Jag företräder Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) där vi i början av pandemin arbetade hårt för att trygga livsmedelsförsörjningen.

Inom LRF har vi ett system för jordbrukare som behöver stöd. Om en jordbrukare blir sjuk finns det grupper som under sjukdomstiden kan hjälpa till med djuren eller andra praktiska uppgifter. I mars sattes detta system snabbt i drift.

LRF har också hjälpt företag att matcha arbetssökande med jordbrukare som saknar tillräcklig arbetskraft. Ett av många exempel på detta är en grönsaksproducent som anställde arbetstagare från ett närliggande hotell som stängt ned sin verksamhet. Tack vare liknande initiativ, och att många säsongsarbetare kunnat komma till Sverige från andra länder, har nu jordbruks- och skogsbrukssektorerna, där det till en början rådde brist på personal, mer eller mindre säkrat den arbetskraft de behöver.

Många jordbruksföretag, i synnerhet grönsaksproducenter, har varit tvungna att odla andra grödor i år, och skogsproducenter har behövt skjuta upp viss verksamhet. På det stora hela verkar dock jordbrukssektorn (inklusive trädgårdsnäringen) ha klarat sig bättre i Sverige än i många andra länder i Europa.

Vi har inom vår organisation emellertid känt att vi måste vara solidariska även med sektorer utanför jordbruket. Ett praktiskt exempel på vad vi gjort är att skänka overheadfilm från vårt Stockholmskontor, som används för att tillverka skyddsvisir för hälso- och sjukvården.

Personligen känner jag mig väldigt lyckligt lottad. Ingen i min närhet har blivit sjuk i covid-19.

Jag arbetar lika bra hemma som på kontoret. Jag kan höra grannar i min byggnad gräla, vilket får mig att tänka på dem som haft det svårare under samhällets nedstängning ‒ på människor som förlorat sina jobb, barn som inte kunnat gå till skolan och som inte ätit en skolmåltid på väldigt länge och familjer som lever i små lägenheter utan plats för att arbeta eller göra läxor.

Jag saknar dock min familj, särskilt mina föräldrar som är äldre. Jag saknar att kunna göra vardagliga saker, som att träffa många personer samtidigt. Och självklart saknar jag mitt kontor och mina kollegor.

Trots all smärta, allt som gått förlorat och alla störningar som orsakats tror jag att vi under covid-19-krisen också lär oss mycket. Framför allt tror jag att vi lär oss att acceptera ovissheten. Vi är vana att kunna planera våra liv, men pandemin har gjort att vi tvingats ändra våra vanor, inte minst i början av krisen. Vi har nu utvecklat nya vanor. Samtidigt vet vi inte hur länge ovissheten kommer att vara.

Det första jag vill göra när detta är över är att träffa mina föräldrar och svärföräldrar. Jag har träffat mina föräldrar över en picknick i en park, där vi höll avstånd till varandra, men jag ser fram emot att tillbringa tid med dem på riktigt ‒ som på den gamla goda tiden.