I december anordnade EESK en visning av filmen Under the Grey Sky, som skildrar några belarusiska journalister som tvingas betala ett oerhört högt personligt pris för att de rapporterat om den politiska oron i sitt land.

I sin första långfilm, Under Grey Sky, berättar den belarusisk-polska filmskaparen Mara Tamkovitj den hjärtskärande historien om Lena, en belarusisk journalist som fängslas efter sin direktströmning av regeringens tillslag mot fredliga demonstrationer på ”Förändringarnas torg” i Minsk. Året är 2020 och en aldrig tidigare skådad våg av protester sveper över Belarus efter det riggade val där Aleksandr Lukasjenko valts om för sjätte gången.

Lena och hennes fotograf Olja grips när de fortsätter att filma protesterna trots att de spårats av en polisdrönare. Historien tar sedan en absurd och kafkakartad vändning. Först anklagas Lena för att ha ”organiserat upplopp och stört kollektivtrafiken”, sedan ändras åtalspunkterna till högförräderi. Det som borde ha varit ett sju dagar långt administrativt frihetsberövande omvandlas till ett åttaårigt fängelsestraff efter en sluten rättegång. Hennes kollega döms till två års fängelse. Lenas make Ilja, som också trakasseras av regimens polis, försöker desperat få ut henne ur fängelset och försöker till och med övertala Lena att erkänna sig skyldig i utbyte mot frihet. Men Lena vägrar.

Filmen är inspirerad av den sanna historien om de belarusiska journalisterna från Belsat TV, Katsiaryna Andrejeva, hennes make Ihar Iljash och hennes kollega Darja Tjultsova. Darja har avtjänat sitt tvååriga straff, men Katsiaryna och Ihar sitter fortfarande i fängelse. Hon avtjänar ett förlängt fängelsestraff på åtta år och tre månader. De är långt i från de enda: i slutet av 2024 uppskattade det belarusiska journalistförbundet att 45 mediearbetare alltjämt sitter fängslade. Många befinner sig under trycket att fängslas, även efter att de flytt utomlands.

Filmen hade världspremiär på Tribeca-festivalen i New York i juni 2024.

Den 13 december visades Under the Grey Sky vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) i närvaro av Mara Tamkovitj och i samband med ett seminarium om de belarusiska oberoende mediernas roll i att främja ett motståndskraftigt och demokratiskt samhälle.

EESK info fick en pratstund Mara Tamkovitj om filmen:

Hur nära skildrar filmen de verkliga händelser som Katsiaryna Andrejeva var med om och det öde som hon drabbades av? Använde du dig av verkliga bilder från protesterna 2020 och Andrejevas fall?

De verkliga bilderna används flera gånger i filmen. Karaktärernas direktströmning från protesten i början av filmen är egentligen filmad av Andrejeva och Tjultsova: vi har lagt in de verkliga bilderna i en spelad scen. Frihetsberövandet av Raman Bandarenka som karaktärerna ser på sin bärbara dator är också bildmaterial hämtat från verkligheten (redaktörens anmärkning: aktivisten Raman Bandarenka misshandlades till döds av maskerade ligister efter att ha försökt hindra dem från att riva ned de röda och vita band som symboliserar Belarus flagga före den sovjetiska ockupationen). I slutet av filmen visar jag, som en sort epilog, ett montage av Katsiarynas direktsändningar från protesterna.

Själva grundhandlingen i filmen är nära verklighetsbaserad: hur journalisterna greps och åtalades och vilka straff de fick. Men min målsättning var inte skildra händelseförloppet i detalj, utan snarare att förmedla den känslomässiga sanningen bakom de val som människor tvingades göra och de smärtsamma val som de ställdes inför. Karaktärerna har andra namn för att skapa ett visst avstånd mellan dem och de verkliga personer som var inspirationen till filmen, men också för att få publiken att betrakta den här historien som en av många, som en metafor för det som drabbade hela nationen. 

Känner den bredare allmänheten i Belarus till vad som hänt Andrejeva och andra journalister som henne? Vet du hur många människor som har drabbats av samma eller ett likartat öde?

De politiska gripandena och det politiska förtrycket har pågått i så stor omfattning i Belarus att det är svårt att inte känna till vad som hänt. Minst 130 000 personer har utsatts för olika former av förtryck och omkring 500 000 har lämnat landet sedan 2020. Det är helt enkelt för massivt för att kunna döljas.

Det officiella antalet politiska fångar (de som åtalats eller dömts för brott) i Belarus har legat stadigt på omkring 1 300 personer under de senaste åren, men det man måste inse är att hundratals, om inte tusentals, redan har avtjänat sitt straff, vissa har beviljats tidigare frigivning och många av de som nyligen dömts vågar inte hävda att de är politiska fångar. Det är ett förtryck på löpande band som ständigt pågår, där nya fångar ersätter dem som friges. 

Vad var det som motiverade dig att göra filmen? Vad hoppas du kunna uppnå med den?

Som belarusier kände jag mig starkt manad att göra något när den belarusiska regimen brutalt slog ned protesterna 2020. Som före detta journalist kan jag starkt relatera till mina karaktärers perspektiv. Som filmskapare såg jag att det fanns en stark och djupt rörande berättelse som jag bara måste skildra. 

Vad hoppas du att de som ser filmen kommer att ta med sig som huvudbudskap eller främsta känsla efter att ha sett filmen?

Jag hoppas verkligen att människor kommer att fundera lite grann kring vad frihet faktiskt innebär, hur mycket den är värd och om de faktiskt uppskattar vad de har. Jag hoppas att de tänker på Kacia och Ihar och alla andra som fängslats, eftersom frihet är något som många människor här i Europa tar för givet. 

Vad bör EU – dess institutioner, det civila samhället, journalist- och människorättsorganisationer och nationella regeringar – göra för att hjälpa till?

Jag vill uppmana EU att inte glömma bort Belarus och att inte avfärda landet som ett hopplöst fall. Tack vare stödet från EU kan vår kultur, våra medier och vårt civila samhälle överleva under detta enorma tryck, och även om det kanske känns som en långsiktig investering är det värt det i slutändan.