Den tyske fackföreningsaktivisten Peter Schmidt ger oss en inblick i de utmaningar som fackföreningarna i hans land står inför med permitteringar och uppsägningar å ena sidan och personal inom samhällsviktig verksamhet som sätter sin säkerhet på spel å andra sidan

Hur upplever du coronakrisen?

Jag har en känsla av att vi lever i surrealistiska tider och håller på att upptäcka hur sårbara våra samhällen och ekonomier är.

Vad har den här krisen inneburit för dig och din organisation?

För mig som fackföreningsaktivist är det viktigt att vi träffas och kommunicerar med varandra. Föreningsfrihet är ett centralt inslag i vår demokrati. Vi ser hur viktig denna rättighet är och inser att vi kommer att behöva kämpa för att bevara den i framtiden.

I vissa fall, där vi haft utmärkta relationer med arbetsgivarna, har vi hittat sätt att hålla den sociala dialogen vid liv och lyckats nå ömsesidigt fördelaktiga avtal. Men i andra fall har både arbetstagarna och företagen dragit det kortaste strået.

Hur upplevde du nedstängningen?

Det som slog mig mest var att få se så mycket social solidaritet mellan grannar och vänner. Jag slogs också av hur samhället trappade ner.

Vad saknade du mest under denna svåra tid?

Möjligheten att träffa vänner och släktingar och att gå på restaurang.

Vad kan vi dra för lärdomar av nedstängningen?

Att sjuksköterskorna, affärsbiträdena, sophämtarna, medarbetarna inom vården och så vidare är de viktigaste människorna i vårt samhälle, och då har de ändå de lägsta lönerna. Viruset har blottlagt vår ekonomiska svaghet, och därför behöver vi en övergång till en välfärdsekonomi-

Vad finns det för hopp för dem vars arbeten är hotade?

Att medlemsstaterna lärt sig sina läxor och stöder dem under lång tid när deras kontrakt har gått ut.

Vilka är de första personerna du vill träffa när det här är över?

Min mor. Hon sitter på ett äldreboende där det fortfarande råder besöksförbud.