröna given och rättsakten om nettonollindustri generellt sett är godtagbara, men att de borde vara mer specifika när det gäller åtgärder som vidtas för att förbättra lokaliseringsfaktorerna, höja de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och särskilja EU från dess systemrivaler.
”Vi ställer oss mycket kritiskt till att det behövdes ett incitament som lagen om inflationsminskning i USA för att sporra EU att vidta åtgärder”, säger Sandra Parthie, föredragande för EESK:s yttrande om industriplanen i den gröna given och rättsakten om nettonollindustri. ”Vi önskar att detta skulle ha skett tidigare. Det hade varit bättre om EU reagerade mer kraftfullt och med större övertygelse för att visa våra företag och samhällen att vi verkligen vill att Europa även i fortsättningen förblir ett relevant område för industriell verksamhet, med goda arbetstillfällen och löner för arbetstagarna.”
Industrin i EU har sedan några årtionden en försvagad konkurrenskraft i förhållande till unionens vanliga rivaler. BNP per capita i EU har sjunkit från cirka 70 % av motsvarande värde i Förenta staterna på 2000-talet till under 66 %. Förenta staternas och EU:s andelar av världens bruttoinvesteringar minskade mellan 1999 och 2020 från 29 % till 20 % respektive från 23 % till 15 %.
För att vända denna nedåtgående trend rekommenderar EESK att man genomför en revision för att fastställa hur EU kan kontrollera och förbättra sina värdekedjor och undvika alltför starka beroenden. Kommittén föreslår också att samtliga förslag till EU-lagstiftning underkastas en konkurrenskraftskontroll.
Ett av de problem som enligt EESK kräver djärvare åtgärder är byråkratin och långa handläggningstider. Som exempel kan den offentliga finansieringen nämnas: beslut om att bevilja projekt ekonomiskt stöd och tillgång till finansiering tar för lång tid. För att hindra investerare från att ta sin verksamhet någon annanstans menar EESK att vi behöver åtgärder för att säkerställa snabb och tillgänglig finansiering för både driftskostnader och kapitalutgifter, oavsett typ av företag, stora eller små.
Tillståndsgivningen är ett annat område där industriplanen i den gröna given inte håller måttet, eftersom den inriktar sig på några få nollutsläppstekniker som ges förtur och mer ekonomiskt stöd för projekt, medan andra sektorer tampas med allt större svårigheter.
Enligt EESK:s förmenande är industriplanen i den gröna given och rättsakten om nettonollindustri alltför snävt inriktade på att främja gröna tekniker och på att utse ”primusar”. I stället bör en diversifierad industri med många olika sektorer uppmuntras.
I Europa finns en mängd energiintensiva tunga industrier och primärindustrier som behöver fasa ut fossila bränslen och som inte ingår i industriplanen i den gröna given.
Lättnader i EU:s regler för statligt stöd är en annan potentiell fälla, eftersom det skulle kunna öka klyftan mellan rikare medlemsstater och fattigare medlemsstater som inte har finanspolitiskt utrymme för att investera i den gröna omställningen eller för att stödja deras ledande industrier samt hushåll. Därför bör det föras en seriös debatt om en fond för europeisk suveränitet med målet att tillhandahålla ytterligare finansiering på EU-nivå för omställningen.
Kommissionens siffror visar att det finns en betydande potential att skapa arbetstillfällen inom nettonollteknik: 180 000 arbetstagare behövs inom tillverkning av vätgasbränsleceller, 66 000 inom solcellstillverkning och 800 000 inom batteritillverkning.
Industriplanen i den gröna given stöder visserligen utvecklingen av grön kompetens, men EESK anser att den bör stödja utvecklingen av alla de färdigheter som behövs inom industrin. Planen bör också möjliggöra att arbetstillstånden för kvalificerade arbetstagare från länder utanför EU påskyndas och standardiseras. (dm)