När krisen bröt ut i mitten av mars fann vi oss i en helt unik situation som var svår att greppa. Över hela Europa stängdes nästan allt ned, men ingen visste då om nedstängningen av samhället faktiskt skulle tjäna sitt syfte. Att rädda liv var det viktigaste, om det så skulle ske på bekostnad av ekonomin.

Europas fyra friheter försvann över en natt. Den inre marknaden var nästan omintetgjord. Vi såg hur en medlemsstat stoppade leveranser till en annan och hur köpare bokstavligt talat väntade utanför munskyddsfabrikerna i Kina för att kunna lägga det högsta budet.

I mitt land, Estland, var situationen inte så allvarlig. Hälso- och sjukvårdssystemet kunde hantera situationen och antalet dödsfall till följd av covid-19 var relativt lågt (totalt 69). Det rådde till en början brist på munskydd och annan skyddsutrustning, men det problemet löstes efter ett tag. Det var positivt att se hur snabbt vissa företag ställde om sin produktion för att tillverka nödvändig utrustning, medan andra hjälpte till med leveranserna.

Min familj och jag klarade oss ganska bra. Hemma i vårt hus, som har trädgård och ligger i ett grönt område, led vi inte alltför mycket av krisen. Givetvis var nästan allt stängt – köpcentrum, skolor, biografer, teatrar och idrottsanläggningar – men att gå ut och gå (med avstånd till andra!) var möjligt, och rekommenderades till och med.

Det digitala uppsvinget, inom allt från shopping till seminarier och kommunikation, var anmärkningsvärt. Plötsligt skedde allt över internet, även skolundervisningen. Över en natt blev undervisningen och inlärningen nätbaserad, och det gick bra för både lärare och elever. Vi har alla lärt oss mycket under krisen. Att se hur mycket min dotter saknade att gå till skolan gjorde mig varm inombords.

Vad gäller mitt arbete tillhandahöll det juridiska teamet vid min organisation, estniska handels- och industrikammaren, rekordmånga konsultationer under krisen. Antalet fall där force majeure kunde konstateras var fler än någonsin. Den ekonomiska situationen håller så sakteliga på att förbättras, men vissa sektorer har fortfarande stora problem. Jag är rädd att detta bara är början och att situationen kommer att bli svårare under hösten. För tillfället finns statliga åtgärder på plats som hjälper många människor, men vad kommer att hända om dessa upphör?

Svåra tider som dessa får en att tänka på och uppskatta det liv vi lever och vår frihet, i Europa men också vid kommittén. Att kunna resa, åka till Bryssel och hålla våra debatter är en verklig lyx. Det är ytterst viktigt att vi fortsätter vårt arbete, så att vi kan upprätthålla en verklig länk mellan människor i olika EU-länder, i kristid såväl som i en tid utan kris.