Sedan Vietnamkriget har det internationella journalistsamfundet rört sig mot en objektiv krigsrapportering, dvs. inte visat stöd för någondera sidan. Denna nya praxis ansågs vara ett tecken på stora framsteg i riktning mot objektivitet, i motsats till tidigare praxis med inbäddad journalistik där reportrar var knutna till ett lands militär. Detta möjliggjordes naturligtvis av mediernas ekonomiska tillväxt, men också av att de flesta konflikter utkämpades ”långt ifrån” de stora medieföretagens huvudkontor. Det handlade om ”utländska” krig, så det var relativt enkelt för journalisterna att ta känslomässigt avstånd. Kriget i Ukraina försvagade denna teori och kommer inom en snar framtid sannolikt att medföra betydande förändringar i mediernas övergripande funktionssätt och förhållande till samhället och staten.

Ur ett kommunikationsperspektiv genomsyrades kriget i Ukraina, som inleddes med Rysslands invasion av Krim 2014, av lögner redan från början. Internationella medier, både stora och små, rapporterade om ”nynazister som förtrycker rysktalande” i västra Ukraina, vilket gav Kreml en ursäkt för att fortsätta sina grymheter. Offentliggörandet av dessa rapporter visade inte i första hand på de västerländska mediernas inkompetens, utan var snarare ett tecken på att ”västs” mediesystem inte var redo att hantera en sådan våg av desinformation, organiserad och finansierad av Moskva. Det var ett tecken på att Moskva utnyttjade västvärldens friheter för att undergräva dem.

När detta blev uppenbart, särskilt under de tre senaste månaderna, tog en stor del av de utländska journalisterna öppet parti för Ukraina. Detta berodde inte bara på att landet utsätts för ett oprovocerat angrepp, utan även på att dessa journalister förstod att ett angrepp också pågår mot alla de principer och värden som bland annat yttrandefriheten och mediernas funktionssätt bygger på.

Vid första påseendet skulle detta val kunna betraktas som en ”tillbakagång” ur objektivitetssynpunkt från journalistsamfundets sida, om man nu kan vara ”objektiv” och ”opartisk” i en beskrivning av våldtäktsmän och deras offer. Detta krig visade mer tydligt än andra tillfällen att ett ”objektivt avstånd” till offer och förövare alltid är till fördel för förövaren.

Dilemmat handlade också om att behöva välja mellan objektivitet och moralitet. Det kan låta märkligt, men många av de stora medieföretagen står inför detta dilemma. Det handlade också om huruvida ”Europa”, åtminstone som Ukrainarna ser det, är berett att försvara sina friheter, även om detta kräver strängare kontroller av eventuella kränkningar av dessa friheter.

Under de senaste åtta åren har det ukrainska samhället och särskilt journalisterna i Ukraina varit medvetna om att Ryssland – och från och med nu varje makt som konspirerar mot de europeiska principerna och värdena – anser att vår egen yttrandefrihet medierna som institution kan användas som ett krigsinstrument. I ett krig som förs mot oss.

Trots den militära invasionen av Ukraina har ukrainarna under de senaste åtta åren också beskrivits som ansvariga eller delansvariga för denna situation. De framställdes som förövare när de i själva verket var offer. En av konsekvenserna av detta sågs på slagfältet, med färre sanktioner mot Ryssland, försenade vapenleveranser till Ukraina osv. Detta verkar nu hålla på att ändras inte bara tack vare journalistiskt arbete som bidrar till att avslöja Rysslands oerhörda lögner, utan också på grund av att många journalister återupptäcker sin roll i samhället. Inte rollen som en ryggradslös budbärare, utan den som samhällets centrala nervsystem, som bland annat bidrar till att besvara en enkel fråga: Var befinner sig det goda, och var det onda?

Kostas Onisjenko

Kostas Onisjenko är en grekisk journalist som lever och arbetar som grekisk mediekorrespondent i Ukraina.