Av Arnold Puech d’Alissac, vice ordförande i Arbetsgivargruppen vid EESK

När Emmanuel Macron för första gången valdes till Frankrikes president 2017 blev han omedelbart en galjonsfigur för radikal centerpolitik. Mot bakgrund av den nuvarande situationen i geopolitiskt hänseende och på hemmaplan fokuserade hans kandidatur denna gång inte särskilt mycket på den radikala centerns strävanden, utan på att han gjort sig känd som en sann samhällsförbättrare och på hans vision för världspolitiken, samt på att han som ledare har blåst nytt liv i den franska politiken. De slutliga valresultaten visar dock på ett land som är påfallande mer kluvet och splittrat än 2017.

Hur kan vi åter ingjuta hopp i de franska medborgarna och se till att vi inte nästa gång behöver bevittna hur Marine Le Pen än mer låtsas företräda den politiska mitten? Svaret är enkelt: social rörlighet uppåt. Emmanuel Macron måste inrikta sig på de missgynnade och ge dem verkliga möjligheter att klättra upp för den ekonomiska och sociala stegen.

Vi kommer att gå till valurnorna en tredje gång i juni, då det är dags för parlamentsval. Som systemet nu är inrättat har det alltid gett positiva resultat för presidenterna, och i detta sammanhang oroar jag mig inte alls för Macron; en stark majoritet kommer att uppnås eftersom oppositionen till vänster och till höger inte är tillräckligt sammanhållen.

Och för att Republikanerna ska klara sig blir de tvungna att ändra kurs något, i synnerhet i de större frågor som har plågat Frankrike, nämligen underskotten samt stabilitets- och tillväxtpakten. Detta kunde bereda vägen för välstånd och hopp.

Vi måste genomföra reformer i vårt land, i synnerhet när det gäller pensionssystemet, som präglas av skriande ojämlikhet mellan den offentliga och den privata sektorn. Inget nytt på den fronten. Och en återblick på allt som president Macron har åstadkommit under de senaste fem åren avslöjar att det finns många reformer som han inte har kunnat genomföra. En stor utmaning under hans andra period kommer att vara de reformer han lyckas genomföra.

Reformerna kommer inte att vara någon enkel sak. Vi hör nära samman med EU, och översynen av stabilitets- och tillväxtpakten kunde kanske hjälpa oss att ändra på saker och ting.  När det gäller Europa tror jag att Emmanuel Macron är en bra allierad och han kommer att fortsätta att följa den väg han har slagit in på. Slutligen kan man konstatera att han med förebild i den tyska regeringen har utsett två ministrar med ansvar för den ekologiska omställningen.

På Emmanuel Macrons väg framåt finns det gott om hinder och utmaningar, men eftersom detta är hans andra mandatperiod kan vi förutsätta att han tar tillvara erfarenheterna från den första.