Företagen i EU står fortfarande inför överdriven byråkrati, fragmenterad lagstiftning och ökande kostnader. Denna överreglering hämmar deras tillväxt och hindrar dem från att hålla jämna steg med konkurrenter från andra delar av världen. EU kan inte fortsätta att gå runt i cirklar – företagarna behöver verkliga förändringar, inte ytterligare analyser av samma hinder som vi har känt till i åratal. Detta är ett viktigt tillfälle att gå från ord till handling. Det skriver Kinga Grafa från den polska företagarorganisationen Lewiatan.
Företagen i EU står fortfarande inför överdriven byråkrati, fragmenterad lagstiftning och ökande kostnader. Denna överreglering hämmar deras tillväxt och hindrar dem från att hålla jämna steg med konkurrenter från andra delar av världen. EU kan inte fortsätta att gå runt i cirklar – företagarna behöver verkliga förändringar, inte ytterligare analyser av samma hinder som vi har känt till i åratal. Detta är ett viktigt tillfälle att gå från ord till handling. Det skriver Kinga Grafa från den polska företagarorganisationen Lewiatan.
Kommissionen presenterade nyligen konkurrenskraftskompassen, en färdplan för de kommande fem åren som syftar till att stärka EU:s ekonomiska ställning och stödja de europeiska företagen. Det tillvägagångssätt som kommissionen föreslår är det rätta. Näringslivet har länge efterlyst sådana förändringar och gjort ”konkurrenskraft” och ”den inre marknaden” till sina främsta prioriteringar. Om EU vill vara globalt konkurrenskraftigt måste vi dock agera nu. Med en stark ekonomi som grund måste vi snarast rationalisera lagstiftningen, sänka energikostnaderna och sörja för effektivt stöd till investeringar och innovation. I ett instabilt geopolitiskt klimat måste vi också slutföra frihandelsavtal med viktiga partner, t.ex. sådana som omfattar tillgång till kritiska råvaror.
I dag står företagen i EU fortfarande inför överdriven byråkrati, fragmenterad lagstiftning och ökande kostnader. Konkurrenter från andra delar av världen växer snabbare, medan överreglering hämmar de europeiska företagens tillväxt. Kommissionen måste lägga fram konkreta reformer som verkligen förbättrar EU:s företagsklimat. Konkurrenskraftskompassen tar upp de största hindren för tillväxt och produktivitet i EU, såsom höga energikostnader, överreglering och kompetens- och arbetskraftsbrist. Detta är rätt tillvägagångssätt, men det viktigaste är att detta omsätts i praktiken. Det innebär lagstiftningsförslag och handlingsplaner som främjar konkurrenskraften och inte bromsar den.
Den inre marknaden är en av den europeiska integrationens största framgångar, men dess fulla potential måste frigöras. Det är oacceptabelt att de hinder på den inre marknaden som fastställdes för 20 år sedan fortfarande kvarstår. Det polska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd har möjlighet att ändra detta, och friheten att tillhandahålla tjänster är en nyckelprioritering. Detta är viktigt inte bara för transportsektorn utan också för den växande gruppen av företag som erbjuder yrkesmässiga tjänster. Tyvärr ägnas denna fråga inte tillräcklig uppmärksamhet i Letta- och Draghi-rapporterna. Enrico Letta fokuserade enbart på byggverksamhet och detaljhandel, medan Mario Draghi inte tog hänsyn till kommissionens uppskattningar av de ytterligare steg som skulle kunna frigöra tjänstemarknadens potential. Det är positivt att Sauli Niinistö i sin rapport lyfte fram tjänsternas roll när det gäller att skapa resiliens och säkerhet. Ingen behöver övertygas om hur viktigt det är i det nuvarande geopolitiska landskapet. Det är mot denna bakgrund som kommissionen föreslår den ”28:e ordningen” – en enda uppsättning regler som omfattar beskattning, arbetsrätt och bolagsrätt. Detta initiativ syftar till att förenkla gränsöverskridande verksamhet, särskilt för små och medelstora företag, men vi vet i detta skede inte tillräckligt mycket om förslaget för att kunna bedöma det.
Den aviserade avregleringen och rationaliseringen av lagstiftningen är helt klart ett steg i rätt riktning. Nu är det dock dags att omsätta förslagen i praktiken, och det måste handla om mer än bara att minska rapporteringsbördan. Vi hoppas att kommissionen kommer att göra en grundlig ”revision” av EU-lagstiftningen som utmynnar i specifika förslag för att snabbt förbättra EU:s regelverk.
Vi ser fram emot forumet för den inre marknaden i Kraków och emotser slutsatserna från det offentliga samrådet med Lewiatans medlemmar. Målet är att förbereda nästa inremarknadsstrategi.
Detta är ett viktigt tillfälle att gå från ord till handling och genomföra lösningar som verkligen frigör de europeiska företagens utveckling. Dialog mellan EU-institutionerna och arbetsmarknadens parter kommer att vara avgörande för att finna lösningar som tillgodoser företagens verkliga behov. Om vi inte fattar djärva beslut kommer vi att förlora värdefull tid och halka efter i den globala konkurrensen.
Kinga Grafa är biträdande generaldirektör för Europafrågor vid privatföretagarnas centralorganisation Lewiatan och ständig delegat till BusinessEurope.Hon är utbildad statsvetare och journalist och fick erfarenhet av hur EU fungerar när hon arbetade för UKIE (polska byrån för kommittén för europeisk integration) 2008–2009 och vid Europaparlamentet 2009–2014. Hon är också medförfattare till en bok om den polska aristokratin och författare till vetenskapliga publikationer om amerikansk utrikespolitik, den amerikanska eliten och kulturdiplomati.
EU måste stå emot lockropen om avreglering, eftersom det bara skulle skapa osäkerhet för företagen, försvaga den hållbarhetsdrivna konkurrenskraften och försämra medborgarnas välbefinnande och förtroende. Det säger Danny Jacobs, generaldirektör för det flamländska miljönätverket Bond Beter Leefmilieu (BBL). Han redogör för de icke-statliga miljöorganisationernas oro över EU:s senaste förslag om att förenkla lagstiftningen, som de fruktar kan åsidosätta de viktiga ambitionerna i den europeiska gröna given.
EU måste stå emot lockropen om avreglering, eftersom det bara skulle skapa osäkerhet för företagen, försvaga den hållbarhetsdrivna konkurrenskraften och försämra medborgarnas välbefinnande och förtroende. Det säger Danny Jacobs, generaldirektör för det flamländska miljönätverket Bond Beter Leefmilieu (BBL). Han redogör för de icke-statliga miljöorganisationernas oro över EU:s senaste förslag om att förenkla lagstiftningen, som de fruktar kan åsidosätta de viktiga ambitionerna i den europeiska gröna given.
Kan du kommentera kommissionens senaste initiativ om avreglering, såsom konkurrenskraftskompassen och omnibuspaketet?
Kommissionen har lagt fram en ekonomiskt driven agenda för avreglering och förenkling som riskerar att sätta svårvunna miljömässiga, sociala och ekonomiska framsteg på spel. Detta spänningsförhållande mellan anpassning och bevarande av EU:s regelverk gör det svårt för EU att hålla en stadig kurs.
Kommissionens konkurrenskraftskompass, som lades fram i slutet av januari, återspeglar företagens oro över energikostnader och ekonomiska utmaningar, men åsidosätter viktiga prioriteringar såsom nollförorening och medborgarnas välbefinnande, och misslyckas med att styra EU:s ekonomi mot en ren, välmående och cirkulär framtid. Kompassen riskerar att leda EU på avvägar. Att främja en konkurrenskraftig utfasning av fossila bränslen utan att integrera sociala och miljömässiga mål undergräver EU-institutionernas själva syfte: att tjäna och värna det allmänna bästa.
Det som oroar det civila samhällets organisationer är det riskfyllda förenklingsmålet på 25 % i kompassen. En rationalisering av lagstiftningen är välkommen, men förenklingar utan grundliga bedömningar skulle kunna undergräva det viktiga hälso-, social- och miljöskyddet. Det är inte lagstiftning som hindrar företagsinnovation, utan snarare bristen på tydliga regler. Ytterligare avreglering skulle bara skapa ett klimat av osäkerhet som missgynnar pionjärerna – de företag som tar ledningen – samtidigt som framsteg och hållbarhet äventyras.
Vi befarar också att denna strävan efter förenkling kommer att ske på bekostnad av miljömässiga och sociala mål. Direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet och EU:s taxonomi har många brister och har inte gått så långt som de kunde ha. Att försvaga dem ytterligare från en redan låg utgångspunkt skulle göra dessa direktiv meningslösa.
Ett annat konkret exempel visar vad som händer just nu. Flandern har ställts inför ett enormt PFAS-problem de senaste åren: en stor del av vårt territorium är förorenat med dessa kemikalier, och hundratusentals medborgare påverkas. En begränsning eller ett förbud enligt kemikalielagstiftningen (Reach) ses som det effektivaste verktyget för att begränsa riskerna med ämnen, såsom PFAS, som används både i industriprocesser och i produkter (blandningar och varor). Om kommissionen inte längre skulle trycka på betydelsen av en sträng Reach-lagstiftning skulle det öka risken för exponering för farliga kemikalier som är skadliga för folkhälsan. Företagen skulle inte i lika hög grad behöva söka säkra alternativ, vilket skulle hämma innovation inom hållbar kemi. Miljöföroreningarna kan komma att öka eftersom mindre stränga regler leder till mer farliga utsläpp och avfall. Konsumenterna skulle löpa större risk eftersom produkterna inte kontrolleras lika noggrant med avseende på giftiga ämnen. Detta skulle kunna leda till att europeiska företag halkar efter i den globala omställningen till säkrare och miljövänligare produkter och förlorar marknadsandelar till konkurrenter som anammar framtidssäkrade innovationer.
Hur hoppfull är du om den gröna givens öde mot bakgrund av kommissionens nyligen aviserade kurs med sikte på att stimulera den europeiska ekonomin?
Kommissionens arbetsprogram för 2025 innehåller både löften och risker. Dess åtaganden om utfasning av fossila bränslen och energi till överkomliga priser signalerar en potentiell väg mot ett renare och mer resilient EU, men de centrala ambitionerna i den europeiska gröna given riskerar att åsidosättas. Farhågorna växer när det gäller den föreslagna omnibusförordningen, som skulle kunna fungera som en bakdörr för avreglering av företagens ansvar med ”förenkling” som förevändning. Den senaste tidens utveckling visar att förenkling alltför ofta används för att försvaga viktiga skyddsåtgärder, från kemikalielagstiftning till jordbruk. Den förhastade reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i mars 2024, där gröna skyddsåtgärder avskaffades, är ett tydligt exempel. Nu riskerar den sedan länge emotsedda översynen av Reach, som en gång utformades som ett verktyg för att skydda folkhälsan och miljön, att ompaketeras som en ”förenklingsåtgärd” för att lätta på reglerna för industrin.
För bara några månader sedan lovade kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att hålla kursen beträffande alla mål i den europeiska gröna given. Ändå säger det nuvarande arbetsprogrammet något annat genom att just de mål där åtgärder brådskar mest – särskilt nollföroreningsambitionen – nedprioriteras.
Anser du att den föreslagna avregleringen skulle kunna inverka negativt på hållbarheten och de framsteg som hittills gjorts?
EU måste stå emot lockropen om avreglering, som bara skulle undergräva den rättsliga säkerheten och förutsägbarheten för företagen, försvaga den långsiktiga hållbarhetsstyrda konkurrenskraften och urholka medborgarnas välbefinnande och förtroende.
EU måste se till att minskad byråkrati inte innebär försämrat miljö- och folkhälsoskydd. Ett smart genomförande bör stärka, inte undergräva, den europeiska gröna given. Att försvaga viktiga miljömässiga och sociala skyddsåtgärder med minskad byråkrati som förevändning är inte en strategi för ekonomisk styrka. Det är ett vårdslöst steg bakåt som undergräver just de regler som syftar till att framtidssäkra vår ekonomi. Allt detta ökar den alarmerande risken för att ett årtionde av framsteg i fråga om hållbarhet tillintetgörs.
Samtidigt utsätts det civila samhället för allt större tryck i hela EU, med restriktiva lagar om utländska agenter, nedslagna protester och minskad finansiering, vilket hotar de grundläggande rättigheterna. Det europeiska demokratiförsvaret och EU:s kommande strategi för det civila samhället måste omfatta mer än bara symboliska åtaganden – de måste tillhandahålla rättsligt skydd, hållbar finansiering och en strukturerad civil dialog med EU-institutionerna. Kommissionen måste i sitt arbetsprogram prioritera skyddet av demokratin genom att stärka det civila samhället. Utan ett oberoende civilt samhälle med tillräckliga resurser är själva den europeiska demokratin hotad.
Danny Jacobs är generaldirektör för Bond Beter Leefmilieu – BBL (en sammanslutning av 135 icke-statliga miljöorganisationer i den belgiska regionen Flandern) och belgisk företrädare i Europeiska miljökontoret (Europas största nätverk av miljöorganisationer på gräsrotsnivå, som företräder omkring 30 miljoner enskilda medlemmar och anhängare).
Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), Europas största fackliga organisation, som företräder 45 miljoner arbetstagare på europeisk nivå, har vägrat att ställa sig bakom konkurrenskraftskompassen, kommissionens plan för att stimulera EU:s ekonomi. För EFS är kompassen oacceptabel i sin nuvarande form. Vi talade med EFS generalsekreterare Esther Lynch om arbetstagarnas främsta invändningar mot kompassen och den europeiska pelaren för sociala rättigheters öde mot bakgrund av att det riktas nya krav på drastisk avreglering och ett starkare fokus på konkurrenskraft.
Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), Europas största fackliga organisation, som företräder 45 miljoner arbetstagare på europeisk nivå, har vägrat att ställa sig bakom konkurrenskraftskompassen, kommissionens plan för att stimulera EU:s ekonomi. För EFS är kompassen oacceptabel i sin nuvarande form. Vi talade med EFS generalsekreterare Esther Lynch om arbetstagarnas främsta invändningar mot kompassen och den europeiska pelaren för sociala rättigheters öde mot bakgrund av att det riktas nya krav på drastisk avreglering och ett starkare fokus på konkurrenskraft.
Fackföreningarna i EU har redan uttryckt sitt missnöje med kommissionens senaste plan för att blåsa nytt liv i EU:s ekonomi. Vad anser du vara det huvudsakliga felet med kommissionens konkurrenskraftskompass? Vilka förslag i planen ser du som särskilt illavarslande?
Det största problemet med kommissionens konkurrenskraftskompass är att den prioriterar avreglering framför de investeringar som krävs för att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet, utveckla en stark europeisk industripolitik och säkerställa offentliga tjänster av hög kvalitet. På samma sätt erkänns i kompassen visserligen vikten av arbetstillfällen av hög kvalitet för en konkurrenskraftig ekonomi, men i stället för att föreslå den lagstiftning som krävs för att stärka rättigheterna, förbättra arbetsvillkoren och främja kollektivförhandlingar undergräver kompassen denna prioritering genom att förespråka avreglering, vilket kan leda till sämre arbetsvillkor och otrygga anställningar.
Ett av de mest oroväckande förslagen är införandet av en 28:e ordning för företag, som skulle göra att företag kan bedriva verksamhet utanför nationell arbetsrätt. Detta skulle allvarligt kunna undergräva arbetslagstiftningen i hela EU och ge upphov till en kapplöpning mot botten när det gäller arbetstagarnas rättigheter och skydd.
På samma sätt är ett förbud mot regeringarnas möjlighet att införa lagstiftning som är strängare än de miniminormer som fastställs i EU-direktiven djupt problematiskt. Tanken bakom EU-direktiven, till skillnad från EU-förordningarna, är att de ska fastställa miniminormer för alla länder. Att göra dessa normer till tak för vad som är möjligt skulle inte bara undergräva denna tanke, utan vara till stort men för förvärvsarbetande och innebära att de svårvunna framstegen när det gäller hälso- och sjukvård, utbildning, arbetsmiljö och skälig lön, för att bara nämna några få exempel, tillintetgörs.
Dessutom är kompassens uppmaning till pensionsreformer som bygger på ett längre arbetsliv problematisk, eftersom detta lägger en orimlig börda på arbetstagarna utan att ta itu med behovet av hållbara och rättvisa pensionssystem.
Vidare är kompassen starkt inriktad på att gynna företag, med många löften till företagsgrupper, medan den saknar konkreta åtaganden om lagstiftning som skulle gynna förvärvsarbetande. Detta inbegriper avsaknaden av åtgärder för att se till att offentliga investeringar används för att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet i stället för att bara öka företagens vinster.
Kort sagt uppnår kompassen inte jämvikt mellan företagens behov och arbetstagarnas rättigheter och välbefinnande, vilket gör den till ett oacceptabelt förslag i sin nuvarande form.
Skulle du säga att genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter nu kan vara hotat?
På papperet har kommissionen i sitt nyligen offentliggjorda arbetsprogram för 2025 på nytt ställt sig bakom den europeiska pelaren för sociala rättigheter. I praktiken är dock detta arbetsprogram det första som inte innehåller något initiativ till social lagstiftning sedan 2019.
Däremot har kommissionen föreslagit åtta ”förenklingsrättsakter” under det kommande året. Ingen vill bli överbelastad av byråkrati, och fackföreningarna föreslår aktivt lösningar i detta syfte, till exempel regler om offentlig upphandling.
Det är dock uppenbart att de problem som EU står inför inte kan lösas genom förenkling.
Det största hotet mot genomförandet av pelaren för sociala rättigheter är den våg av massuppsägningar som tillkännages runt om i EU. Detta kommer att äventyra lönerna och anställningstryggheten, men även pensionerna, det sociala skyddet och många av pelarens övriga principer.
Det är nödvändigt att sörja för investeringar för att skydda och skapa arbetstillfällen av hög kvalitet, inbegripet ett Sure 2.0-instrument och en stark EU-investeringsmekanism, samt att ta nödvändiga lagstiftningsinitiativ för att garantera arbetstillfällen av hög kvalitet.
Om en minskad regelbörda inte är rätt väg att gå, hur kan EU då öka sin relevans i den rådande globala ekonomiska situationen?
De villkor som ledde till dessa uppsägningar berodde på bristande investeringar. Detta gäller lika mycket för privata som för offentliga investeringar.
Företagen har omdirigerat investeringar bort från arbetstagarnas löner och välbehövlig forskning och utveckling och till improduktiva utdelningar och aktieåterköp, vilket har hämmat de gröna och tekniska framstegen här i EU.
Under de senaste åren har USA och Kina tagit initiativ till mycket omfattande offentliga investeringar. Samtidigt ägnade sig EU åt att anta nya regler som tvingar medlemsstaterna till åtstramningar.
EU måste skyndsamt ändra kurs. Stora offentliga investeringar – med sociala krav för att se till att dessa investeringar medför arbetstillfällen av hög kvalitet – är en förutsättning för genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter.
Esther Lynch är generalsekreterare för Europeiska fackliga samorganisationen (EFS). Hon har omfattande facklig erfarenhet på irländsk, europeisk och internationell nivå och har varit både biträdande generalsekreterare och förbundssekreterare för EFS. I sina roller har hon lett insatser för att stärka arbetstagarnas och fackföreningarnas rättigheter genom att påverka viktiga direktiv om tillräckliga minimilöner, tydliga och förutsägbara arbetsvillkor samt visselblåsning. Hon har också lett kampanjer till förmån för den europeiska pelaren för sociala rättigheter och skäliga löner. Hennes arbete har säkerställt 15 rättsligt bindande gränsvärden för exponering för carcinogener samt avtal mellan arbetsmarknadens parter om digitalisering och reproduktionstoxiska ämnen. Som feminist sedan barnsben verkar hon för att sätta stopp för undervärderingen av det arbete som huvudsakligen utförs av kvinnor.
EFS företräder 45 miljoner medlemmar från 94 fackliga organisationer i 42 europeiska länder samt 10 europeiska fackförbund.
2024 års rapporter från Mario Draghi och Enrico Letta har väckt stort uppseende i EU och dess medlemsstater och blivit färdplaner som visar vilken väg EU bör slå in på för att säkra en livskraftig framtid. I sitt yttrande ”Utvärdering av Letta- och Draghi-rapporterna om den inre marknadens funktionssätt och konkurrenskraft” framför EESK det civila samhällets perspektiv på rapporterna och lägger fram rekommendationer om brådskande åtgärder. Vi bad yttrandets tre föredragande, Matteo Carlo Borsani, Giuseppe Guerini och Stefano Palmieri, att belysa de förslag i rapporterna som de anser vara särskilt viktiga för EU:s framtida välstånd.
2024 års rapporter från Mario Draghi och Enrico Letta har väckt stort uppseende i EU och dess medlemsstater och blivit färdplaner som visar vilken väg EU bör slå in på för att säkra en livskraftig framtid. I sitt yttrande ”Utvärdering av Letta- och Draghi-rapporterna om den inre marknadens funktionssätt och konkurrenskraft” framför EESK det civila samhällets perspektiv på rapporterna och lägger fram rekommendationer om brådskande åtgärder. Vi bad yttrandets tre föredragande, Matteo Carlo Borsani, Giuseppe Guerini och Stefano Palmieri, att belysa de förslag i rapporterna som de anser vara särskilt viktiga för EU:s framtida välstånd.
Konkurrenskraft tycks för närvarande vara ett hett ämne, och avreglering framhålls som ett magiskt recept för att sätta EU på kartan över globala ekonomiska aktörer. Det finns dock många sätt att mäta konkurrenskraft och det finns inget allmängiltigt svar på frågan om hur mycket reglering som är för mycket. Om de inte hanteras med omsorg riskerar diskussionerna om konkurrenskraft och avreglering att urarta i endimensionella, svartvita argument som kan hota ett sunt ekonomiskt beslutsfattande. Det skriver vår hemliga gäst Karel Lannoo, verkställande direktör för Centre for European Policy Studies (CEPS).
Konkurrenskraft tycks för närvarande vara ett hett ämne, och avreglering framhålls som ett magiskt recept för att sätta EU på kartan över globala ekonomiska aktörer. Det finns dock många sätt att mäta konkurrenskraft och det finns inget allmängiltigt svar på frågan om hur mycket reglering som är för mycket. Om de inte hanteras med omsorg riskerar diskussionerna om konkurrenskraft och avreglering att urarta i endimensionella, svartvita argument som kan hota ett sunt ekonomiskt beslutsfattande. Det skriver vår hemliga gäst Karel Lannoo, verkställande direktör för Centre for European Policy Studies (CEPS).
Karel Lannoo är verkställande direktör för CEPS, en av Europas ledande oberoende tankesmedjor. Han är specialist på frågor som rör finansiell reglering, europeisk ekonomisk styrning och den inre marknaden. Till hans senaste publikationer hör ”Europa begrijpen” (på nederländska), en arbetsgruppsrapport om finanssektorspolitiken för den andra von der Leyen-kommissionen och olika bidrag till akademiska volymer och tidskrifter. Karel är en efterfrågad talare vid hearingar vid EU-institutioner och nationella och internationella institutioner samt vid internationella konferenser och chefsprogram. Han leder studier för nationella regeringar, multilaterala organisationer och enheter inom den privata sektorn. Hans skrifter offentliggörs regelbundet i medierna. Dessutom sitter Karel i styrelser för företag och stiftelser och är ledamot av rådgivande nämnder, däribland kapitalmarknadskommissionen vid AFM, den nederländska tillsynsmyndigheten för kapitalmarknaderna.
I dag är det på modet att säga att EU inte är konkurrenskraftigt och att efterlysa en massiv avregleringskampanj på EU-nivå. I vilken utsträckning den ekonomiska situationen är problematisk beror dock på definitionen av konkurrenskraft, den nämnare som används och referensvärdet, samt omständigheterna.
I dag är det på modet att säga att EU inte är konkurrenskraftigt och att efterlysa en massiv avregleringskampanj på EU-nivå. I vilken utsträckning den ekonomiska situationen är problematisk beror dock på definitionen av konkurrenskraft, den nämnare som används och referensvärdet, samt omständigheterna.
Dessutom likställs konkurrenskraft med avreglering, vilket är felaktigt, som om en massiv förenklingskampanj skulle vara lösningen. Det är därför viktigt att få parametrarna rätt för att kunna kontrollera debatten, som annars skulle kunna urarta och landa i det EU-skeptiska lägret.
Konkurrenskraft som politiskt mål är tillbaka, även om det aldrig hade försvunnit. Det är viktigt att påminna om hur vi hamnat i denna situation. Genom Lissabonstrategin, som formellt antogs av Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000, ville EU bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Redan under Delors-åren var konkurrenskraften en viktig fråga för kommissionen – läs bara den berömda artikeln från 1994 av Paul Krugman, som kallade den en ”farlig fixering”. Jacques Delors var då oroad över den ökande arbetslösheten i Europa, mot bakgrund av konkurrensen från USA och Japan, och föreslog som en lösning ett program för investeringar i infrastruktur och högteknologi. Vi har hört detta tidigare.
Förenkling av lagstiftningen har också länge stått på dagordningen. Initiativet enklare lagstiftning på den inre marknaden (SLIM) inleddes redan 1996, då EU hade 15 medlemsstater. Kommissionsledamot Charles McCreevy (2004–2009) förespråkade ”pauser” i lagstiftningen 2005–2006 fram till dess att finanskrisen bröt ut. Vice ordförande Frans Timmermans fick i uppdrag att genomföra ett program för bättre lagstiftning inom Juncker-kommissionen. Alla dessa planer var visserligen lovvärda, men det vore bättre att ta itu med de bakomliggande orsakerna till lagstiftningens komplexitet – beslutsprocessen och den bristande efterlevnaden – i stället för att bara behandla symtomen. Med 27 medlemsstater är dock detta lättare sagt än gjort.
Konkurrenskraft, åtminstone såsom den definieras i Draghi-rapporten, handlar mer om produktivitets- och BNP-tillväxt, vilket kan ge mycket olika resultat beroende på nämnaren. Det finns dock även andra sätt att mäta konkurrenskraft. Man skulle kunna titta på intern kontra extern konkurrenskraft. Internt verkar EU vara svagt, med sjunkande produktivitet jämfört med USA. Externt har dock EU ett överskott i handels- och bytesbalansen, medan USA har ett enormt underskott i handels- och bytesbalansen – men det verkar inte vara ett problem (utom för president Trump).
EU har också en mycket bättre offentligfinansiell ställning än USA eller till och med Japan, även om vi inte har de detaljerade uppgifter som krävs för en exakt jämförelse med Kina. EU:s budgetunderskott uppgick till omkring 3,5 % av BNP 2024, medan det var nästan dubbelt så stort i USA (6,4 %). USA kan finansiera detta på de internationella marknaderna tack vare dollarns globala ställning, men de medelfristiga räntorna i EU och USA börjar divergera, vilket signalerar marknadens oro över den amerikanska ekonomin. I dag uppgår den marknadsmässiga utlåningsräntan för lån i US-dollar med en bindningstid på sex månader till 4,8 %, medan den i euroområdet ligger på 2,5 % (Euribor).
Dessutom har energipriserna i EU varit mycket högre än i USA sedan mitten av 2021, då Vladimir Putin började manipulera priserna, vilket är ett konkurrensproblem för tillverkningsindustrin, och särskilt för Tyskland. I dag är energikostnaderna i EU minst 50 % högre än i USA.
Energipolitiken är ett annat bra exempel för regleringsdebatten: är problemet för mycket reglering? Tvärtom: EU har en inre energimarknad för distribution men inte för produktion, som fortfarande kontrolleras av medlemsstaterna. Detta skapar problem i länder med överproduktion, eftersom det driver upp priserna på grund av energibrist i andra länder, såsom är fallet mellan Sverige och Tyskland.
Inom den digitala sektorn skulle man dessutom kunna fråga sig om det verkligen är bättre att inte ha någon reglering. Vill vi ha yttrandefrihet i amerikansk stil och ingen innehållsmoderering? Vill vi ha en oligopolistisk marknad som i dag?
I denna korta reflektion betonas att alla debatter om konkurrenskraft och avreglering måste föras med största försiktighet för att förhindra att de urartar i en svartvit diskussion som skulle kunna inverka negativt på ett sunt ekonomiskt beslutsfattande.
Det finns betydande överlappningar mellan Letta- och Draghi-rapporterna, även om de skiljer sig avsevärt åt i sina analyser och föreslagna strategier.
Ta till exempel sammanhållningspolitiken. I Letta-rapporten spelar den en central roll genom att se till att fördelarna med den inre marknaden delas mellan alla medborgare och regioner i unionen. Rapporten lyfter också fram kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och tjänster av allmänt intresse, som är avgörande för att EU:s invånare ska kunna bo och arbeta där de själva vill. Draghi-rapporten verkar däremot tona ner sammanhållningspolitikens betydelse och konkurrenskraftens sociala och territoriella dimensioner. I Draghi-rapporten diskuteras EU:s konkurrenskraft utan hänsyn till territoriella skillnader, och antyds att man skulle kunna lösa regionala problem genom att helt enkelt stärka EU:s övergripande konkurrenskraft. I rapporten bortses från det faktum att låg konkurrenskraft och territoriella nackdelar är två sidor av samma mynt för många regioner.
I båda rapporterna erkänns att det inte längre är ett alternativ för unionen ”att fortsätta som tidigare”. Dagens akuta och komplexa kriser nödvändiggör en betydande omställning i EU:s beslutsfattande, eventuellt till och med genom fördragsändringar. Kan vi verkligen diskutera frågan om utvidgning utan att ta upp behovet av djupare politisk integration? Denna omställning måste också innebära en upptrappning. Den nuvarande fleråriga budgetramen är otillräcklig, förankrad på drygt 1 % av EU:s BNI och begränsad av den föråldrade tanken om ”rättvist återflöde”. Det behövs en ny strategi, inspirerad av Next Generation EU-modellen. Extraordinära utmaningar måste mötas med djärva lösningar, bland annat genom att man utfärdar ”gemensamma säkra tillgångar”, såsom under pandemin.
Den kommande fleråriga budgetramen 2028–2034 kommer att sätta EU:s verkliga avsikter på prov, eftersom den fastställer prioriteringarna för de kommande sju åren. I detta sammanhang är det rimligt att förvänta sig en öppen debatt om de utmaningar som EU står inför, med tanke på de många pågående kriserna, samt om dess viktigaste mål och de kollektiva europeiska nyttigheter som unionen strävar efter att tillhandhålla sina medborgare.
När man överväger lagstiftningsreformer, såsom rekommenderas i båda rapporterna, är det viktigt att komma ihåg att EU är världens mest avancerade ”sociala marknadsekonomi”. Dess höga ekonomiska, sociala och miljömässiga normer är avgörande för denna modells framgång, inte hinder för den. Att jämföra EU:s bestämmelser med USA:s eller Kinas är således i grunden omöjligt. I alla insatser för att förenkla EU:s regler måste arbetsvillkoren, arbetstagarnas säkerhet, konsumenternas rättigheter, den sociala och ekonomiska sammanhållningen samt den hållbara tillväxten fortfarande värnas.
EU har kommit att förstå, om än sent omsider, att det inte längre räcker att bara vara en stor marknad. För att kunna gå vidare måste EU sträva efter större enighet, med djupare politisk integration och en verkligt enhetlig ekonomi-, industri-, handels-, utrikes- och försvarspolitik. De kommande månaderna kommer att vara avgörande för utformningen av EU:s framtid.
Av Giuseppe Guerini Gruppen för civilsamhällesorganisationer vid EESK
Förra året gav Europeiska kommissionen och Europeiska rådet Mario Draghi och Enrico Letta i uppdrag att utarbeta rapporter om EU:s konkurrenskraft respektive om att förbättra den inre marknaden. I dessa rapporter fastställs en ambitiös politisk agenda för EU som ska fungera som både en färdplan och ett riktmärke för att bedöma institutionernas och beslutsfattarnas engagemang för att forma EU:s framtid och deras förmåga att göra det.
Av Giuseppe Guerini Gruppen för civilsamhällesorganisationer vid EESK
Förra året gav Europeiska kommissionen och Europeiska rådet Mario Draghi och Enrico Letta i uppdrag att utarbeta rapporter om EU:s konkurrenskraft respektive om att förbättra den inre marknaden. I dessa rapporter fastställs en ambitiös politisk agenda för EU som ska fungera som både en färdplan och ett riktmärke för att bedöma institutionernas och beslutsfattarnas engagemang för att forma EU:s framtid och deras förmåga att göra det.
Dessa rapporter kan användas för att bedöma hur effektivt institutioner och ledare hanterar dagens komplexa utmaningar.
EESK:s yttrande om rapporterna är ett värdefullt verktyg för att utvärdera de första stegen i denna nya politiska cykel. Det första av dessa steg återspeglas i konkurrenskraftskompassen, som kommissionen lade fram den 29 januari. Den omfattar flera högprioriterade förslag som också lyfts fram i vårt yttrande, såsom att överbrygga konkurrenskraftsklyftan, fullborda den inre marknaden, förenkla lagstiftningen utan avreglering och erkänna att konkurrenskraften är avhängig av människor och kompetens.
Vid sidan av konkurrenskraftsklyftan saknas dock också konkreta åtgärder. Hittills har kommissionen lagt fram strategiska dokument, meddelanden och åtaganden, men på konkreta åtgärder måste vi ännu vänta flera månader. Denna fördröjning understryker, såsom vi konstaterar i vårt yttrande, att EU-institutionerna och medlemsstaterna också måste inleda en debatt om EU:s grundläggande regler och de nuvarande fördragens relevans när det gäller att ta itu med dagens utmaningar, som kräver snabba åtgärder.
Att agera snabbt är inte liktydigt med att göra avkall på kvaliteten. Kommissionen visade detta 2020 när den snabbt genomförde initiativet Next Generation EU. Den bör visa samma smidighet i dag.
För att uppnå dessa mål krävs en mångfasetterad strategi. Det är mycket viktigt att snabbt fullborda den inre marknaden, men detta måste gå hand i hand med ett starkt åtagande om miljömässig hållbarhet, ekonomiskt välstånd och social och territoriell sammanhållning, eftersom de är viktiga drivkrafter för konkurrenskraft.
Denna vision kräver också en sammanhållen industripolitik som går längre än de fragmenterade nationella strategierna, med stöd av strategiska skatte- och tullincitament. Samtidigt är det viktigt att minska de byråkratiska bördorna och efterlevnadskostnaderna genom smartare lagstiftning och förenklade administrativa processer för att främja ett mer dynamiskt företagsklimat.
Inom energisektorn är det mycket viktigt att minska prisskillnaderna mellan medlemsstaterna och andra globala ekonomier. Detta kommer att kräva ökade investeringar i förnybar energi för att sörja för en mer konkurrenskraftig och hållbar energimarknad.
Till stöd för dessa ambitioner måste EU också utveckla en gemensam politik för europeiska kollektiva nyttigheter, tydligt fastställa sina strategiska prioriteringar och stärka sin roll på den globala arenan.
EESK kommer att fortsätta att övervaka genomförandet av denna politik och se till att det europeiska civila samhällets röst hörs och beaktas.
Av Matteo Carlo Borsani Arbetsgivargruppen vid EESK
Den första och främsta rekommendation som EESK ger i sitt yttrande är att skyndsamt vidta åtgärder för att genomföra rekommendationerna i Letta- och Draghi-rapporterna. Jag anser att detta bör göras på ett heltäckande sätt. Det går inte att plocka russinen ur kakan i de båda rapporterna. De måste genomföras som en helhet, utan att förslagen begränsas, utan hänsyn till bekvämlighetszoner och utan att man undviker de mest kritiska och splittrande frågorna, såsom investeringar.
Av Matteo Carlo Borsani Arbetsgivargruppen vid EESK
Den första och främsta rekommendation som EESK ger i sitt yttrande är att skyndsamt vidta åtgärder för att genomföra rekommendationerna i Letta- och Draghi-rapporterna. Jag anser att detta bör göras på ett heltäckande sätt. Det går inte att plocka russinen ur kakan i de båda rapporterna. De måste genomföras som en helhet, utan att förslagen begränsas, utan hänsyn till bekvämlighetszoner och utan att man undviker de mest kritiska och splittrande frågorna, såsom investeringar.
Med utgångspunkt i Draghi-rapporten och med tanke på den uppenbara betydelsen av hans fokus på EU:s konkurrenskraft som helhet anser jag att hans rekommendationer om EU:s industripolitik är avgörande. Det gäller i synnerhet hans betoning av behovet av att anta en industripolitik som kan övervinna den nuvarande fragmenterade strategin. I dag har de 27 EU-länderna var sin industripolitik som inte alltid samordnas. I detta avseende skulle endast en strukturerad EU-insats ge oss möjlighet att säkerställa rätt balans mellan skatte-, reglerings-, handels- och tullbestämmelser och ekonomiska incitament – vilket är vad som kännetecknar den senaste tidens industripolitik i USA och Kina – med enorma fördelar för den inre marknaden.
Detta bör dock gå hand i hand med en drastisk minskning av de byråkratiska bördorna för företagen, varför jag särskilt uppskattar Enrico Lettas efterlysning av en inre marknad för att gå snabbt framåt och komma långt. Till hans viktigaste rekommendationer hör en rationalisering av den byråkratiska bördan, förenklade administrativa förfaranden och ytterligare åtgärder för att ”minska byråkratin”, särskilt för små och medelstora företag. I detta sammanhang välkomnar EESK i sitt yttrande kommissionens förslag om att minska rapporteringsbördan med 25 % för alla företag och fastställa ett mål på minst 50 % för små och medelstora företag. I arbetet med att utveckla och konkretisera Enrico Lettas rekommendation om att överväga en mekanism som hjälper medlagstiftarna med en dynamisk konsekvensbedömning stöder EESK dessutom helhjärtat idén om en konkurrenskraftskontroll som genomförs under lagstiftningsprocessen.
