En dramatisk förändring har ägt rum bland människorna i Belarus. En kraftfull folkrörelse har vuxit fram sedan 2020, som kulminerat i de största massprotesterna sedan Sovjetunionens kollaps. Till skillnad från tidigare val har människor från alla samhällsgrupper varit delaktiga i gräsrotsrörelsen, de har samverkat genom sociala medier och letts av kvinnor.

Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko saknar stöd och legitimitet i befolkningens ögon. Den massiva uppslutningen skrämde honom. Sedan dess har regimen växlat till överlevnadsläge och inriktat sina insatser på att slå ned på alla avvikande åsikter. Det civila samhället var den första måltavlan.

Förtrycket har aldrig varit större sedan landet blev självständigt. Sedan augusti 2020 har omkring 40 000 personer frihetsberövats. Antalet erkända politiska fångar uppgår nu till nästan tusen och fler och fler tillkommer.

Men belarusierna har aldrig gett upp. De har skapat strukturer som kommer att lägga grunden för ett nytt Belarus. De har utvecklat reformer och samlat in medel för att stödja behövande och varandra. De två största gräsrotsfinansierade initiativen, BySol och ByHelp, har delat ut 7 miljoner US-dollar i ekonomiskt och juridiskt stöd till förtryckta personer. Regimen har svarat med att anklaga dessa kampanjer för finansiera extremism och inlett straffrättsliga förfaranden mot grundarna. Människor som har tagit emot bistånd från dessa program har i vissa fall fått sina bankkonton frysta.

När Lukasjenkos regim slagit ned protesterna med våld har människorättsförsvarare arbetat outtröttligt för att dokumentera statens brutalitet och för att få de politiska fångarna frisläppta. Trots att mer än 100 webbplatser har blockerats och alla större oberoende mediekanaler tvingats lämna landet har människor delat ut egenutgivna tidningar och skickat ögonvittnesskildringar till journalister utomlands. För närvarande befinner sig 32 mediearbetare i fängelse men informationsflödet har aldrig avstannat.

Dagens belarusiska civilsamhälle är beslutsamt, motståndskraftigt och mer kreativt än staten. Det befinner sig dock under extrem press. Gripanden och böter dränerar organisationerna på mänskliga resurser. Många har flyttat till andra länder eller avbrutit sin verksamhet, eller tvingas arbeta på ett sätt som inte kan upptäckas av regimen. Över 300 icke-statliga organisationer har upplösts. I Belarus har de redan begränsade möjligheterna till finansiering blivit ännu mer begränsade.

Det är nu brådskande att den demokratiska världen omprövar sin strategi för att stötta det civila samhället i Belarus. Den viktigaste uppgiften är att upprätthålla strukturer på plats och hjälpa de organisationer som tvingats fly.

●    Först och främst bör givarorganisationerna beakta de ökade verksamhetskostnaderna till följd av förtryck och omlokalisering, samt de minskade möjligheterna för det civila samhället att motta medel i Belarus.

●    Ta hänsyn till verksamhetens förändrade format när ledningen befinner sig utanför landet. De allra flesta organisationer kan för närvarande bara verka från utlandet, medan verksamheten i landet i de flesta fall bara är möjlig informellt och i begränsad omfattning. Hur svårt det än är, är det viktigt att stödja människor inuti landet, eftersom många organisationer har personal kvar där.

●    För närvarande kan många organisationer inte fritt planera strategier, eftersom stödet tillhandahålls för kortsiktiga projekt på upp till ett år. Det är mycket viktigt att erbjuda fler möjligheter till långsiktigt stöd och infrastrukturstöd. Detta gäller särskilt omlokaliserade organisationer, så att de kan upprätthålla kommunikationen med målgrupperna i Belarus. Horisontella kopplingar mellan aktivister och initiativ bör byggas upp och upprätthållas.

●    Dessutom bör givare och betrodda mottagare utbyta information för att säkerställa att biståndet används på bästa sätt och att icke-statliga organisationer som inrättats av och finansieras av staten och regimvänliga organisationer inte lurar till sig stöd.

Lukasjenko vill hålla kvar Belarus i mörkret. Medierna behöver stöd som aldrig förr.

●    För det första behövs akut stöd till journalister, vilket bör inbegripa juridiskt, ekonomiskt och psykologiskt bistånd.

●    För det andra behövs institutionellt stöd till såväl etablerade mediekanaler som till utvecklingen av ett decentraliserat nätverk av bloggar och kommunikationskanaler inom Belarus. Människor törstar efter nyheter.

●    För det tredje bör kraftfullare åtgärder för att motverka propaganda och desinformation stödjas. Det är mycket viktigt att bekämpa internetövervakningen och förse belarusiska journalister med verktyg så att de kan kringgå censuren och förbättra sin digitala kompetens. Det är en avgörande pusselbit för att bidra till att främja landets frihetssträvanden.

Stödet till det civila samhället kommer att kräva en långsiktig strategi med tillräcklig flexibilitet och kreativitet. Det kommer att bidra till att skapa en kultur av opposition och respektfull debatt samt stärka omvandlingsprocessen.

Hanna Ljubakova