Aurélie Vauthrin-Ledent: Kultur är verkligen väsentligt!

Sedan jag föddes för 40 år sedan, den 28 mars 1981, har ordet ”väsentlig” aldrig tidigare varit så ofta förknippat med ordet ”kultur” som under denna hälsokris med sina ekonomiska konsekvenser. Det är uppenbart att många av våra tankemönster kommer att förändras till följd av detta. De frågor som vi ställer oss nu och framöver är djupgående och berör alla områden i vårt samhälle.

Ordet ”väsentlig” har alltså lyfts fram för att vi i kultursektorn först betraktades som ”oväsentliga”. Och som en följd av att vi inordnades i kategorin ”oväsentligheter” växer det fram en rörelse som inte kan hejdas och som beslutsamt närmar sig en skarpare och bredare medvetenhet.

För så är det: mot alla odds kryper konst- och kulturvärlden fram efter att ha förpassats till skuggorna och satts under lock, och nu uppenbarar den sig i ett egendomligt rampljus med bittra övertoner.

Jag är en kulturkvinna. Kulturen föder mig och jag blåser nytt liv i den. Jag är skådespelerska, sångerska, regissör, författare, lärare i teater och franska, redaktör inom den franskspråkiga teatern i Belgien samt programplanerare för en festival, och jag har utvecklat en förkärlek för plastik, scenografi och rörelse- och danskonst. Och jag är inte rädd för att kavla upp ärmarna för att tjäna mitt levebröd och åta mig en bisyssla nu och då. Det är arbetsinsatser som ofta underskattas av samhället i stort. Jag är inte rädd för att arbeta. Det är arbetet som har format mig. Arbete är det käraste värdet som jag har ärvt av mina föräldrar. Men kulturen är min tredje förälder. Kulturen har fullbordat mitt växande eller fungerat som dess bindemedel. Kulturen har manat fram stora omvälvningar. Genom evolution, inre revolution och ifrågasättande har kulturen öppnat mitt sinne, men framför allt mitt hjärta. Mitt livs finaste resor har varit de gudomliga minuter då en cello har spelat på mina känslor, då en Shakespeare har trått älvdansen för hungrande själar och då gränslösa, avgrundsdjupa bilder uppenbarar sig på en vägg eller på ett museum. Och vad kan då sägas om den underbara teatervärlden, som inte kan begränsas till bara iscensättning och text, utan är ett mångfaldens och komplexitetens universum som spänner från dockteater till improvisation, utan att glömma ordkonsten eller kroppar i rörelse. Teatern har minst lika många fackområden och förgreningar som läkekonsten.

Men som bekant har allting stått stilla sedan ett år tillbaka. Det är en vånda i vårt yrke. Lidandet är framför allt andligt, men också ekonomiskt till följd av nedstängningen av all scenkonst, som har fallit i en djup finansiell svacka. Underhållningsyrkena är inte tillräckligt välbekanta, men spektrumet är brett. Författare, regissörer, skådespelare, kostymörer, dramaturger, ljus- och ljudtekniker, kulissarbetare, scenografer, sminkörer, assistenter och alla andra som är sysselsatta före eller efter en produktion inom områdena information, kommunikation, reklam, vaktmästeri, biljettförsäljning och många fler.

Vi får inte glömma det som kanske är ännu viktigare, nämligen publikens och alla människors kval. Publiken är nu hänvisad till Netflix eller böcker och väljer alltför hastigt bilden, som är ett lättillgängligt och ensidigt kulturval. Det enda till buds stående valet är isolering i stället för delade upplevelser och öppna sinnen, skratt och drömmar om resor långt bort, sittande i en stol i röd sammet.

Och hur är det med bryderiet att inte längre kunna bilda sig? Sägs det inte att kulturen är vår bästa lärare i livet?

Pricken på i är att ordet ”väsentlig” nu ropas ut och för tanken till våra kulturyrken tack vare det tidiga tillmälet ”oväsentlig” som våra styrande orättmätigt tillägnade oss. I stället för att i dag göra uppror hyser jag en orubblig, vild förhoppning för framtiden – alla framtidshopp är ju lite galna – om att gemene man mycket snart, tveklöst och i främsta rummet, kommer att höra ordet ”väsentlig” när det är ordet ”kultur” som yttras.

Genom att vilja gräva ner oss har man fått oss att spira, och nu vill vi få kulturen att blomma som aldrig förr. Detta är vad framtiden bär i sitt sköte, det är min grundmurade tro och fasta övertygelse. När krisen väl är över kommer kulturen aldrig mer att kunna bli förringad.

Aurélie Vauthrin-Ledent