Kommissionen kommer snart att lägga fram ett paket med lagstiftningsreformer om företagens rapporteringsskyldigheter, det så kallade omnibuspaketet.  Paketet syftar till att förenkla och rationalisera hållbarhetsbestämmelserna och göra rapporteringsskyldigheterna tydligare för företagen. Sedan paketet tillkännagavs i november har det sänt chockvågor över hela EU, varit föremål för omfattande diskussioner och väckt motstånd från olika grupper. Civilsamhällesorganisationer, fackföreningar, företag, investerare, jurister och akademiker har alla framfört oro beträffande risken för att omnibuspaketet leder till avreglering, och uppmanat kommissionen att skydda, snarare än försvaga, dessa instrument.  Andriana Loredan från ECCJ (europeiska koalitionen för företagsrättvisa) förklarar vad som står på spel och varför civilsamhällesorganisationer som ECCJ motsätter sig omnibuspaketet.

Konkurrenskraft används som förevändning för avreglering av välbehövliga hållbarhetsbestämmelser

Omnibuspaketet är inriktat på tre viktiga hållbarhetsinstrument som står i centrum för den europeiska gröna given, nämligen direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet och taxonomiförordningen. Paketet är ett direkt resultat av att den nya kommissionen lagt om kursen, vilket inleddes med Mario Draghis rapport om EU:s framtida konkurrenskraft i september 2024. I Draghi-rapporten tillskrivs stagnationen på EU:s marknader delvis alltför stora regelbördor för företagen, samtidigt som han bekvämt nog bortser från andra viktiga faktorer, såsom den olje-, gas- och livsmedelsinflation som drivs av multinationella företags spekulation. Enligt Draghi-rapporten är EU:s ram för hållbarhetsrapportering och tillbörlig aktsamhet en stor källa till regelbördor. Utan bevis som kopplar hållbarhetslagstiftningen till den upplevda bristen på konkurrenskraft i EU har detta snäva perspektiv blivit en förevändning för att eventuellt avveckla hållbarhetslagstiftningen helt och hållet.

Med detta särskilda omnibuspaket avser kommissionen att förenkla några av de mest avgörande instrument som nyligen antagits för att ta itu med storföretagens inverkan på människor och miljö. Detta inbegriper direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, som antogs så sent som förra året och ännu inte har genomförts.

Alla diskussioner om omnibuspaketets innehåll är för närvarande bara spekulationer. En av de största riskerna med omnibuspaketet är dock att lagstiftningen om hållbarhetsinstrument öppnas upp igen, vilket skulle kunna leda till att bestämmelser av central betydelse omförhandlas (såsom det civilrättsliga ansvaret eller klimatomställningsplanerna inom ramen för direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet). ECCJ motsätter sig starkt att tidigare överenskommen hållbarhetslagstiftning öppnas upp igen. Detta skulle öka den rättsliga osäkerheten, äventyra företagens respekt för de mänskliga rättigheterna och miljön och missgynna dem som redan anpassat sig till de nya bestämmelserna.

Företagens oproportionerliga inflytande i ett bristfälligt samrådsförfarande

Omnibuspaketet har tillkännagetts och kommissionen har utarbetat sitt förslag med en total brist på öppenhet och utan hänsyn till EU:s fördragsbestämmelser och kommissionens egna förfaranderegler.

Kommissionen har för avsikt att lägga fram sitt omnibusinitiativ inom en mycket snäv tidsram, som inte möjliggör adekvat konsekvensbedömning och offentligt samråd. Detta tillvägagångssätt är oförenligt med rätten att delta i EU:s beslutsprocesser, en demokratisk princip som skyddas av EU:s fördrag. Det strider också mot kommissionens egna riktlinjer för bättre lagstiftning, som kräver ett brett och öppet samråd med berörda parter under kommissionens beslutsprocess.

I februari 2025 höll kommissionen i stället ett skensamråd, en så kallad verklighetskontroll, med en liten, utvald grupp av berörda parter, främst stora företag och näringslivsorganisationer. Många av dessa företag riskerar för närvarande rättsliga åtgärder för kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller för att ha orsakat skada på miljön i sin egen verksamhet eller i sin värdekedja. De har således ett egenintresse av att försvaga hållbarhetslagstiftningen, på bekostnad av arbetstagarna, lokalsamhällena och klimatet. Dessutom stod den oproportionerliga representationen av stora företag i skarp kontrast till det civila samhällets underrepresentation. Civilsamhällesorganisationer, fackföreningar och småföretag var bara symboliskt representerade, medan offer för företags missbruk och företag som förespråkar hållbarhetsbestämmelser helt uteslöts från samtalet.

Omnibuspaketet: ett potentiellt hot mot en ambitiös klimatpolitik

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och kommissionsledamot Valdis Dombrovskis, som övervakar hela ”förenklingsarbetet”, verkar ansluta sig till de största och mäktigaste företagens agenda. I synnerhet omfattade kommissionens viktigaste partner under den så kallade verklighetskontrollen företag vars affärsverksamhet i hög grad bidrar till klimatförändringarna och som har ett intresse av sänkta klimatkrav, såsom företag inom olje-, gas-, petrokemi-, fordons- och finanssektorerna. Med tanke på den rådande klimatkrisen och dess negativa konsekvenser för människor och miljö väcker detta oro över huruvida omnibuspaketet kommer att innebära ett steg bakåt för klimatpolitiken.

Kommissionens bör prioritera genomförande snarare än avreglering

Om kommissionen verkligen är intresserad av konkurrenskraft och minskad regelbörda samt mänskliga rättigheter och klimaträttvisa bör den överväga hur hållbarhetsinstrumenten skulle kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Detta kan enkelt göras genom riktlinjer för att bistå företagen och medlemsstaternas myndigheter, i enlighet med direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, samt genom finansiering och kapacitetsuppbyggnad. Detta tillvägagångssätt skulle innebära att man tar fasta på Draghi-rapportens kritik mot bristen på vägledning för att underlätta tillämpningen av EU:s hållbarhetslagstiftning.

Slutligen är det inte heller rätt väg att gå för att uppnå verklig konkurrenskraft att i hemlighet omarbeta viktiga hållbarhetsbestämmelser bakom stängda dörrar med några av världens största företag. 

Andriana Loredan är handläggare vid ECCJ (europeiska koalitionen för företagsrättvisa) och har varit involverad i opinionsbildning om direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet sedan förslaget först lades fram 2022. Hon arbetade tidigare med frågan om affärsverksamhet och mänskliga rättigheter ur ett tvångsarbetesperspektiv vid Anti-Slavery International.